Mycket riktigt fick man - välförtjänt tycker jag faktiskt - avnjuta en angenäm helg: fri från skolarbete och medföljande tidspress kunde fokus istället läggas på roligare saker som konsertbesök och alkoholintag. Blev förresten några pints på fredag kväll också vilket jag glömde skriva i förra inlägget.

På lördagen åkte jag, Alex och hans kompis/tjej (vet inte hur läget är, han är lite lurig den tyske språkläraren) Isabelle till Brixton för turnéspektaklet benämnt Defenders Of The Faith - initierat av Metal Hammer för 4 datum i Storbritannien. Tyvärr var arenan bara halvfull och knappt det (kön ringlade lång utanför) när första bandet, kanadensiska 3 Inches Of Blood, gick på. De bjöd på en hyfsad dos av heavy metal utan krusiduller. Nästa akt var Devildriver, bandet bildat av förre Coal Chambersångaren Dez Fafara. Ett energiskt framförande som fick bra gensvar; Devildriver har utan tvekan hunnit skaffa sig en ansenlig mängd fans här. Tyvärr var ljudet under de två första banden inget vidare.

Sedan var det dags för bandet vi framför allt hade sett fram emot: Halmstads Arch Enemy. Toppklass som vanligt; hårt, tungt och oklanderligt framförda kvalitétslåtar förstås. Jämfört med sist jag såg dem hade de ju nu också längre speltid till sitt förfogande. En av höjdpunkterna var Dead Bury Their Dead vars riff lämpar sig ypperligt för headbanging. På tal om detta hårrelaterade fenomen måste jag även kommentera det faktum att Christopher Amott snaggat sig. Egentligen en petitess, men jag tycker helt enkelt att det inte ser enhetligt ut när en av fem i bandet har kort hår. Detta tar ju dock inte ifrån att han är en grymt talangfull gitarrist; hans äldre broder Michael har sagt att han själv, som räknas som en av de moderna gitarrhjältarna, inte har en chans mot Christopher.

Opeth var de som avslutade tillställningen, men nu var jag och uppenbarligen många andra en aning slutkörda. Det var jävligt varmt i arenan också. Alla öl man dricker hjälper ju inte heller.... Opeth var riktigt bra, tro inte annat, deras låtmaterial är inte att leka med, men de missgynnades nog lite av att de fick avsluta när mångas energi var en aning urlakad. Därmed inte sagt att de fick nåt annat än ett entusiastiskt mottagande; Mikael Åkerfeldt (som är en rolig prick på scen) och kompani är rätt stora i England.

Träffade även ett par svenskar som hade åkt över för evenemanget. Helt klart är att även jag i framtiden kommer att återvända till London för intressanta spelningar när jag har möjlighet. För övrigt såg jag också två ytterligare Dragonforcemedlemmar bland åskådarna: gitarristen Sam Totman och keyboardisten Vadim Pruzhanov. Medlemmarna i detta band springer på mycket konserter, så mycket är klart.

I söndags bevittnade jag och Claudio en fullständigt suverän spelning: Rage på The Underworld. Troligen - i konkurrens med Down - det bästa giget jag sett i år. I motsats till tidigare spelningar så var ljudet i lokalen perfekt, och att denna trio har en väldig massa goa låtar är ju ingen nyhet. Lokalen var nog bara halvfull, men stämningen var fenomenal. Bandet med Peavy Wagner i spetsen var saliga. Peavy hade särskilt roligt åt ett fanatiskt fan som hade rest från Teneriffa; denne såg ut att kunna texterna och musiken till samtliga låtar utantill. Rage spelade såväl gamla örhängen som låtar från nya skivan, och framträdandet var sannerligen tajt och tungt. Vilket brutalt sound alltså, helt grymt! Gillar man melodiös, tung metal kan det knappast bli mycket bättre än så här. Jag var tårögd emellanåt. Man kan inte heller undgå att häpnas över gitarrvirtuosen Viktor Smolski, vitryssen är makalös; enastående känsla, precision och inlevelse. Claudio, som själv spelar gitarr, var helt lyrisk.