På onsdagen var det så dags för mig, Micke och Christian att bege sig till Wembley Stadium för landskampen mellan England och Schweiz. Efter en fish and chips på Weatherspoon började vi vår resa i god tid, 2 timmar innan avspark. När det var dags för byte av linje i Canary Wharf stötte vi dessvärre på problem: Jubilee Line var inte i bruk pga nåt stopp på linjen. Störningar på tunnelbanekommunikationerna är ju vardag här, inte minst eftersom ombyggnader och upprustning pågår, men hitills har vi inte upplevt några större problem vid färd till diverse aktiviteter. Det fick vi dock nu; Canary Wharf är en viktig knytpunkt så det är oftast hiskeligt med folk som passerar där, och nu blev det således trångt värre. Var bara att gå tillbaka och ta en annan linje, men det var det ju oändligt många fler som var tvungna att göra; det tog ett tag innan vi kunde pressa oss in i ett av de fullständigt packade tågen.

Efter ytterligare ett linjebyte, slutligen med kurs mot Wembley Park, insåg vi att det skulle bli på håret att hinna. Det blev till att halvspringa från stationen, men vi missade ändå de första fem minuterna - vi var långtifrån ensamma om det, typiskt att detta skulle ske just denna kväll.

När vi slog oss ner på våra platser kändes det dock inte detta missöde som hela världen, även om man hade velat se när spelarna marscherade in, nationalsångerna osv. Det var verkligen en mäktig arena, kapaciteten är 90000 (publiksiffran denna match var 86000; det var ju ändå en vänskapsmatch). Vi satt nästan längst ner på högsta etaget på långsidan, och sikten var perfekt, man fick verkligen en bra bild av spelet på planen. Det var rätt bra drag på läktarna trots allt, även om det nog inte kan jämföras med en het tävlingsmatch.

Inledningen var lite tveksam, England hade bollen men man rullade mest bara lädret runt, och felpassen var många. Till slut tricksade sig dock Joe Cole sig runt på kanten och spelade in till Jenas som bara behövde sätta foten tilll. England stärktes av målet och skapade några bra chanser, men i mitten av andra halvlek kvitterade Schweiz efter lite tafatt engelsk försvarsspel vilket lär ha förargat Fabio Capello, som för övrigt förflyttade sig från bänken till kortlinjen stup i kvarten. 2-1 kom emellertid ganska omgående, målskytt var nyss inbytte Wright-Philips efter fint förspel av Rooney och Gerrard. Capello var förhållandevis sparsam med byten, vilket var en indikation på att han verkligen ville inleda sin sejour med en seger. Och seger blev det, vilket var helt rättvist med tanke på att England skapade fler chanser än Schweiz, vlika var väldigt bleka. Något särskilt övertygande spel var det dock inte av England, Capello pekar idag på såväl positiva som negativa aspekter i matchen. Givetvis kommer det att stämma bättre efter fler samlingar, men samtidigt är ju spelarurvalet rätt så begränsat i England - något Capello själv uttryckt. Fler spelare med kvaliteter liknande Joe Coles (som dock är ganska ojämn), dvs fin teknik på små ytor och förmåga att göra något som bryter mönstret,  skulle vara välkommet. David Bentley stod åtminstone för en lovande insats. Sämst var utan konkurrens den irriterande slarvigt spelande  Ashley Cole; man kan ställa sig tvivlande till om han verkligen hade brytt sig om frugans förhållningsorder gällande uteliv (dylika "nyheter" gräver tidningarna ständigt fram i det här landet:)

Efter matchen var slut tog det lång tid innan vi nådde tunnelbanan; med så pass mycket folk måste polisen använda avspärrningar för att det inte ska bli totalt kaos. Sammanfattningsvis var det en upplevelse att se en match på Wembley, väldigt mäktigt som sagt. Måste försöka få tag på biljett till FA-cupfinalen i vår också, men det lär vara lättare sagt än gjort. Idag bokade jag i alla fall biljett till Brasilien-Sverige, jubileumslandskampen, på Emirates Stadium. Det ser jag verkligen fram emot; det är ju sagt att länderna ska komma med sina bästa lag.