Har nyss kommit tillbaka från lite fotbollslir i parken. Hade inte känt på lädret sedan september så det var jävligt kul. Vi spelade tvåmål, 4 mot 4, mitt lag vann 10-9:) Det blir nog spel en gång i veckan framöver, perfekt sätt att få ett avbrott i uppsatsskrivandet, speciellt när det är fint väder som idag.

I söndags beskådade jag och Christian när cirka 30000 människor ansträngde sig: London Marathon gick av stapeln, och löparna passerade Greenwich - de hade då varit på banan i cirka en mil. Det var underhållande faktiskt; en riktig folkfest med mängder av åskådare som kantade gatorna. Dessutom fick man se diverse fantasifulla utstyrslar tillhörande vissa deltagare. En kille körde med baddräkt a la Borat - stort jubel när han passerade. Stack ut gjorde även några löpare från Tanzania som var fullt uppklädda som krigare med spjut och allt. Såg även ett gäng med noshörningsdräkt, måste ha varit otympligt. Deltagarna verkade ha roligt i alla fall, man blev nästan inspirerad att springa själv. Med tanke på dagsformen hos vissa av dem skulle man knappast ha några problem att ta sig runt, men det gäller ju att kunna hålla ett lågt och jämnt tempo i så fall; det skulle jag nog ha svårt för.

På kvällen samma dag såg jag stjärnkonstellationen Down, med Phil Anselmo i spetsen, på Brixton Academy. Man hade inget förband utan först visades en film innehållandes roliga, alkoholrelaterade turneklipp samt en rad klassiska rockvideos med bl a AC/DC, Ted Nugent och Deep Purple. "An evening with Down" var detta koncept döpt till - troligen inspirerat av Metallica som körde samma upplägg på turnén för svarta skivan - och det funkade utmärkt. Sedan följde nära två timmar av högkvalitativ, stentung hårdrock. Stämningen i arenan var på topp genom hela konserten, och fattas bara när Down bjuder på en sån här show. Sällan har jag upplevt ett dylikt tunggung, grymt. Dessutom visade man prov på en oerhörd spelglädje; det syns att bandet gillar att spela tillsammans och att de brinner för sin musik. Sånt tycker jag är viktigt; har bandet roligt på scenen och visar engagemang smittas det av på åskådarna. Speciellt Pepper Keenan röjde järnet. Phil å sin sida var nu - sedan han lagt ner festandet - betydligt mer fokuserad och avslappnad; han till och med bad bandet att stoppa musiken under On March The Saints för att sedan ge en åthutning till två killar i publiken som bråkade. Många nummer från senaste, utsökta fullängdaren Over The Under avverkades, men största jublet kom när Stone The Crow spelades som näst sista låt. Lifer tillägnades för övrigt Dimebag. Kort sagt en suverän spelning; trots den långa speltiden hölls stämningen uppe hela tiden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...