Kom för ett par timmar sen hem från jubileumslandskampen mellan Brasilien och Sverige på Emirates Stadium (väldigt fin och modern arena, för övrigt). Trots att det var en vänskapsmatch bjöd den på riktigt fin underhållning. Några stöttepelare saknades på båda sidor, men annars fick man se många etablerade stjärnor i aktion. Brasilien vann med 1-0 efter att Rami Shaaban gjort en rejäl tavla som jättetalangen Alexandre Pato utnyttjade. Sånt händer dock ibland, inget att gräva ner sig över.

Matchen som sådan var annars jämn; brassarna hade naturligt nog ett stort bollinnehav och bjöd på en del läckra kombinationer; jag älskar sättet på vilket de kan ta sig fram på små ytor med full bollkontroll. Samtidigt saknade de allt som oftast spets framåt; de vill gärna spela runt lädret lite för länge, men det är nog så att de helt enkelt inte kan låta bli. Sverige å sin sida spelade bitvis riktigt bra, och detta var ett nyttigt, väl genomfört test inför fortsättningen. Sebastian Larsson var duktig, stod för ett par riktigt fina inlägg från sin högerkant. Båda lagen hade ett par vassa målchanser, och oavgjort hade väl varit rättvist. Det tedde sig emellertid märkligt att inte Brasilien tilldömdes en straff när Diego vältes över ända i andra halvlek, som var lite sämre spelmässigt än den första.

På läktarna hade dock brassarna ett massivt övertag - svenskar såg jag inte alls många av. Jag visste då inte att det fanns så här många brasilianare i London (jag blir dock inte förvånad om ett stort antal reste till matchen från hemlandet). Ett sjujävla liv förde de i alla fall, redan före matchens början. Vågen gick flera varv runt arenan under matchens gång, och fan vet om detta inte var den mest livfulla stämningen på en fotbollsmatch jag upplevt hitills under min tid här borta. Nu fick man sannerligen bevittna den passion brasilianarna har för fotbollen och sitt landslag. Att sedan den kvinnliga skaran av deras anhängare är ytterst attraktiv (mamma mia vilka skapelser...) gör inte saken sämre:)

Om någon Wäija-Dynässpelare skulle läsa detta måste jag tyvärr även meddela att våra brasilianska kollegor är oss tämligen överlägsna när det gäller de populära uppvärmningsövningarna "ringen" och "kvadraten"... det går liiite snabbare och säkrare när dessa utövare, med ett tillslag, passar bollen mellan varandra på de mest okonventionella vis...

Imorron ska jag och Micke fara en sväng ut till Dover och Canterbury för att utforska lite av England utanför London. Vi kommer att ägna tiden åt såväl sightseeing som pubbesök. Åter i London på fredag kväll.

 

Frigolit

28 mars 2008 20:11

Hej käre Anders. Kunde inte låta bli att nämna varför jag ogillar romantiken kring detta överskattade landslag. Du anväder dig av samma upplägg som tex Hegerfors. Nog om detta de var kul att se Sverige. Hoppas verkligen Sebastian får blomma ut i detta "SIDLEDS DANIEL SVERIGE". Antar att de inte var några stende ovastioner när lillebror bjärred kom in... Hälsa TOOUUNY

 

Mozzy

29 mars 2008 18:51

Haha, jag är inte förvånad, kan tänka mig att du blev irriterad när du läste detta inlägg. Faktum är dock att Brasilien är det land som vunnit VM flest gånger och så gott som för jämnan ligger i topp på Fifas rankning. Sedan är jag ju inte direkt ensam att uppskatta den fotboll brassarna bjudit på genom åren. Tvärtom är du den ende jag har hört talas om som i stället av nån anledning hatar dem. Men det passar din stil, du ska stödja underdogs istället:)

Ämnet Daniel Andersson irriterar mig ibland, karln är ju långt ifrån nån stjärna men gör alltid ett gott arbete, mot Spanien härom året var han en klippa. På den position han spelar är det svårt att glänsa, och man måste där helst spela säkert, därav sidledspass. En kort analys, vet att du inte gillar såna, men analyserar man inte förstår man ju aldrig varför saker är som de är, och då är det ju lättare att bara kritisera såna som honom. Sverige har ju ingen uppsjö av spelare att välja bland heller, vem ska spela på den positionen i stället?

Trevlig helg o skål, rockklubb ikväll igen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...