Nu sitter jag och inväntar att få bege mig till puben för kvällens Liverpoolderby. Det är ju nu en måstematch för det röda laget när tabelltoppen spetsats till ytterligare; även om jag tror att Pool tar tre poäng vet man aldrig med såna här laddade möten. På tal om pub blev det i fredags en dryckesrunda här i byn med Nisse. Vi började hemma med öl och snaps och bevistade sedan några vattenhål. Det sista stället har jag mycket luddiga minnen av men jag hade tydligen farit runt som ett jehu och surrat med diverse typer. På lördag var jag minst sagt sliten, och min blick likaså. Begreppet blodsprängda ögon stämde verkligen in på mig; jag såg rent hemsk ut vilket grannarna inte var sena med att påpeka. Det såg fan ut som ögonen skulle sprängas, blev nästan lite orolig, men det försvann sen. Visst har man upplevt detta förut, men den här gången var det extremt. Som tur är hade jag två öl kvar som intogs i medicinskt syfte på kvällen, beskådandes Match Of The Day (jävla helvetes irriterande att både Manure och Chelski vann i slutminuten). På söndagen intogs ett par pints på puben till Tottenham-Portsmouth. Detta med att gå ut och ta endast ett par pints är som bekant en ytterst trevlig kulturell företeelse i England, men samtidigt måste man ju rensa systemet med en bläcka ibland:)

Nu över till något mera allvarligt. Jag måste nämligen göra en stor bekännelse, av väldigt grav art: jag missade att inkludera en skiva på topplistan för 2008 för ett par veckor sedan – Airbournes Runnin' Wild. För någon vecka sedan upptäckte jag till min fasa att den ju faktiskt släpptes under fjolåret – jag minns att jag läste 2007 för länge sedan men det var bevisligen en felaktig uppgift. Detta visar att man inte kan vara tillräckligt noggrann, jag får skärpa mig helt enkelt. Högst pinsamt, speciellt med tanke på sagda alsters förträfflighet. Jag skulle antagligen ha placerat det på åtminstone en femteplats, kanske högre. Angående denna platta innehåller den ju idel, oerhört hårdsvängande rock n roll-stänkare, och det är väl sällan en skiva inspirerat en i så hög grad till att vilja röja och festa som ett tok. Samma effekt har också simpel men likväl genial lyrik som denna nedan, tagen från det utsökta spåret Stand Up for Rock and Roll. Den talar ju för sig själv:

Alright people welcome to the show

Are you ready to rock are you ready to go

Yeah we've got what you want and we've got what you need

So get your arse down here n' let your ears bleed

C'mon drink your beer and drink your wine

Let's have a goodtime We're ready, so get ready

We're gonna rock, rock tonight   

Annars har jag den senaste veckan lyssnat mycket på nya Saxonalbumet, Into The Labyrinth. De levererar godset än en gång; plattan innehåller flera höjdarspår (därmed inte sagt att alla spår håller samma klass) och Biffs stämma är njutbar i vanlig ordning. Jag får också många vibbar av britternas 80-talssläpp; en del låtar bjuder på melodiöst gung som är gemytligt indeed. Eftersom jag verkligen diggar album som Innocence Is No Excuse och Destiny är det förstås välkommet. Det finns emellertid också ösiga metalnummer som Demon Sweeny Todd att finna. Jag sitter frekvent i min (inte alltför bekväma) stol och headbangar och shakar med om vartannat. När jag var som mest uppspelt bokade jag också helt sonika en biljett till spelningen på Forum i april – blir säkerligen en kanonkväll, var också längesen jag såg Saxon på en av deras egna spelningar så att säga.

Till sist måste jag hänvisa på skarpen till nedanstående länk. Den leder till ett nyhetsklipp som behandlar 82-årige Owen Brown, en heavy metal-fanatiker av stora mått. Underbart i allra högsta grad! Rock on mate!

http://news.bbc.co.uk/1/hi/england/7826717.stm

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...