Nu när man blivit människa igen och dessutom fått undan lite skolarbete som blev lidande under rehabiliteringen tänkte jag redogöra för förra helgens resa till Swansea. Jag lämnade London halv tre förra fredagen och trots busväder och trafikstockning så kom jag fram i utsatt tid, klockan 19. Den sista kilometern fick vi resenärer dock byta buss då den ursprungliga helt sonika stannade pga nåt tekniskt fel, det kunde man ju bara skratta åt. Då mina kamrater inte beräknades anlända förrän vid 10 så gick jag och åt samt tog en öl på hårdrockspuben Crowleys Rock Bar. Tog även en promenad runt stan, det brukar jag alltid göra för att utforska en ny stad. Gick även in på stans andra hårdrocksklubb, The Vice, men där var det ännu inget drag. Föregående helg hade förresten Motörheads gitarrfilur Phil Campbell agerat gäst-DJ där. Drog mig därför tillbaka till Singleton Hotel och inmundigade ett par whiskeyglas och lyssnade på Twisted Fucking Sister (nu som väntat klara för Sweden Rock Festival, mycket trevligt). Hörde så livebandet dra igång nere i hotelpuben varför jag gick ner. Många sköna lirare hade anslutit, däribland det trevliga svenskgänget som liksom vi hade kommit för att se Swansea-Ipswich – pubarna hade ju emellertid också en oerhörd dragningskraft förstås.  

Rasmus och Christer gjorde till sist entré, och efter ett par pints i sällskap med de andra svenskarna begav vi oss mot Wind Street, där många uteställen fanns. Här utspelade sig för övrigt förra året den omtalade utkastningen – bokstavligt talat – av herr Sjölund. Denna gång gick det mer städat till, vi äntrade endast ett ställe på denna partygata. Efter detta tog jag duon till Crawleys Rock Bar. Här kom vi igång rejält, inte minst jag som fick för mig att stanna ensam kvar en stund. Har för mig att Rasmus kom ner och öppnade när jag ringde utanför hotellet, men det är oklart. Christer tog under natten en promenad i hotellkorridoren, varför förblir en gåta men vi spekulerade i att han inte hittade toadörren och istället hamnade utanför rummet. Rasmus, som fick dras in i rummet av Christer, sov till en början på golvet nedanför mig, fullt påklädd. Många frågetecken fanns på morgonen men bra början på röjarhelgen får man säga. Frukost – serverades från klockan 8 till 9 – var förstås en omöjlighet.

Klockan var elva innan vi kom upp och då var det bara att börja ladda inför match. Ner en våning för pints och beställning av taxi. Först till arenan för att hämta ut plåtarna och sedan ny taxi till en ytterst välbesökt pub någon kilometer därifrån. Här såldes billig Fosters på burk utanför puben liksom mumsiga hamburgare av käcka damer (Rasmus förfrågan om ”servettes” vann applåder). Smågrabbar lirade boll på en gräsplätt vid en kyrka och solen sken. Mycket familjär och gemytlig atmosför bland gladlynta fotbollsfans. Då trivdes vi sannerligen med tillvaron. Vi promenerade tillbaka till Liberty Stadium där Christer stiftade bekantskap med en polishäst innan vi intog våra platser – efter mer öl inne på arenan så klart. Vi hade fullgoda platser ungefär i ena kurvan i solen (nog första gången jag sett en fotbollsmatch i England när det varit sol, bara en sån sak). Det var bra drag på denna läktare, och när Jason Scotland styrde in ledningsmålet efter tre minuter stegrades stämningen än mer. Det andra svenskgänget satt en bit bakom oss. Mest utmärkande var dock en kille framför oss med rakad skalle, bristfällig garnityr och utsöndrades riklig saliv när han ivrigt smädade bortafansen. Swansea var det klart bättre laget, de hade helt enkelt mer kvalitét vad gäller passningsspel och individuell skicklighet. Efter öl och skräpmat i paus såg vi i andra halvlek The Swans utöka till både 2-0 genom den vasse Scotland och 3-0 på en känslig frispark av spanske playmakern Gomez.

Efter slutsignalen inspekterade vi klubbshopen där Rasmus och Christer spenderade en nätt summa på både sig själva och nära och kära. Tillbaka i Swansea centrum käkade vi på Weatherspoon. Här flög jag upp och skrek rakt ut när det annonserades att Liverpool vänt till 3-2 mot Portsmouth. På väg till Singleton såg vi i ett lägenhetsfönster några ungdomar som repade, givetvis stegade vi upp och uttryckte vår uppskattning. Kidsen blev dock väldigt ställda och bad oss snällt gå ut.  Detta var början på en tämligen galen kväll som nådde sin kulmen när coverbandet drog igång nere i hotellbaren. Det var rutinerade och spelbegåvade herrar som bjöd på klassiker av band som Thin Lizzy, Motörhead och UFO, underbart. Speciellt den Sjölundska formen blev påtaglig. För egen del infann sig aldrig den där fylletoppen av nån anledning fastän ölen intogs i ett högt tempo. Christer blev pratsam värre och blev tjenis med flera Swanseafans. Jag och Rasmus befann oss i första raden och diggade ikapp till örhängena de gamla rockarna rev av. Vid såna här blöta tillfällen med kanonmusik kan man ju som bekant bli alldeles oerhört begeistrad och det blev definitivt herr Sjölund. Denne gjorde ideliga besök på scenen, skrålade med i mikrofonen och skuttade runt. Själv är jag ju inte direkt någon främling inför sånt här beteende, men att komma upp i samma berusningsnivå som Rasmus var inte lätt denna afton. Såväl publik som band fann honom underhållande – de var också imponerade över att vi tagit oss från Sverige till Swansea (inte i mitt fall då, men ändå). Till sist kom dock pubföreståndaren och ledde en väldigt yr svensk från scenen bestämt men avslappnat.

Vi hade egentligen haft för avsikt att senare bege oss in i city igen på ett par schyssta klubbar men det var faktiskt bara jag som hade ork kvar. Jag gick dock bara en kort sväng på Crawleys innan jag också kröp till kojs. Då låg Rasmus på golvet mellan sin egen och Christers säng. Under natten vaknade jag av att han kröp upp i min säng via fotändan, detta kändes väl inte helt upphetsande (sorry gubben) och då jag inte fick nån kontakt med honom fick jag således lägga mig i hans säng istället. Hyfsat ordningsam som jag tyvärr var så ställde jag klockan på 08.00 för att vi skulle kunna få i oss frukost på söndag. En hederlig English breakfast med korv, ägg, bönor osv är magnifik bakismat och får också fart på magaktiviteterna - inte för att det brukar vara svårt dock när man häller i sig alkohol så det står härliga till.

Denna dag tänkte vi kombinera pubbesöken med lite kultur, och vi började med att gå och kolla in Swansea Citys gamla arena Vetch Field, som stängdes 2005. Vaktmästaren, eller vilken roll han nu hade, var precis på väg att lämna arenan men beklagade och sa att allmänheten inte hade tillåtelse att beträda stadion. Det såg i alla fall ut att vara en charmig arena i gammal, tradionell engelsk stil; man kunde se framför sig vilka scener som utspelat sig här. Härnäst gick vi till puben The Badminton som grabbarna lärt känna förra året. Detta ställe var ju bara för stenbra; gamla gubbar och stammisar som drack öl och mådde allmänt gott. Här fick jag också se något jag aldrig sett förut på en pub: ägarna lastade fram mängder med tilltugg som ost, paj, toast, korv, kex mm, som gästerna var välkomna att ta för sig av läckerheterna – det är tydligen på söndagar som detta sker. Snacka om gästfrihet, fullständigt suveränt. Vi trivdes förträffligt och hade kunnat sitta där hela dan och dricka och smaska på, men vi var på väg ut till kusten så vi gick till ett annat ställe och beställde en taxi ut till Mumbles, en by i kustdelen av Swansea. 

Väl framme var vi trots det markanta spöregnet tvungna att gå ut på piren där bra fotomöjligheter uppenbarade sig. Nu behövde vi värma oss och vad bättre då än ännu en i raden av genuina pubar. På denna satt vi med inbitna rugbyfans och såg Wales-Skottland och blev bjudna på soppa och bröd; vad säger man, fenomenalt! Sedan såg vi West Ham-Manure på en annan pub i Mumbles. Pricken över i:et hade varit att beskåda Catherine Zeta-Jones som är född i och har ett hus i Mumbles (helvete Rasmus, nu läser jag på Wikipedia att ingen mindre än Bonnie Tyler bor i Mumbles, stort!). På kvällen åt vi på restaurang och tog sedan en sista pubrunda, bra med folk även på söndagen minsann. När jag och Rasmus kom tillbaka till hotellet lyckades vi dock inte hur vi än försökte låsa upp ytterdörren så efter många om och men - vi var på väg att klättra upp till vårt rum - kom Christer och släppte in oss. Stor förvirring ett tag där. Rasmus och Christer skulle med ett tidigt flyg så de fick kliva upp tidigt. Sjölund lyckades så klart glömma passet och fick vända om. Jag checkade ut så sent som möjligt, dvs klockan 10. Jag var dock inte piggare för det, tvärtom. Bussresan hem var inte angenäm kan jag säga. 

Det tog ett par dagar att återhämta sig från denna tripp, men det hör till. Klart är att vi hade jävligt roligt under dessa dagar, tiden flög iväg vilket är ett säkert tecken. Det var högt i tak och låg nivå på jargongen, precis som det ska vara. Jag bör här inte gå närmare in nämnda jargong, men sägas kan att att många av de ämnen som förekom kan härledas till ändalykten. Ölen flödade och den var dessutom billig allt som oftast, inte ens 2 pund många gånger, lysande! Matchen var helt okej, och det var kul kring arenan. Sedan var framförallt Swansea som stad väldigt tilltalande, ingen jättestad men charmigt, pubtätt och med trevliga, lättsamma människor. Det är helt klart lite annorlunda i Wales (bara att vara i Wales för första gången var en upplevelse), allt är liksom lite enklare och inte så jävla märkvärdigt. Ta pubklientelet: vanliga, anspråkslösa, hederliga människor som gillar att ha kul och umgås över några pints; gamla gubbar som sitter i lugn och ro och dricker sin pint som det är den mest naturliga saken i världen. Sånt gillar jag, där trivs jag.

Som hårdrocksfan hamnar man för övrigt ofta automatiskt på såna ställen med individer som inte behöver göra sig till utan är lättsamma och reko. Posörer som tror att dom är nånting kan hålla sig på sina inneställen bäst dom vill (menar nu förstås inte att alla som inte är hårdrockare är posörer om nån skulle få för sig det, utan ville bara belysa att hårdrockare överlag är ett hyvens släkte). Nu svävade jag ut lite från sammanfattningen av Swansea men det var helt klart annorlunda i Wales, på ett bra sätt. Ett par av pubarna vi satt på var ju fullkomligt briljanta. Jag är glad att jag bestämde mig för att sluta upp med grabbarna i Swansea, det kommer definitivt att ske igen. Jag lägger till några bilder nedan också, kommer nog att fylla på med fler senare.

 

gibben

14 februari 2009 23:20

Härlig reseskildring måste jag säga! Trevligt att råkas och jag hoppas vi kan sammanstråla fler gånger i Wales.

http://gibben.blogspot.com

 

Mozzy

16 februari 2009 16:20

Tack för det! Det var kul att träffas ja, det finns nog stora chanser att jag följer med grabbarna igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...