Igår kväll var så tiden kommen för Bostons stoltheter Dropkick Murphys att underhålla Brixton Academy med sin irländskt influerade form av punkrock. Jag lurade med mig Claudio, som köpte en svarta börsbiljett för 15 pund utanför arenan; biljettmånglaren ville inledningsvis ha 30 pund vilket var inte så lite skamlöst, men det brukar ofta löna sig att stå och dividera ett tag (har inte provat själv men har sett hur det går till). Nu var inte denna spelning slutsåld, så dessa typer hade nog inte mycket till vinst på sina affärer igår.

Eftersom man var halvt stelfrusen efter att färdats i en väldigt kall buss var det bara att beställa en Jack and Coke för att få upp värmen, vilken senare följdes av ett par öl. Inhandlade även ett stycke t-shirt för 20 pund - hutlöst men merchandise brukar inte vara billigt på konserter här.

Efter att ha uthärdat två mediokra förband - Mad Caddies och The Briggs -steg stämningen när Dropkick Murphys rumlade in på scenen. Med sin oerhörda intensitet och spelglädje är de riktigt kul att se på live. Detta är inte vanligtvis inte min favoritgenre musikaliskt sett, men dessa lirare har något speciellt som tilltalar. Låtmaterialet är riktigt starkt, med högenergiska och hårt svängande stänkare som det är totalt omöjligt att inte ryckas med i. Bandet har verkligen många die hard-anhängare - ofta draperade i irländskt grönt (DM har stark irländsk anknytning, Bostonbor som de är) som euforiskt lever om under konserterna så att bara det är en attraktion i sig. Dessutom är låttexterna som gjorda att skråla med i; inte så sällan behandlandes arbetarklassknegande och ölfylleri gör de att publiken identifierar sig med bandet och dess låtar.

Tyvärr var ljudet tämligen illa, den röjande massan brydde sig inte om det förstås men jag hade stundtals svårt att urskilja låtarna; med den intensitet musiken genomförs, med 3 gitarrister som vevar som det gällde livet, blev det grötigt. Dessutom var volymen på tok för hög; jag brukar sällan lägga märke till sånt eller ha problem med hög volym men nu var den klart överdriven. Eller så hade man helt enkelt inte tankat kroppen med en tillräcklig dos alkohol, tål att tänkas på.

Trots detta var det en underhållande konsert med ett mycket bra låtval, gamla örhängen blandades med nytt från det senaste, mycket angenäma alstret The Meanest of Times. Som seden kräver stormades scenen under den klämmiga Kiss Me, I'm Shitfaced av en hel hop brudar, som fick sjunga med och dansa runt. Och under avslutade Skinhead (en antirasistlåt om nu nån får för sig annat) var båda könen välkomna att komma upp. Alltid lika kul att se bandmedlemmarnas sjå att spela på en fullsmockad scen, haha. Se här för ett smakprov, ett par år gammalt:

http://www.youtube.com/watch?v=yFrZOjBk9LY&feature=related

Det är sånt här som kallas att ha kontakt med sina fans, lysande! Helt klart bidrar denna avslappnade inställning till den stora hängivenhet fansen visar prov på gång efter annan. Let's go Murphys!