Igår lämnade jag in en uppsats, det är alltid en grym lättnad när det är gjort. Som vanligt satt man dock och skrev in i det sista, att göra klart saker i god tid är en omöjlighet verkar det som. Istället för att fira på puben tänkte jag emellertid ta det väldig lugnt i helgen för att försöka kurera min rejäla förkylning som hållit i sig i en månad nu. Nog för att man kan bli förkyld ett par gånger om året men inte i denna omfattning, underligt. Dessutom är det fina evenemang till veckan att se fram emot – Testament på onsdag och Metallica på lördag. Nu har vi lov från skolan i tre veckor, men förutom att det inte är några lektioner innebär det inte någon vila och avslappning. Eftersom tiden lär rusa iväg något kopiöst nu när det dessutom börjar bli vår så måste jag börja planera kommande uppgifter.

Det enda som är inplanerat denna helg är att se Liverpool-Aston Villa på puben på söndag. The Reds hade ju en magnifik förra vecka så förhoppningsvis rider dom på vågen och sätter press på Manure med en seger. Den monumentala viktorian mot de sistnämnda i lördags var förstås underbar att skåda, Liverpool var verkligen on fire. Om någon skulle finna denna ofantligt täta match svåranalyserad så är det härligt att ha den ödmjuke mysgubben Ferguson till hands; han lät meddela att hans lag var det bättre för dagen. Tack för den klarsynta kommentaren. Som väntat var det ingen som anmärkte på rödnäsans laguttagning; han bytte ju faktiskt ut tre spelare från elvan som besegrade Inter. Hade Benitez gjort detsamma hade det blivit ett sjuhelsikes liv i media.  

Trots att jag hade fullt upp med uppsatsskrivandet så kunde jag inte låta bli att pysa iväg på konsert i lördags. Volbeat spelade på O2 Islington Academy, och jag ville verkligen se hur de i Skandinavien väldigt populära danskarna gick hem hos engelsmännen, samt bli serverad en dos kvalitetsmusik förstås. Högst välförtjänt fick Volbeat, efter en lite avvaktande inledning, en rungande respons. Detta är naturligt då deras smittsamma blandning av metal, punk och rock n’ roll gör sig än bättre live. Ljudet, med vassa gitarrer och maffig bas, samt den strida strömmen av smått genialiskt svängiga låtar med ett oerhört driv skapade en skön atmosfär, trots att det märktes att inte alla var insatta i bandets repertoar. Höjdpunkten var nog The Garden’s Tale – en särdeles klämmig bit det minsann.  

Som det inte vore tillräckligt med ett starkt låtmaterial är också Volbeat väldigt underhållande på scenen. Faktum är att inte bara frontmannen Michael Poulsen utan även hans gitarristkollega Thomas Bredahl och basisten Anders Kjolholm har stor scennärvaro och ett föredömligt samspel med åskådarna. Men det är ofrånkomligt att Poulsen är den lysande stjärnan; en sådan är han verkligen. Mannen är en übercool rocker men samtidigt genuint ödmjuk och avslappnad i sin framtoning, med glimten i ögat ständigt närvarande. Således bjöd han på månget vitsigt och uppsluppet mellansnack, som till exempel när han redogjorde för sin skilsmässa och sitt sökande efter en ny fru, eller bekännelsen att det faktum att de denna gång spelade på ett större ställe i London innebar mer pengar i hans ficka. Roligt var också när han delade ut en tiopundssedel till en ung tös i publiken så att hon kunde köpa en Volbeat-tröja. På första extranumret We bjöds två kvinnliga och två manliga fans upp på scenen för att bidra med körsång. Still Countning avrundade en en smärre succéspelning. O2 Academy var inte slutsålt den här gången men när danskarna kommer tillbaka vågar jag påstå att så kommer att vara fallet.