Ikväll var det dags för det första mötet mellan två giganter i europeisk fotboll, Real Madrid och Liverpool. Eftersom jag har haft feber idag och kände mig hängig som fan orkade jag inte gå till puben, utan hittade en bra streamlänk på nätet. Dessa sändningar brukar ju dock vara väldigt vanskliga, och givetvis försvann bilden efter en kvart. Jag hittade en annan länk men den sändningen hackade och försvann med jämna mellanrum. Det är säkert inte bara jag som tycker sånt här är fruktansvärt irriterande, men med mitt bristfälliga tålamod slutar det i intensiv ilska med tillhörande svordomar av alla de slag. Ibland undrar jag om det är så bra för hjärtat att hetsa upp sig så här men jag kan inte hjälpa det, jag verkligen hatar sånt här tekniskt strul. Nåväl, nu tog ju The Reds en betydande 1-0-seger (när målet kom frös så klart bilden). Läget inför returen på Anfield ser lovande ut, men med kvalitéten som Real besitter ska man inte ropa hej än. Sen lär väl nu ingen kritisera Benitez för att han bytte ut Torres och hade Gerrard på bänken eftersom det blev vinst; annars brukar ju mindre kunniga journalister gärna kommentera sånt. Har man lite intelligens inser man dock att det kanske har med saker som t ex skador(som upplysningsvis är ganska vanligt i den här sporten) att göra...

Även om jag skulle kunna skriva en mindre doktorsavhandling om trångsynta, ignoranta fotbollsjournalister - och fotbollsfans för den delen - ska jag övergå till det som var huvudmeningen med detta inlägg: den gångna helgen, då herrar Forsberg och Stegberger var på besök i London. Vi slöt samman på torsdagskvällen på ett högst oplanerat vis i rulltrappan på Tottenham Court Road station. De var då på väg hem efter ha letat en öppen pub, men jag visade då vägen till Crobar där vi tog ett par avslutande öl bland diverse metalheads. Anledningen till vårt sena möte var att jag hade beskådat en konsert med Children of Bodom, Cannibal Corpse och Diablo på The Forum i Kentish Town. De sistnämnda finländarna fick bra respons för sin melodiska och svängiga metal innan death metal-institutionen Cannibal Corpse intog scenen.

Jag har faktiskt aldrig varit något jättefan av Floridabandet även om de förstås är grymma på det gör och det mest säljande death metalbandet genom tiderna. Den här kvällen blev jag dock riktigt imponerad; vilka musiker och vilket framförande! Professionellt till 100%, häpnadsväckande tajt och välspelat, tungt och brutalt. Visst har de även några fina bitar i repertoaren, såsom Hammer Smashed Face och Fucked With A Knife (som tillägnades alla damer i lokalen; deras texter ska man givetvis inte ta på allvar utan de passar musiken helt enkelt). Sångaren George ”Corpsegrinder” Fischer är en minst sagt respektingivande figur; mannen är metal så det räcker och blir över medan hans sinnessjukt ihärdiga headbangande är svåröverträffat. Vid ett tillfälle uppmanade han till headbanging, med tillägget: ”Try to keep up with me, you will fail” Jo, ingen är så dum så han inte inser det. Publiken var smått lyrisk och såväl moshpit som wall of death förekom.

Huvudakten, finska suputerna Children of Bodom, har alltid fallit mig i smaken. De erbjuder en synnerligen kompetent blandning av bitsk aggressivitet och minnesvärda melodier som jag uppskattar. Ikväll spelades både låtar från senaste, utmärkta Blooddrunk och gamla slagdängor som Hate Me och Downfall. Något som också utmärker finnarna är mängden slagkraftiga, ilskna riff. Yxmännen Alexi Laiho och Roope Latvala räknas bland de mest framstående inom sitt gebit (bland annat brukar Slayers Kerry King hylla dem titt som tätt). Två grymma gitarrister, och Alexi är ju också känd för sina blixtrande solon. Den äldre Roope såg då inte ut att ha några större sviter trots Anvilfesten kvällen innan, men har man en sån talang klarar man nog av lite bakfylla också. Han fyllde emellertid på batterierna med ett par groggar under spelningens gång. Dessa finnar...

Extranumret bestod dock bara av en dryg halv låt eftersom någon efterbliven varelse slängde en öl över mixerbordet så att ljudet pajade och konserten fick brytas. Så kan det gå tydligen. Trots denna finfina metalkväll så låg jag i lä när det gäller upplevelser gentemot Foppa och Stegen. Dessa träffade tidigare under dagen på Arlanda en riktig profil: den minst sagt meriterade gitarrvirtuosen Janne Schaffer, som var på väg till Nurnberg för att lira. Ingen dålig stjärnträff minsann, och detta skröt de förstås om hela helgen - med rätta, själv träffar man Scott Ian men det är ju inte mycket att komma med mot en sån som Janne!

På fredagen kom grabbarna ut till mig i Greenwich. Jag satt dock länge och väl med en pint på Weatherspoon innan de dök upp; inte oväntat var det problem med tunnelbanelinjerna som det kan vara om man har otur. Vi drog efter en burgare och snopet nog cider (Strongbow är ju inte öl grabbar, för gröna kukar!). Efter detta gick vi genom mitt ståtliga unversitet för att komma till den gemytliga puben Trafalgar, benägen vid Themsen. Här mådde vi rysligt gott över ett par pints innan turen gick via Greenwich Park till min lilla kammare. Nu var det bara att trappa upp inför kvällens thrash metal med rejäla groggar. Tiden rann iväg som den gör vid såna här glada tillfällen så vi fick således fortsätta starkförtärandet på tunnelbanan.

Utanför arenan fick jag min biljett som jag hade över såld till en finne som var väldigt tacksam. Bara kul att bistå en broder i nöd, och jag fick mer pengar till vätskepåfyllning.  Exodus och Overkill bjöd på en förkrossande thrashuppvisning med en strid ström av örhängen, mer behöver egentligen inte sägas. Jag och Foppa röjde nere på golvet medan Stegen hade en fin vy från övervåningen. Personligen tycker jag ändå Overkill var den största behållningen. Frontmannen Bobby Blitz, snart 50 men mer fit och uppkäftig än de flesta yngre kollegor, är en härlig profil som brinner för sin metal. Efteråt morsade jag på såväl Exodus vikarierande skinnplågare Nick Barker som bandledaren Gary Holt, men självklart tänkte jag inte på att ta ett foto; andra gången nu jag missade chansen med den sistnämnde. Sånt har man tyvärr inte förmåga att tänka på när man är på gasen, något vi alla verkligen var denna kväll.

Vi hade egentligen efter spelningen planerat att bege oss till hårdrocksklubben Electric Ballroom i Camden, men det fick vi lägga ner. Det var speciellt en av oss (den mest gänglige) som var väldigt tärd. Denne drasut beskrev också under stort jämmer sina problem att lokalisera en plats där han i lugn och ro kunde häva ur sig lite maginnehåll – var är buskagen vid Gladan när man behöver dem...

På lördagen stämde vi träff vid London Bridge, på samma pub vi besökte förra året. Även här var jag allena ett tag innan mina kamrater dök upp. Jubilee Line var ur bruk så hurtiga som de är så tog de helt sonika en promenad i solskenet längs Themsen, beskådandes diverse turistmål. Efter smaskig, flottig pubmat och ett par pints – livskvalitét rätt ner i strupen – var det dags att ta tåget mot Bermondsey, med efterföljande promenad till The New Den, Millwalls hemmaarena. För en gångs skull var det som sagt fint väder på en fotbollsdag, och trots att matchen inte bjöd på någon större underhållning trivdes vi bra på läktaren bland Millwalls ack så hängivna och genuina fans. Kommentaren efteråt från Mr Foppa, inte direkt någon större sportfanatiker, huruvida han tyckte matchen var bra var dräpande: ”det gick ju snabbt i alla fall":) Men jag tror han fann det mycket intressant i alla fall att se denna aspekt av engelsk kultur.

Nu var det bara en och en halv timme till dess att kvällens begivenhet, Priest Feast på Wembley Arena, skulle inledas så det ville till att resan västerut flöt på. Vilket den gjorde, jag hann precis kränga min överflödiga biljett och vi hann precis köpa öl innan Testament dundrade igång. Vad ska man säga om detta guldgäng? Om man tillämpar en kombination av låtfaktor, metalfaktor och coolhetsfaktor så är det få som bräcker Chuck Billy (snacka om pondus!) och kompani. De hade bara 30-35 minuter till sitt förfogande, men det var förstås inte mindre stenbra för det. Det var kul att se deras inbjudande tunggung få en varm respons med allsång och moshpit. Jag längtar verkligen till deras gig nästa månad då de ska spela de första två albumen i sin helhet; lär ju bli otäckt bra.

Nästa storartade orkester, Megadeth, fick en timme på sig. De stod för en briljant spelning, till att börja med kan jag ju bara presentera setlistan: Sleepwalker/Wake Up Dead/Take No Prisoners/A Tout Le Monde/Washington Is Next/She-Wolf/In My Darkest Hour/Symphony Of Destruction/Skin O´ My Teeth/Hangar 18/Peace Sells/Holy Wars...The Punishment Due. Pust, vilken hitkavalkad... Och framförandet var förstås top-notch av dessa proffsmusiker – Dave Mustaine och Chris Broderick lyser naturligt nog mest med sitt gitarrspel, grymt. Jag tycker även att Dave sjöng riktigt bra.

Efter dessa två lysande framträdanden var man en smula orolig över hur gentlemännen i Judas Priest skulle kunna följa upp sina förband. Men de farhågorna försvann snabbt; heavy metal-legenderna gick ut och visade var skåpet skulle stå och att gammal är äldst, för att ta till två käcka klyschor. Det var sannerligen inga trötta gubbar på scenen den här gången (på Sweden Rock Festival förra året var de lite stela till exempel) utan det syntes att de var laddade, fattas bara annat också med såna förband. Mest energi hade som vanligt KK Downing. Det är ju underbart att se mannen i aktion: 57 år fyllda är han fortfarande den samme gamle KK; han skuttar ivrigt omkring på scenen, headbangar hängivet, bjuder på sina karakteristiska poser och saluterar fansen med metaltecknet högt i skyn. Den blonde gitarristen är sannolikt en av de skönaste lirarna i metalhistorien, metal flyter i hans blod. Se även hans hemsida Steel Mill (www.kkdowning.net) för prov på hans aldrig sinande passion. Hans gitarrkollega Glenn Tipton är inte långt efter i fråga om coolhet, men är mer stillsam på scenen. Rytmsektionen Ian Hill och Scott Travis trygg och stabil i vanlig ordning. 

Det är ju även allmänt känt att the Metal God himself, Rob Halford, de senaste åren börjat tappa lite av sin röstkapacitet, även om Glenn Tipton envist hävdat annorlunda. Häromveckan läste jag dock en kommentar av KK, som medgav att Robban haft svackor i sin sång. Desto roligare då att han denna kväll visade att rösten till största delen funkar fortfarande; det var inga större missöden utan han sjöng riktigt bra och bjöd till och med på några höga skrik i gammal god stil emellanåt. Även han är 57 år, så det är ju fullt naturligt att åldern tar ut sin rätt; det märks förstås än mer när han har en sån krävande sångstil. Han rör sig sparsamt på scenen numera, men hans karisma kvarstår definitivt. Mäktigt när han sjöng Death från senaste, enligt min mening lysande plattan Nostradamus, sittandes i en slags utsmyckad tron. Epitetet Metal God passar alltjämt in på Robban, och likaledes Metal Gods på Judas Priest som band. Låtlistan gjorde en metalskalle både rörd och exalterad, som vanligt när det gäller Priest:

Prophecy/Metal Gods/Eat Me Alive/Between The Hammer And The Anvil/Devil’s Child/Breaking The Law/Hell Patrol/Death/Dissident Aggressor/Angel/The Hellion/Electric Eye/Rock Hard, Ride Free/Sinner/Painkiller/Hell Bent For Leather/The Green Manalishi(With The Two-pronged Crown)/You Got Another Thing Coming.

Birminghamsönerna skulle ju kunna spela i ett par timmar till med tanke på allt supermaterial de förfogar över, och visst kunde man efterlysa flertalet bitar, men denna låtlista levererade godset minsann. Väldigt kul med nummer som Eat Me Alive och Rock Hard, Ride Free, som inte räknas till de största klassikerna men som var suveräna. Dessutom var ljudet högt, maffigt och klart – jävligt bra, vilket gällde alla tre banden. Megadeths gitarrsound var vasst så det förslog. Detta var helt enkelt en excellent kväll, ett rungande styrkebesked för heavy metal. De som klagar på att hårdrocken består av en massa gamla föredettingar kan ju försöka sätta ihop ett paket med unga band som kommer upp i denna klass. Jag skulle kalla det ett omöjligt uppdrag.

Efter att tillsammans med resten av den helnöjda publiken lämnat Wembley begav vi oss in till centrum för ett avrundande besök på Inteprid Fox, som var totalt fullbesatt. Denna helg med bröderna från Kramfors var kanon, som väntat. Två klockrena konserter, en gemytlig fotbollsmatch samt vätskeintag på en rad charmiga vattenhål. Möjligen att tempot var lite högt emellanåt, men det blir lätt så i denna stad. Jag är numera van att flänga runt hit och dit bland stressade människor men visst kan man bli lite trött ibland; tur det är tätt mellan pubarna då. Transportsystemet är ju lite opålitligt också ibland vilket gör att tiden rinner iväg. Klart är i alla fall att det blir fler dylika korståg i London, oavsett om undertecknad bor i byn eller inte. Rock hard, ride free!

 

Rasmus

17 mars 2009 22:03

Skönt att Janne Schaffer fick vara med på ett hörn. Salut gamle Jan!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...