Puh, nu känns det jävligt bra. Alla kursuppgifter inlämnade och ett förestående lov. Blev till att jobba ända in i det sista - lämnade in Migrationuppsatsen för ett par timmar sen. Skönast var nog ändå igår när man fick den jävla tyskapresentationen ur världen. De sista två veckorna har varit jävligt hektiska skolmässigt, ibland funderade man om det skulle gå vägen, men det gör det ju alltid med lite planering och effektivitet. Jag har ju även svårt för att göra klart saker i förtid, så då blir det som det blir.

Något som bidragit till det pressande schemat är ju dock även att man sprungit runt på diverse evenemang här och där. Igår befann jag mig på klassisk hårdrocksmark: jag, Claudio och Pey såg Thin Lizzy på Hammersmith Apollo. Jag tycker ju egentligen att Thin Lizzy - åtminstone under det namnet - utan Phil Lynott är ett beklagligt fenomen, men bortser jag från detta dilemma och ser till konserten musikaliskt och underhållningsmässigt, så var det en mycket gemytlig tillställning. Lynott hade nog varit nöjd om han sett hur mycket hans fantastiska musik uppskattades i arenan. När Cowboy Song (en av mina absoluta favoritlåtar överhuvudtaget) och The Boys are Back in Town spelades efter varann var det gåshud. Setlistan var baserad på superklassikern Live and Dangerous som firar 20-årsjubileum nästa år, men även ett par andra örhängen fick plats. Cold Sweat och avslutande Black Rose var andra höjdpunkter. Framförandet var givetvis klanderfritt med tanke på vilka lirare som ingår i bandet. Tommy Aldridge var otrolig bakom trummorna som vanligt.

Var också kul att se Hammersmiths tjusiga innandöme. Det liknar en biograf med endast sittplatser, men alla stod förstås ändå. Snett bakom mig satt/stod för övrigt Adrian Smith, Iron Maidens gitarrist. Såg honom i baren på övervåningen först, han minglade runt bland allt "vanligt" folk med öl i hand:)

Nä nu måste jag snart bege mig till tunnelbanan för färd mot Heathrow, misstänker att det är kaosartat med folk ikväll....

Nu har jag nyss varit nere i tvättstugan för femte gången, upptaget igen. Det finns makabert nog bara två maskiner på sisådär 100 personer så det kan vara svårt att få tillgång till dem ibland. Ett tvättschema är det ingen som lyckats uppfinna här. Det är en del såna här småsaker som testar tålamodet ibland...

Igår for jag till norra London och såg Tottenham-Manchester City. Min plats var belägen på långsidan i mitten av ena planhalvan, ca 10 meter från gräsmattan. Det var en pelare som skymde en del av sikten men då fick man justera skallen i sidled helt enkelt. Vädret var inte alltför mysigt med vind och regn dock. White Hart Lane ligger för övrigt i ett uppenbarligen fattigt område med slitna fastigheter. En annan grej: när det annonserades att Arsenal förlorat blev det jubel minsann:)

City var väl så bra som Tottenham spelmässigt, men med Darius Vassell som sett sina bästa år på topp hade man ingen udd framåt. Jävligt typiskt att Elano var skadad förresten, honom hade jag velat se i aktion. Spurs ledningsmål kom till efter vad som såg ut att vara såväl hands som offside. I andra halvlek kvitterade inhopparen Bianchi på en snygg hörna, men en annan inhoppare, Jermain Defoe avgjorde för Tottenham. Segern firades rejält både på planen och läktarna, det märktes att detta var tre viktiga poäng för att kunna klättra i tabellen.

Och nu fick man ju se ett par inblandade svenskar också. Andreas Isaksson skötte sig bra i målet. Svennis och Hasse Backe såg jag bara på håll:)

Ikväll gör Led Zeppelin sitt återföreningsgig på O2 Arena som ligger inte långt härifrån. Tänkte först fara dit bara för skojs skull - känner en kille som fått tag på biljett förresten, genom kontakter, han har minst sagt varit förväntansfull - men måste fortsätta med Migration-uppsatsen. Bara att jobba på som fan nu de sista dagarna innan man får komma hem och slappna av ett tag.

Imorgon ska vi ha en slags julmiddag här i korridoren, kul förstås, men Liverpool har ju sin måstematch i Marseille samma tid, vilken jag förstås vill se. Knepigt värre.....

Som så ofta har klockat dragit iväg nåt alldeles oerhört när man skriver ett inlägg här. Jag har väldigt mycket skolarbete för tillfället, det är flera grejor som ska lämnas in nästa vecka. Med lite planering ska det väl gå, men man känner stress nu. Har nu faktiskt börjat känna längtan efter att komma hem och få en paus - så mycket vila blir det dock inte, ska jobba på posten och kommunen plus att det lär bli ett antal fester också... Men ska helt klart bli kul att träffa alla, fill up the drinks!

Som jag skrev nån gång tidigare så gör jag emellertid mitt bästa för att varva skolarbetet med nöjesutflykter. Det har ju blivit ett antal konserter och fotbollsmatcher så här långt, utbudet häröver är ju minst sagt omfattande.

I onsdags såg jag Paradise Lost på Carling Academy i Islington. Efter de mediokra italienarna i Novembre klev till sist mina favoriter från nordengland upp på scenen, med muntergöken Nick Holmes (han ser alltid sur ut, men har faktiskt skön, torr humor, vilket han ger prov på ikväll) i spetsen. PL har ju både låtmässigt och stilmässigt (såväl Holmes som Greg Mackintosh har sparat ut manarna igen) tagit ett steg tillbaka mot sina metalrötter. Tyvärr hörs knappt Aaron Aedys kompgitarr, vilket förtar det annars blytunga soundet när Mackintosh lirar slingor eller solon. Märkligt att detta inte åtgärdades, men med ett så grymt starkt låtmaterial som denna kvintett förfogar över kan det förstås inte bli annat än en trivsam kväll trots denna olägenhet. Överraskande nog spelas även gamla örhängen som dunderlåten As I Die samt Gothic, minsann. Höjdpunkten var dock titelspåret från senaste kanonplattan - Requiem. Tunga riff som man säger...

På söndag kan man med lite tur alternativt otur se min nuna i tv-rutan. Då sitter jag nämligen på White Hart Lane för att se mötet mellan de legendariska Kramforspostiljonerna Kenta och Bengans respektive favoritlag: Tottenham och Manchester City:) Svennis kan nog sy ihop nån plan för att få med sig ett bra resultat, Tottenhams försvar har knappast varit stabilt på sistone. Bör bli en välspelad match i alla fall så det ska bli riktigt skoj.

På lördag eftermiddag tog jag och Christian bussen till The Valley för att se de lokala favoriterna Charlton ta sig an Burnley. Vi kom dit mer än en timme innan avspark så vi kollade in supportershopen (smockfull) och baren (smockfull även den, men ölen satt bra). Vi hade riktigt bra platser på långsidan ganska nära planen. Dessvärre blåste det kallt så in i helvete, men det får man stå ut med när man har nöjet att se fotboll live.

Efter 20 minuter stod det försmädligt nog 0-2, efter två i stort sett identiska mål: flack frispark nicktouchades i mål förbi en hjälplös Nicky Weaver. Hemmafansen var inte sena att visa sitt missnöje; här fick vi en grundlig kurs i diverse svordomar och grova förolämpningar:) Killarna som satt bredvid oss var fullständigt vansinniga; allt från spelare och tränare till domare dömdes ut fullständigt - förutom när något gick hemmalagets väg, då var det jubel värre och grandiosa hyllningar. Visst är det härligt med engagemang, men detta oerhört enögda beteende är ganska patetiskt enligt min mening, det hjälper knappast det egna laget. Underhållande var det i alla fall, haha.

Andy Reid reducerade med en vänstervolley i nättaket vilket gav något hopp inför andra halvlek. Charlton pressade efter paus tillbaka Burnley, men då klev en viss Danny Mills in i handlingen och visade återigen att han har ett suspekt psyke; på ett inlägg tog han helt sonika ner bollen med handen. Straff och 1-3. Behöver nog inte säga att fansen var minst sagt upprörda efter slutsignalen. Charlton var inte värda mer heller, men hoppas de kan skärpa till sig och bibehålla topplaceringen. Burney spelade enkelt och effektivt och var förtjänta av segern.

En rolig match ändå att bevittna, det var ett jäkla liv på läktarna - bäst hitills tror jag av de matcher jag varit på, och kul att se spelet på närmare håll. Tjusig arena också.

Annars är det bara att kämpa på med skolarbetet som gäller. Tog dock en paus och gick och såg Tottenham-Birmingham på Auctioneers. Sebastian Larsson avgjorde på slutet med en pärla i krysset, kul. Liverpool öser in mål också, 4-0 mot Bolton. Ser faktiskt ut som om man kan utmana i ligan i högre grad denna säsong. Come on you Reds!

Sverige fick Grekland, Spanien och Ryssland i sin EM-kvalgrupp. Kunde ha varit värre om man ser till papperet men visst blir det tufft att gå vidare likafullt. Alla landslag är så mycket jämnare idag varför det är i stort sett omöjligt att förutspå utgången av mästerskapen. Om jag ska tippa redan nu säger jag att Tyskland vinner EM, jag bara tror det är deras tur nu helt enkelt såsom det kändes som att det var dags för Italien i VM förra sommaren. Sverige måste ha hela startelvan i form för att nå framgång, bredden är det inte så bra ställt med.

I onsdags åkte jag och Claudio till Islington för att beskåda Jeff Scott Soto, sångaren som gjort sig ett mycket aktat namn i ett otal band, däribland Yngwie Malmsteen och Talisman, men som även släppt några plattor med sitt eget band.

Efter ett ganska uselt förband som jag inte kommer ihåg namnet på drog Soto med mannar igång en mycket sevärd spelning. Soto var på topphumör och skämtade konstant med sina bandkamrater. Han uttryckte sitt gillande av den intima lokalen, bestående av cirka 100 personer som verkligen fick valuta för pengarna. Det egna materialet blandades med låtar av Talisman, Soul Cirkus och Journey. Annars var detta verkligen en spontanfylld spelning; det jammades på allt från Metallica och Queen till Michael Jackson och Bee Gees(!), och de ytterst kompetenta musikerna tog sig tillfälle att briljera med sina instrument - speciellt gitarristen Howey Simon. Ibland blev det nästan för skojfriskt och spontant - jag hade gärna hört ett par Talismanlåtar ytterligare - men jag misstänker att det frekventa alkoholintaget på scenen spelade in:) Helt klart en mycket underhållande spelning dock. Jeff Scott Soto är verkligen en proffsig frontman, och hans röst var grym som vanligt; han kan fan i mig sjunga allt, såväl med känsla som styrka. En av mina favoritsångare.

Imorgon ska jag och Christian gå och se Charlton-Burnley, division 1-match visserligen men det ska bli kul ändå - Charlton är ju det "lokala" laget här i Greenwich, vore kul om de skulle återvända till Premier League.

Annars blir det nog lugnt i helgen, eftersom jag har mycket skolarbete som ska göras, deadline närmar sig med en orovarslande fart. Dessutom ser väl inte min ekonomi så lovande ut heller, det kostar att ränna runt...

Så har ännu en stor rocker gått och dött knall och fall: Quiet Riots karismatiske sångare Kevin DuBrow. Alltid lika tråkigt att höra sånt här. Quiet Riot var ju ett av banden man växte upp med på 80-talet. Bandet banade väg för många efterföljare; debutskivan, klassikern Metal Health, var det första heavy metal-plattan att nå nummer 1 på Billboardlistan.

Känns extra speciellt nu att man fick nöjet att se dem på sommarens Sweden Rock Festival. Minns det som ett bra gig med Kevin DuBrow som den entertainer han alltid varit. R.I.P

Imorgon ska jag i sällskap med Claudio beskåda en annan framstående frontman - Jeff Scott Soto. Tror det kan bli en angenäm afton, konserten är på Islington Bar Academy - ett liten lokal tydligen - och det lär bjudas på allehanda glansnummer från hela hans karriär. 

Trodde att blåmärket under ögat skulle vara mindre idag men så var inte fallet. Detta ser fan bedrövligt ut, haha.  

Igår var det så dags för konserten man hade sett fram emot i ett par månader: The Black Crusade på Brixton Academy. Tog bussen dit med min tyskalärare Alex och hans kompis Isabelle. Var en skön känsla när man såg den klassiska, omisskännliga arenan. De andra hade hade dock sittplats så jag gick med snabba steg in till ståplats för att hinna se Arch Enemy (Shadows Fall hade spelat, men det var ingen större förlust). Tyvärr när det är fråga om såna här paketturneér så är speltiderna för banden  inte lika långa som annars, och Arch Enemy spelade bara 6 låtar. Det korta setet var dock klockrent och löjligt tight såklart, även fast ljudet inte var helt perfekt. Kul att se Christopher Amott tillbaka, det syntes att han var sugen igen; körde några sköna dueller sida vid sida med brorsan Michael, som likaledes var lycklig över sin lillebrors återkomst, det var uppenbart.

Dragonforce var nästa akt. De är inga favoriter hos mig, trots ett par klämmiga visor, men var underhållande att se på åtminstone. Framförallt gitarristerna är kända för sin enorma spelskicklighet, och det det bevisades verkligen. De röjde konstant; hoppade runt, hetsade varann och lirade på varandras instrument. Som sagt, underhållande.

Nästa band var Trivium. Dessa unga gossar tilltalar mig inte heller speciellt på skiva, men live imponerade de verkligen. Även de är grymma musiker; riffandet var sannerligen brutalt. Matt Heafy var en mycket övertygande frontman dessutom. Om Trivium bara kan komponera än bättre och mer varierat material än hitills kan de bli riktigt stora, mark my words!

Fyllde sedan på med mera öl och ett par whisky innan jag trängde mig fram till en plats i mitten på golvet, som för övrigt sluttade vilket gör att man ser bra överallt. "Machine fucking Head" skanderades i den fullsatta arenan, och när öppningsnumret Clenching The Fists of Dissent dundrade igång utbröt ett smärre kaos framför scenen. Efter Imperium följde Aesthetics of Hate, vilken som vanligt föregicks av en hyllning till Dimebag. Makalöst. När denna adrenalinfyllda stänkare drog igång var det bara att bege sig in i moshpiten, där det gick vilt till. Gick inte länge innan man fick en smäll under ögat, fann det då lika bra att endast ägna mig åt hederlig gammal headbangning istället. Robert Flynn var inte sen att hetsa fansen till att röja heller. En snubbe vid namn Colin bjöds till och med upp på scenen för en grogg och efterföljande stagedive - underbart! Publiken gensvar gav rysningar, var en grym stämning under MH:s set. Tyvärr spelade de heller inte längre än en dryg timme, Davidian avslutade en enastående spelning. De nya låtarna var höjdpunkten för mig - The Blackening är en fullständigt fenomenal platta, växer mer och mer.

Sammanfattningsvis, en kanonkväll på ett kanonställe (innandömet kan liknas vid en teater med sina två etage och sin speciella inredning). Och barer fanns det gott om:)

När jag klev upp i morse upptäckte jag till min fasa att jag fan hade lyckats fått ett styggt blåmärke under ögat ändå (det ser värre ut i verkligheten än på bilden här nedan, mer färggrannt om jag så säger). Har fått stå ut med många frågor och blickar idag men sånt får man ta när man är i denna ljuvliga bransch:) Metal up your ass!

Nu sitter jag och försöker skriva ett par sidor av ett arbete till Journalistiskkursen som ska lämnas in imorgon. Vi ska göra typ en guide till The Royal Observatory, går väl sådär, är ganska seg i skallen idag - kom hem halv 5 inatt.

Igår var jag, Claudio, Micke, Therese och Zandra in till centrum. Vi kom dock iväg sent så det var bara klubbar öppna, pubarna stänger ju kring 11-12. Vi försökte hitta en klubb Micke föreslog men utan framgång, blev en lång rundvandring på jakt efter nåt bra ställe. Till slut betalade vi in oss på The Roxy vid Tottenham Court Road. Var ett schysst hak med blandad musik men vid det laget - klockan 2 - hade man ju nyktrat till och var inte på g, blev ett par öl för att fukta strupen bara.

Var också på mitt livs första rugbymatch igår i Blackheath. Jag och Micke lyckades med konststycket att hoppa på fel tåg så vi blev sena - är nog första gången hitills man villar bort sig ordentligt, tunnelbanan är busenkel annars. Vi missade första halvlek, men kom då å andra sidan in gratis. Var riktigt kul faktiskt, skön stämning med ölpimplande, sjungande stofiler på läktaren:) Spelet var ganska underhållande; tuffa tag och passionerat. Kan nog bli nåt ytterligare besök till denna klassiska rugbymark - Blackheath är den äldsta föreningen i England.

Ikväll ska jag på The Black Crusade på Brixton Academy. Det är en paket bestående av Machine Head, Trivium, Dragonforce, Arch enemy och Shadows Fall. Det är Machine Head och Arch Enemy som lockar mig, resten är inga favoriter, men säkert bra live.

Har inte sett Machine Head på 6 år nu faktiskt så nu är man laddad... Kollade på några nya liveklipp på Youtube, verkar vara ett jävligt röj, inte för man hade väntat något annat. Blir nog fan into the pit för yours truly...

Skönt att glömma skolarbetet för ett tag och njuta av en kväll med högkvalitativ metal.

Slänger in ett par bilder från gårdagen förfest. Claudio tog fram guran som vanligt, han är vass på att lira. Gillar även att brista ut i sång, helst av favoriten David Coverdale:)