Den gångna helgen tog sin början med en liten pubrunda på fredag kväll här i Greenwich. Jag, Micke och Christian inledde med ett par kalla på Charles Dickens gamla stampub Trafalgar, behändigt belägen vid Themsen. Man längtar redan till dess att uteplatsen där smälls upp (liksom de på andra pubar), lär ju vara gemytligt värre att sitta i solen och dricka öl där:) Besöket på Trafalgar följdes av att vi tog rygg på lite vänner från Devonport House till en pub i Deptford, en kvart bort till fots. Blev några pints där med, men ingen större fylla. Surrade för övrigt med ett stort original till skotte, tydligen ett välkänt ansikte på den puben, förstod inget av vad han sa - skotska är inte lätt att greppa.

På lördagen begav jag mig till Camden för Dark Tranquilitys spelning på Barfly. Min bekante roadie Biffen hade schysst nog pratat med keyboardisten Martin som fixade in mig på gästlistan. Dessutom hade jag hört mig för om möjligheten att få ställa några frågor till bandet för journalistkursen jag läser. Efter ett tag kom Martin ut, och han föreslog att jag skulle slå följe med honom till en intilliggande pub där sångaren Mikael redan satt och vattnade strupen inför giget. Jag var inte sen att beställa in ett par pints heller, och det blev en trevlig pratstund med en ytterst jordnära frontman, liksom vänner till bandet (bl a Mikaels bror Fredrik) som var på besök.

Vi gick även ut på gatan och såg på håll den stora brand som hade startat ett par kvarter bort ett tag tidigare. Det såg väldigt illa ut, enorma lågor, och så här i efterhand står det klart att det var delar av Camden Market som blev totalförstörda. Denna marknad är ett av Londons största turistmål, uppemot 100000 besökare varje helg, så detta var ett hårt slag mot Camden, för att inte tala om affärsidkarna på marknaden.

När jag slutligen äntrade Barfly så stod det klart att det skulle bli en intim spelning, stället var riktigt litet, har för mig nån sa att kapaciteten låg på 200 besökare. Såna spelningar är å andra sidan kul som omväxling (vilket Mikael sa att han uppskattade med denna lilla brittiska turné), och resultatet blev en sån där härlig känsla av förbrödring band och åskadare emellan - båda befann sig i ett svettigt lyckorus, gott så! Göteborgarna hade nu också längre speltid till sitt förfogande jämfört med när jag såg dem senast så det bjöds på såväl gammalt som nytt. Ljudet var dock inte optimalt i denna skobox till lokal.

Efter spelningen blev det ännu mer öldrickande - vi svenskar kan ju sånt, om man säger så - och mingel med bandet och deras vänner, anhöriga och fans, alla uteslutande genomtrevliga. Tack för ölen Martin (och Jägern, Fredrik:). Det omfattande alkoholintaget gör att minnet av slutet av kvällen/natten sviker, men jag kom uppenbarligen hem till slut, vilket måste betecknas som en bedrift/ren tur. Har nåt minne av att jag hade väldiga svårigheter att fokusera på vad som stod på tidtabellen på busshållplatserna , haha. Yrade runt ett tag sökande efter rätt hållplats, det minns jag, så har för mig att jag fick fråga ett antal busschafförer för att hitta rätt. På söndagen var man allt annat än människa, men det får man ta. A fun night had by all. Batteriet i kameran var tyvärr urladdat, så jag bifogar en annan bild nedan (från http://flickr.com/photos/tags/lastfm%3Aevent%3D428963/) som får illustrera den ömsesidiga trivselfaktorn på Barfly.

På tisdag spelar Danko Jones på ett mindre ställe; hade möjlighet att komma in på gästlistan även då, men jag tror att jag får skippa den spelningen. Måste komma igång med att skriva ett arbete till Migrationkursen nu, har varit lite lat den sista tiden. Och nästa konsert är ändå redan på lördag: Dropkick Murphys på Brixton Academy - blir nog ös som vanligt.

På onsdagen var det så dags för mig, Micke och Christian att bege sig till Wembley Stadium för landskampen mellan England och Schweiz. Efter en fish and chips på Weatherspoon började vi vår resa i god tid, 2 timmar innan avspark. När det var dags för byte av linje i Canary Wharf stötte vi dessvärre på problem: Jubilee Line var inte i bruk pga nåt stopp på linjen. Störningar på tunnelbanekommunikationerna är ju vardag här, inte minst eftersom ombyggnader och upprustning pågår, men hitills har vi inte upplevt några större problem vid färd till diverse aktiviteter. Det fick vi dock nu; Canary Wharf är en viktig knytpunkt så det är oftast hiskeligt med folk som passerar där, och nu blev det således trångt värre. Var bara att gå tillbaka och ta en annan linje, men det var det ju oändligt många fler som var tvungna att göra; det tog ett tag innan vi kunde pressa oss in i ett av de fullständigt packade tågen.

Efter ytterligare ett linjebyte, slutligen med kurs mot Wembley Park, insåg vi att det skulle bli på håret att hinna. Det blev till att halvspringa från stationen, men vi missade ändå de första fem minuterna - vi var långtifrån ensamma om det, typiskt att detta skulle ske just denna kväll.

När vi slog oss ner på våra platser kändes det dock inte detta missöde som hela världen, även om man hade velat se när spelarna marscherade in, nationalsångerna osv. Det var verkligen en mäktig arena, kapaciteten är 90000 (publiksiffran denna match var 86000; det var ju ändå en vänskapsmatch). Vi satt nästan längst ner på högsta etaget på långsidan, och sikten var perfekt, man fick verkligen en bra bild av spelet på planen. Det var rätt bra drag på läktarna trots allt, även om det nog inte kan jämföras med en het tävlingsmatch.

Inledningen var lite tveksam, England hade bollen men man rullade mest bara lädret runt, och felpassen var många. Till slut tricksade sig dock Joe Cole sig runt på kanten och spelade in till Jenas som bara behövde sätta foten tilll. England stärktes av målet och skapade några bra chanser, men i mitten av andra halvlek kvitterade Schweiz efter lite tafatt engelsk försvarsspel vilket lär ha förargat Fabio Capello, som för övrigt förflyttade sig från bänken till kortlinjen stup i kvarten. 2-1 kom emellertid ganska omgående, målskytt var nyss inbytte Wright-Philips efter fint förspel av Rooney och Gerrard. Capello var förhållandevis sparsam med byten, vilket var en indikation på att han verkligen ville inleda sin sejour med en seger. Och seger blev det, vilket var helt rättvist med tanke på att England skapade fler chanser än Schweiz, vlika var väldigt bleka. Något särskilt övertygande spel var det dock inte av England, Capello pekar idag på såväl positiva som negativa aspekter i matchen. Givetvis kommer det att stämma bättre efter fler samlingar, men samtidigt är ju spelarurvalet rätt så begränsat i England - något Capello själv uttryckt. Fler spelare med kvaliteter liknande Joe Coles (som dock är ganska ojämn), dvs fin teknik på små ytor och förmåga att göra något som bryter mönstret,  skulle vara välkommet. David Bentley stod åtminstone för en lovande insats. Sämst var utan konkurrens den irriterande slarvigt spelande  Ashley Cole; man kan ställa sig tvivlande till om han verkligen hade brytt sig om frugans förhållningsorder gällande uteliv (dylika "nyheter" gräver tidningarna ständigt fram i det här landet:)

Efter matchen var slut tog det lång tid innan vi nådde tunnelbanan; med så pass mycket folk måste polisen använda avspärrningar för att det inte ska bli totalt kaos. Sammanfattningsvis var det en upplevelse att se en match på Wembley, väldigt mäktigt som sagt. Måste försöka få tag på biljett till FA-cupfinalen i vår också, men det lär vara lättare sagt än gjort. Idag bokade jag i alla fall biljett till Brasilien-Sverige, jubileumslandskampen, på Emirates Stadium. Det ser jag verkligen fram emot; det är ju sagt att länderna ska komma med sina bästa lag.

Denna vecka avslutades på söndagen med ett besök på Craven Cottage i sydvästra London och matchen Fulham-Aston Villa. Fick för några veckor sedan ett erbjudande per post från Fulham FC att köpa biljetter till denna match för endast 15 pund, detta med anledning av att min födelsedag äger rum under februari. Ett kanonerbjudande minst sagt - inte ens hälften av ordinare biljettpris - som man bara var tvungen att utnyttja. Christian hängde på också; 20 pund var priset för ytterligare spekulanter, fortfarande mycket överkomligt.

I Aston Villa återfanns som vanligt Olof Mellberg, men det var ändå Fulham som fick våra sympatier under denna drabbning, om än mest av egoistiska skäl. Det vore ju bra om de klarade sig kvar så möjligheten finns kvar att se Premier League-fotboll i Fulham även i framtiden, inte minst med tanke på att det är ganska lätt att få tag på biljetter till deras matcher, såvida det inte gäller ett toppmöte (försökte till Man Utd-matchen, men den sålde slut snabbt). Som Liverpoolfan så såg jag själv dessutom att Villa; stabila denna säsong och ett potentiellt hot till LFC om fjärdeplatsen; tappade poäng. Samtidigt blir man ju ibland påverkad och vill att hemmalaget ska klara sig bra, speciellt när det rör sig om en underdog som Fulham. Craven Cottage är för övrigt en charmig arena, inte alls vidare modern och lite skruttig ärligt talat, men fint belägen alldeles vid Themsen. Kul med en traditionsrik stadion också som motpol till mer moderna diton. Undersökte även ett par pubar som kommer att vara lämpliga attraktioner när mina rockbröder Johan och Rasmus kommer över om tre veckor:)

Fulham, med svenskbekante Roy Hodgson som manager numera,  var helt klart det bättre laget och bjöd på ett snabbt passningsspel oftast signerat den kreativa mittfältstrion Bullard, Murphy och Davies. Dessvärre saknar man en riktig striker på topp. Aston Villa var ganska bleka, men tog ledningen genom ett olyckligt självmål av Aaron Hughes. Därefter klev emellertid Jimmy Bullard in i handlingen: först stod han för ett perfekt inspel till Davies kvittering, sedan smekte han läckert in en frispark till 2-1 och seger för hemmalaget. Ett mäktigt jubel utbröt, detta var en ytterst viktig seger som ger Fulham häng på lagen ovanför strecket. Roligt att se Bullard tillbaka efter stora skadeproblem, han är en sevärd lirare; väldigt energisk och spelskicklig - helt suverän idag. Blev även imponerad av nye norske mittbacken Hangeland. Sammanfattningsvis en mycket bra och välspelad match, kan nog vara den bästa jag sett här i London hitills. Vi satt nära planen vid ena målet, vilket är kul men samtidigt är inte sikten optimal till andra planhalvan. Det är dock inget som förtar upplevelsen som helhet.

Helgen har annars varit ganska städad för min del. På fredagen blev det några pints på Students Union - var några band som spelade, helt ok, mycket folk - och nån drink på Desperados, ett mexikanskt ställe. Eftersom jag inte ville vara bakis på fotbollen tog jag det lugnt på lördagen, beskådandes fotboll på puben. Imorgon kan det å andra sidan vara dags att tömma några glas på Weatherspoons, det är lite folk jag känner som brukar infinna sig där på måndagar.

Måste även börja med ett par skoluppgifter, men veckans höjdpunkt blir England-Schweiz på Wembley på onsdag, rapport därifrån kommer på torsdag eller fredag. Schweiz ska väl England kunna besegra i alla fall tycker man, Capello vill nog gärna börja med en seger också.

Även om den gångna veckan varit lugn studiemässigt sett så kändes en pubrunda på fredagen som ett välkommet alternativ. Först ut på schemat var det sedvanliga besöket på Weatherspoons - jag, Christian och Micke brukar ha som vana att fira helgens intåg med middag där; beer and burger för £3,75 är oftast det givna valet. Efter nån öl hemma på rummet beskådandes Yngwie Malmsteen-dvdn jag var tvungen att inhandla i veckan begav sig jag, Christian och Claudio ut på byn för att klämma några pints. Vi kom dock iväg sent; jag skyller på Claudio, dessa italienare ska ju prompt inmundiga sin middag så jävla sent; varför Admiral Hardy, vårt första stopp på rundan, var knökfullt. Därmed gick vi vidare till The Gipsy Moth, en gemytlig pub nere vid Themsen. Här stötte vi på våra grannar James, Dave och Barnaby. Det blev några välsmakande pints i glatt sällskap, spanandes på diverse skönheter. Tiden går ju emellertid fort när man roar sig, och dessutom stänger ju pubarna relativt tidigt, kl 12 denna gång. Det finns ett par ställen häromkring som har öppet längre, men eftersom det väl bara var jag som var sugen på en fortsättning så blev det hemgång.

Lördagen var för min del vikt till ett möte med Cameron, en australiensare jag träffade på Hard Rock Hell-festivalen i höstas. Han och tjejen var i London för att fira Aussie Day, ett slags nationaldag för Australien uppenbarligen. Fick även med mig Claudio, och vi begav oss sålunda till Fulham Broadway, där Cameron skulle befinna sig. Väl framme kunde vi skåda intensivt firande Aussies överallt. Puben som utgjorde vår mötesplats var väldigt fullpackad och svettig, så vi letade åt ett annat, lugnare ställe efter ett tag. Kul att träffa Cameron, schysst metalskalle, vinhandlare till yrket. Hans tjej Jacs var också ytterst vänlig och easy-going. Efter ytterligare ett par glas kom vi på att vi kunde ta tuben (tunnelbanan alltså, the Tube) in till Tottenham Court Road och kolla in metalklubben Intrepid Fox. Detta ställe var coolt även det, två våningar, dock mycket mindre än Electric Ballroom så sittplatser stod inte att finna. Ett par drinkar blev det i alla fall, till soundtrack från bland andra Slipknot och Sepultura. En bild tagen med min kamera kan ses nedan, värdelös som vanligt, men det ska föreställa mig och Cameron i alla fall. Ett underhållande inslag var annars den medelålders, feta, nit- och kedjeförsedda, dam som med våldsamma, inlevelsefulla gester rockade lös till Rammstein's America. Färgstarka karaktärer råder det ingen brist på i denna stad, sanna mina ord:)

Skönt idag att inte vara bakis, man måste ju faktiskt inte supa sig full varje gång, även om det är oundvikligt ibland. Helt klart har man ju kul här även utan att behöva träda in i dimman, vilket ju oftast inte är fallet hemma i Kramfors. Samtidigt har jag tänkt, vilket för övrigt även Micke och Claudio uttryckt, att gå ut ännu mera nu under den återstående tiden här borta. Detta år kommer ju inte åter, bara att rocka på således, cheers!

Slutligen bokade jag ikväll biljett till ett par kommande spelningar: Exodus, Ace Frehley samt Down, samtliga äger rum under april månad. Ser fram emot alla, blir dock fler konserter än dessa också, men det är lite oklart vilka än.

I fredags kväll styrde jag och Claudio - fick tyvärr inte med oss fler resenärer - mot den ack så coola stadsdelen Camden för en kväll i hårdrockens tecken. Blev lite groggande här hemma först ackompanjerat av gitarrspel av Claudio; han kan verkligen lira alltså, man förbannar sig själv att man inte började spela själv, måste vara stenkul. Väl i Camden inledde vi med en pint på World's End, samlingsstället för rockers av alla de slag.

 Därefter beträdde vi Sin City på Electric Ballroom, och direkt när vi klev in infann sig en känsla av förväntan; här skulle röjas utav bara helvete. Det var ett större ställe än jag hade trott; två våningar med separata inriktningar så att säga. På nedervåningen spelades tyngre musik av det mer alternativa slaget som till exempel Nine Inch Nails men även punk, hardcore och mer mainstream rock. Det var emellertid på plan två vi befann oss den mesta tiden. Här dundrades det på med allt från glamrock och gamla skolans hårdrock/metal till thrash metal, för att försöka kategorisera utbudet någorlunda. Icke högst oväntat gjordes det frekventa stopp i de talrika barerna, varför berusningen så småningom uppgick till en högst respektabel nivå. Till slut var det den klassiska versionen av Mozzy skakandes med kalufsen och riffandes på luftguran som avnjöt de kontinuerliga örhängen som flödade från högtalarna. Surrade med många roliga rockare också, bland annat en Schweizare om jag inte minns helt galet. Claudio tog det lite lugnare än mig vilket nog var tur. Bussresan hem mitt i natten har jag minst sagt diffusa minnen av:) Var ju inte jättepigg på lördagen men det var det värt. Det är ett sånt här ställe man drömt om hemma i Kramfors, helt suveränt kort sagt, och blir ju ännu roligare om man är ett större sällskap. I all min begeistring glömde jag dock dessvärre att ta ett par foton på härligheten.

Resten av helgen har varit hellugn, tog ett tag att återhämta sig från nämnda event. Skönt också att inte ha deadline för tenta eller dylikt på ett tag nu. Idag blev det två matcher på Auctioneers. Först Manchester City-West Ham - slutade 1-1 vilket City ska vara väldigt glada för. I ett sprudlande West Ham var Freddie Ljungberg faktiskt väldigt duktig, positivt. Detta följdes av Atletico Madrid-Real Madrid (0-2). Kul att se en spansk match, har inte blivit många denna säsong tyvärr. Spelet är inte lika intensivt och tempofyllt som i England, men samtidigt är det oftast mer välspelat och spelarna individuellt skickligare. Två skilda ligor, båda väldigt underhållande enligt mig.

Upptäckte idag på nätet att Brasilien-Sverige kommer att spelas på Emirates Stadium och inte på Wembley, vilket jag hade missat. Bara att hoppas att det finns biljetter kvar - bör det väl göra - efter att Arsenalsupportrarna bokat sina. Denna landskamp måste man ju se av naturliga skäl.

På tisdag morgon begav jag mig in till Victoria Station för avfärd till Liverpool. Bussresan på 5 timmar förflöt förvånansvärt smidigt, sov lite emellanåt till och med vilket jag inte brukar kunna göra på buss. Annars är ju det färdmedlet bra då man får se landet - passerade Birmingham till exempel. Väl i Liverpool lyckades jag dock gå förbi Svenska kyrkan där jag skulle bo, så det blev en lång omväg men man lärde ju känna omgivningen åtminstone. Efter att ha lämnat väskan begav jag mig in till city där jag bland annat kollade in sortimentet på officiella LFC-shopen. Middag intogs på Jamie Carraghers restaurang Cafe Sports England, var 10% rabatt där med anledning av att han skulle spela sin 500:e match för The Reds på kvällen. Schysst sportbar med storbildsskärmar, och trevliga servitriser får man säga, han har bra smak Carra, hehe.

Två timmar före matchstart hoppade jag på bussen till Anfield. Var en härlig känsla att vara tillbaka på helig mark igen efter 7 år, tog en runda runt stadion - var tvungen att vänta in när spelarna anlände med buss också - innan jag satte av mot The Albert, en av de klassiska intilliggande pubarna. Där blev det ett par pints tillsammans med en finne som var bra på gasen och kass på engelska. Lyckades dock konversera någorlunda om svensk rock n' roll, Union Carbide Production var hans favoriter, samt Saaaatorrr:) Lustig snubbe.Intog sedan min läktarplats i god tid, hade rad 31 så jag satt inte alldeles vid planen men vyn var perfekt. Gåshud och tårar i ögonen som vanligt under mäktiga hymnen You'll Never Walk Alone. Carra hyllades för sitt 500-matchersjubileum och sen var det avspark.

 Liverpools spel lämnade en del i övrigt att önska, men det är ju inte helt lätt att tränga igenom ett lag som i stort sett bara försvarar sig som Luton, helt förståeligt, blev tvungna att göra. Som tur var sköt Babel 1-0 strax före paus. I andra halvlek bjöds Liverpool naturligt nog på mer ytor så då rullade det på bättre. 5-0 till slut, efter 3 mål av Gerrard. Det är ju ingen nyhet att den mannen är pure class, men det framgår ju förstås tydligare live; sicket tillslag på bollen säger jag bara...Annars var det inget vidare framträdande av The Reds, men det blir lätt att koncentrationen brister mot lag som är så pass sämre. Tyvärr syntes det att såväl Crouch som Kuyt saknar flyt/självförtroende för tillfället, och Riises bollkontroll är bara för dålig helt enkelt, han har också haft det tungt en längre tid. Torres, som man hade sett fram emot att se i aktion, såg lite oinspirerad ut bitvis.Stämningen på stadion var också den en smula avslagen faktiskt, men det är ju också förståeligt på såna här matcher. Lutonfansen ska i alla fall ha en eloge för sin ljudvolym och muntra humör ("We're gonna win 6-5", stenbra:). En yngling trivdes så pass bra att han kände sig manad att bjuda på en klassisk streaking inne på planen, haha.

Sammantaget var det givetvis stort att få bevittna en match på Anfield igen, och det var ju självklart kul att få jubla till 5 mål. Var dessutom perfekt att bo på Svenska kyrkan; enkelt men med allt man behöver inklusive frukost för 15 pund. Nära till city också. Det var för övrigt ett par från Övik som var föreståndare numera, MoDo-fans så klart:) Jag ska försöka få tag på biljett till nån mer match framöver också, i Premier League då helst, det är bara att hoppas på tur för att det ska realiseras.

På onsdagen gick jag en tur ner till hamnen, besökte bland annat National Maritime Museum där man kan se föremål från Titanic och andra världskriget bland mycket annat. Blev sedan inköp av diverse LFC-merchandise innan bussen styrde hem till London. Införskaffade bland annat vita bortatröjan med Carragher-tryck, kändes passande att hedra denne lokale hjälte, oerhört omtyckt pga sitt engagagemang och sin passion för LFC och Liverpool.

Annars ser jag fram emot imorron kväll (ja ikväll, nu är det ju natten mot fredag) då jag och Claudio samt övriga potentiella deltagare ska bege oss till rock/metalklubben Sin City, belägen i Electric Ballroom i Camden. Att säga att jag är laddad vore ett understatement. Är äntligen klar med den satans litteraturuppsatsen nu så man har ett behov av alkoholindränkta rock n' roll-utsvävningar:)

Denna dag (torsdag alltså, nu är det fredag) började, förutom med tyskalektionen (ny lärare helt plötsligt, alla var lika förvånade) med att man grämde sig över att inte ha bokat biljett tidigare till Liverpool-Aston Villa, det var nämligen utsålt när jag väl kom till skott. Det är en i stort sett omöjlig uppgift att få tag på biljetter till en Premier League-match på Anfield om man inte har en ruskig tur när man ringer.

 Dessutom har jag en stor uppsats jag måste börja skriva för att ha klar för inlämning nästa fredag - en tråkig jävla litterturuppsats, vilket gör att det tar sin tid, blir lätt så att man surfar runt på nätet istället... Därför var det ju inte att tänka på att boka biljett till FA-cupmatchen mot Luton nästa vecka, då skulle det bli än mer tidspressande att slutföra uppsatsen.

Men va fan, man kan ju ändra sig. Tänkte som så att det är ju inte alls säkert att jag får tag på biljett framöver heller till nån ligamatch, så jag tog helt sonika och bokade en bijett till Lutonmatchen på tisdag. En impulsivgrej såsom jag brukar kunna stå för emellanåt, men det är bara att skriva som fan i helgen (jojo...) så det är nästan klart (jojo...) innan tisdag. Känns i alla fall jävligt kul att få besöka fotbollens Mecka igen, lär vara grym stämning som vanligt. Fick faktiskt bra biljett, nedre sektionen på långsidan. Tar bussen, går på 16 pund t o r, och har mailat svenska kyrkan (lite scary, jag vet) i Liverpool och frågat om dom har nåt ledigt rum. Vet att en del svenskar som reser till Liverpool och ser fotboll brukar bo där, kostar 15 pund natten. Annars blir det något vandrarhem i stan. Beger mig nog tidigt mot Anfield så man hinner klämma ett par pints på pubarna vid arenan, brukar vara ett jävla drag där.

Annat noterbart är att Claudio har tagit med sig elgitarren den här gången, så nu hörs det klassiska riff från hans rum titt som tätt. Blir ett höjdarinslag på kommande fester det, man kan nog få riffa lös lite själv också, hehe... Nästa helg efter att uppsatsen är inlämnad är det dags för alkoholintag, vi har pratat om att besöka nåt rockställe igen, det var ett tag sen. Måste ju rekognosera ytterligare innan Herr Stegberger och Herr Sjölund kommer över för en helg i rock n rollen's - och fotbollens - tecken!

Då var man tillbaka i Greenwich och London efter tre veckors ledighet hemma i Kramfors. Det blev emellertid inte så mycket vila, de tre veckorna bestod i stort sett av jobb och fest. Kramfors nöjesmetropoler var ju ingen höjdare som vanligt - förutom juldan på Kramm då - men det var skoj i alla fall att träffa alla kompisar och härja lite. Det var även kul att se två Modo-matcher i Övik, två vinstmatcher lyckat nog.

Anlände till Heathrow sent söndag kväll, och resan på tunnelbanan var lite dryg eftersom jag lyckats få väskan att väga 27 kilo. Fick betala en slant för övervikt, men det får man ta, värdefullt att få med mig en del livsviktiga grejor som till exempel lingonsylt och kaviar:) Tog även med fotbollsdojorna utifall det blir något lir här i vår (har hört att lokala laget Charlton behöver en mittfältsstrateg för att möjliggöra avancemang till Premier League:).

Känns annars bara bra att komma tillbaka hit, var kul att återse mina flat mates, vi enades om en rejäl fest för att sparka av terminen, hehe. Dessutom känns det faktiskt som att komma hem - man vänjer sig fort när man bor några månader på ett ställe.Var en skön känsla att traska på gatorna här igen, är ju en helt annan fart o fläkt här också. Dessvärre tar det ett tag att komma in i studietempot igen, det bör dock ske snarast, har en uppsats som ska vara inlämnad nästa fredag. Det blev ju inte något gjort under lovet, precis som väntat. Igår var första lektionen, det var bara det att läraren inte dök upp varför vi satt som frågetecken innan vi fann det lika bra att gå hem, en mjukstart på terminen kan man säga.

Idag bokade jag biljetter till mig, Micke och Christian till England-Schweiz på Wembley 6/2. Ska bli kul att se en match på nationalarenan, en vänskapsmatch förvisso men intressant i och med att det är Fabio Capellos första match som förbundskapten. Lite synd att matchen går samma kväll som Municipal Waste spelar i Islington, men dom får man nog se nån annan gång. Bokade i alla fall biljett till Exodus på Underworld i april - blir en underhållande kväll med aggressiv thrash metal, helt enkelt en "Lesson in Violence"! Har även konserter med Dropkick Murphy's, Megadeth och Arch Enemy/Opeth inbokade - hitills - och ett par fotbollsmatcher blir det säkerligen, liksom förstås ett stort antal pubbesök. Denna vår blir minst lika händelserik som hösten, here we go!