Igår var det så till slut dags att se Queen+Paul Rodgers på O2 Arena här i Greenwich. Beställde biljetten i januari, då jag ännu inte visste om jag skulle bo i London vid tidpunkten för konserten, men hade farit ändå då det hade inneburit ett perfekt tillfälle att hälsa på här. Nu blev det ju så att man fortfarande är bosatt i London, och det var sannerligen skönt att bara behöva ta en busstur på 10 minuter för att se en konsert; annars brukar det vara betydligt omständigare att ta sig till spelställena.

Jag och Claudio anlände vid halv 7 till arenan, och såg då att speltiden var beräknad till halv 9, så vi fick döda tiden med att traska runt inne på O2, som inte bara är en konsertarena utan ett jättestort komplex med restauranger, butiker, biografer osv. Hela bygget, skalet så att säga, slutfördes år 2000 – det ursprungliga namnet på det vita byggnadsverket med det speciella utseendet är The Millenium Dome. Själva konsertarenan inuti byggdes färdigt så sent som förra året och är nu den största i Storbrittannien (kapacitet: 20000), och väntas t o m bli den mest evenemangstäta arenan i världen läser jag på Wikipedia. Förutom alla jättekonserter – Prince, Led Zeppelin, Spice Girls, Metallica tillhör de som hitills spelat här – är det även andra stora begivenheter i arenan, såsom av idrottslig karaktär. Förra året gick premiären av NHL av stapeln i O2 t ex, och när det är dags för sommar-OS i London 2012 kommer den av vara en av arenorna.

Claudio kände nästan lite skuld eftersom han hade ståplats (släpptes som jag skrev tidigare fler bijetter förra veckan helt plötsligt, och jag tipsade honom) och jag sittplats, men uppväxt med Queen som han är, liksom ett stort fan av Brian May, så unnade jag honom den bondröta han hade. Min plats var dock väl långt uppe, på fjärde etaget. Jag gillar inte alls att sitta på konsert, ytterst sällan jag har gjort det genom åren, men det var rätt coolt denna gång att ha överblick över arenan och publikhavet.

Själva spelningen kan man väl sammanfatta som proffsig, mäktig och maffig. Ljudet var tungt och bra, och en jättelik skärm visade bildspel samt videoklipp. Annars talar väl låtlistan här nedan sitt tydliga språk. Man både rös och blev rörd när klassiker på klassiker radades upp; det är inte många band som har en sån låtskatt som Queen. Det är svårt att ta ut höjdpunkterna, men en var i alla fall när Brian May hyllade Freddie Mercury med den underbara Love Of My Life ensam på rampen – gripande värre med videoklipp av unikumet Mercury. Måste ju också nämna Bohemian Rhapsody med videosång av Freddie. Sägas ska också att den avslutande trion All Right Now, We Will Rock You och We Are The Champions var grym. Uttjatade låtar annars, men live med mer tryck samt publikens exalterade gensvar var de lysande. Det bjöds också på fem nummer från nya skivan The Cosmos Rocks, och även de lyfte live; titelspåret var en riktig rockrökare.

Att få bevittna legender som Brian May, Roger Taylor och Paul Rodgers kändes också stort. Den förstnämnde spelar ju gitarr som ingen annan, med utsökta melodier och solon plus stenkrossande riff – jävlar vilket sound! Det var också en ynnest att få höra Paul Rodgers sjungandes live, han har sannerligen en röst med karaktär, själ och kraft i. Dessutom sjöng han Queen-låtarna på sitt eget vis, utan att försöka kopiera Freddie. Hade emellertid gärna hört någon fler Bad Company-låt, men spelningen pågick trots allt I 2 timmar och 20 minuter.. Sammantaget en mycket gemytlig kväll med proffsig show och brilliant musik. Hade visserligen varit ännu bättre om jag varit närmare scenen och upplevt draget mer och fått se bandet på nära håll, men jag är väldigt nöjd ändå.

Har nedan inkluderat lite bilder, främst tagna av Claudio som var i ett lyckorus stående nära rampen, men även en bild som visar den utsikt jag hade från ovan. Dessutom O2-huset.

HAMMER TO FALL
TIE YOUR MOTHER DOWN  
FAT BOTTOMED GIRLS
ANOTHER ONE BITES THE DUST
I WANT IT ALL
I WANT TO BREAK FREE
C-LEBRITY
SURFS UP…SCHOOLS OUTS
SEAGULL
LOVE OF MY LIFE (sång: Brian)
39 (sång: Brian)
DRUM SOLO
I’M IN LOVE WITH MY CAR (sång: Roger)
IT’S A KIND OF MAGIC (sång: Roger)
SAY ITS NOT TRUE  (sång: Roger+Paul)
BAD COMPANY
WE BELIEVE
GUITAR SOLO
BIJOU
LAST HORIZON
RADIO GAGA
CRAZY LITTLE THING CALLED LOVE
SHOW MUST GO ON
BOHEMIAN RHAPSODY (sång: Freddie+Paul)

Extranummer:

COSMOS ROCKS
ALL RIGHT NOW
WE WILL ROCK YOU
WE ARE THE CHAMPIONS

 

Super Masch

16 oktober 2008 21:24

Tycker du skriver skitbra. Fortsätt förmedla LFC och musik. Skall kontra med ett "Dream Team" inom kort. En totalt given spelare i alla lag är Mascherano!! / YNWA

 

Mozzy

17 oktober 2008 22:13

Man får tacka! Mascherano är en ovärderlig spelare som sagt, kul att en spelare på hans position uppmärksammas också, inte alltid folk förstår hur viktig en sån spelare är. Cheers!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...