I tisdags drog jag iväg på lite sightseeing. Tog först en titt på Trafalgar Square och Leicester Square innan jag gick till British Museum. Man har ju hört att det sistnämnda skulle vara gigantiskt och det stämde verkligen. Eftersom jag är en sådan som helst ska se varenda jävla skrymsle så spenderade jag dryga tre timmar därinne, tillsammans med galet mycket turister; främst asiater men även en ström av skolklasser. Det var minst sagt mycket att se, som till exempel föremål från Egypten, romarriket och Grekland, men när det är så pass mycket att beskåda blir man alldeles yr och slutkörd efter ett tag. Nu har man i alla fall betat av denna attraktion på listan över de man vill se. Helt klart värt besöket (var ju även gratis som de flesta museum i London), om än ganska krävande.

Efter denna odyssé genom historien kollade jag in ett par affärer vid Tottenham Court Road innan jag begav mig till Paddington där Cam dinerade med sin flickvän. Blev ett par synnerligen efterlängtade pints samt en trevlig show av en magdansös minsann.

På onsdag kväll såg jag Champions League-finalen på Auctioneers. Dessa finaler brukar ju ofta vara låsta och sega, men inte denna. Vilket drama! Det kunde ju lika gärna ha varit Chelsea som stått som segrare till slut; mer spännande kan det knappast bli. United dominerade första halvlek klart och kunde ha varit i ledning med åtminstone 2 mål, men nu kvitterade ju Chelsea på ett särdeles slumpmässigt sätt. Efter det etablerade Chelsea ett visst grepp över matchen – imponerande återhämtning – men båda lagen hade vassa chanser att avgöra (visst, Chelsea hade två bollar i virket men Giggs skulle ju också ha målat om inte Terry räddat på mållinjen). I straffsparksläggningen var det som så ofta små marginaler som avgjorde – även om det ju också i högsta grad är skicklighet och nerver inblandat.

Trots att jag var väldigt nöjd med utvecklingen av matchen – dels som fotbollsälskare (hyser inga positiva känslor för Chelsea Football Club som bekant) men även som oddsspelare (hade satsat en hundring på 1-1 efter 90 minuter) – så känner man medlidande med Chelsea och speciellt då John Terry; det måste kännas fruktansvärt för honom. Hans sedvanliga bläcka på strippklubben lär knappast dämpa besvikelsen nu. Ytterst tungt att förlora på detta sätt vilket lag som än drabbas, men det var dock härligt att se hur Unitedspelarna applåderade sina motståndare innan prisutdelningen. Som Liverpoolfan skulle man så klart helst slippa se ärkerivalerna Man U på toppen, men som beskådare uppskattar jag deras spel som oftast präglas av fint passningsspel, kreativitet och offensiv inställning. I vilket fall som helst: en fullständigt grym fotbollsmatch. Tur att det snart är EM…

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...