I onsdag begav jag mig i sydvästlig riktning mot Brixton, där Nightwish skulle ge en föreställning på Brixton Academy, numera med det officiella namnet O2 Academy Brixton. Det var första gången sedan april förra året jag bevittnade en konsert på denna klassiska arena – det har fallit sig så att det inte utspelat sig något av större intresse där på senare tid för egen del. När jag hämtat ut min biljett och skulle ta en plats i kön till insläppet fick jag gå i stort sett runt hela byggnaden; tyvärr var det en väldig skara som liksom jag var sen. Då var man ganska irriterad, men som tur var rörde sig kön i ett bra tempo. Inte desto mindre innebar detta att jag missade första hälften av Pains set. Det jag hann se, inklusive nummer som Follow Me och Shut Your Mouth, lät bra men jag tyckte att törstige galenpannan Peter Tägtgren med manskap kunde ha visat lite mer engagemang. De fick i alla fall ett bra mottagande. 

Det hade gjorts stor sak av att detta var det sista framträdandet för Nightwish i Storbritannien under turnén för Dark Passion Play, och konserten var inte oväntat slutsåld. Nämnda album höll jag som ett av de absolut bästa under 2007, och eftersom jag heller inte sett bandet med Anette Olzon bakom mikrofonen – svenskan ersatte som bekant Tarja Turunen inför inspelningen av sagda alster – såg jag fram emot kvällen. Nu infriades inte mina förväntningar riktigt. Den storslagna, dramatiska och vackra musiken framfördes ju fläckfritt och showen i sig var sevärd, med en rejäl dos pyroteknik och konfettiregn, men trots att det tar emot att säga det föll det hela en aning på fröken Olzon. Jag gillar verkligen hennes sång på Dark Passion Play och föredrar helt klart henne framför Tarja, vars operettstämma kunde bli rätt enerverande ibland, men lik förbannat sjunker det äldre materialet något när inte sången framförs som på skivorna.  

Givetvis kan man inte begära att Anette ska förmå att kopiera Turunens oerhört krävande sångstil, och hon sjunger sålunda de gamla låtarna lägre och mer konventionellt. Dock tycker jag att hon fegade på många ställen, och inte bara på de äldre numren utan faktiskt även på de hon själv sjungit in på skiva. Men vad vet jag, det kan kanske också vara så att hon höll igen för att det här var den första spelningen på den nuvarande turnén. I tillägg till detta syns det att hon ännu inte vuxit in i rollen som frontfigur i bandet fullt ut. Hon ser bra ut och har viss utstrålning, men kunde ta för sig mer på scenen, hon ger nästan ett lite blygt intryck stundtals. Man kan ju dock ha förståelse för att det är inte är världens lättaste uppgift att ta steget från en anonym tillvaro till ett av de för tillfället största hårdrocksbanden i Europa.   

Nu lät förstås sången fortfarande bra, men den kan vara klart bättre än så här, det står helt klart. Dessutom saknades flera godbitar i setlistan, som var omstuvad jämfört med tidigare. Med detta sagt så bjöds det på flertalet njutbara nummer. En höjdpunkt var den akustiska The Islander – väldigt, väldigt snyggt. Måste också nämna Ghost Love Score, ett superbt, varierat stycke. Publikresponsen var hur som helst massiv, och jag blir inte förvånad om Nightwish när de nästa gång kommer till London spelar på en än större arena. Deras musik är synnerligen engagerande och tämligen unik och attraherar därför en stor och varierad publik. Detta kunde jag själv notera från min sittplats på andra våningen – jag bokade biljett för sent för att få ståplats, men det var faktiskt skönt att sitta för en gångs skull, även om det ju är bättre drag och stämning nere på golvet. En gemytlig kväll, trots några minusfaktorer. Följande repertoar bjöd Nightwish på:

7 Days To The Wolves

Dead To The World

The Siren

Amaranth

Romanticide

Dead Boy’s Poem/Walking In The Air

Sahara

Nemo

The Islander

The Poet And The Pendulum

Dark Chest Of Wonders

The Escapist

Extranummer:

Ghost Love Score

Wish I Had An Angel