Avslutningsomgången av Premier League bjöd på en del dramatik; det är kul när spänningen håller i sig ända till slutet av säsongen. Framför allt var det jävligt glädjande att Fulham klarade sig kvar, tack vare den gamle Liverpoolsnidaren Danny Murphys nickmål.  Oerhört starkt att undvika nedflyttning; jag var ganska säker för en månad sen att laget från sydvästra London skulle åka ner en division, men fyra segrar på de fem senaste matcherna, varav tre på bortaplan, talar sitt tydliga språk. Att McBride och Bullard återkom från skada bidrog starkt till poängsamlandet, men Roy Hogdson förtjänar allt beröm han kan få givetvis. Han fick laget att agera mer stabilt, och värvningen av Hangeland till försvaret var ett bra drag. Nu är det möjligt att se PL-fotboll på Craven Cottage även nästa säsong, härligt!

Det är så klart synd om Birmingham och Reading som måste ta klivet ner (Derby kan man väl också känna medlidande med, men det var ju klart sen länge att de skulle åka ur) Lite försmädligt att Reading åker ur, då de oftast försöker spela en positiv fotboll. Jag hade hellre sett att Bolton försvunnit, av naturliga skäl. Det är dock inte första gången ett lag som gör succé första året i högsta divisionen får problem följande år, men att det skulle gå så illa för Reading var oväntat.

Toppstriden avgjordes inte heller förrän i slutomgången, även om Manchester United hade avgörandet i egna händer. United är tveklöst värdiga segrare, det håller nog de flesta med om, däribland Chelseaspelarna faktiskt vilket hedrar dem. Tionde ligatiteln för Sir Alex: gubben vet sannerligen hur man skapar ett vinnande lag. Visst har man gjort flera stora värvningar, men man har en stor kontinuitet i laget med bl a trotjänare som Scholes och Giggs (kul att han fick avgöra, vilken karriär den mannen haft), vilket gör att de känns som en mycket mer genuin klubb än Chelsea, som ju utan Abramovichs lilla pengabidrag och efterföljande värvningsvåg naturligtvis inte hade vunnit ligan tämligen överlägset två år i rad, 05 och 06. Bara att komma före Chelsea, som så klart på papperet förfogar över den bästa spelartruppen i ligan men som även drogs med en del skador, imponerar. Som Liverpoolfan hade man väl gärna sluppit se United fira guldet, men det går inte att förneka att de är det bästa laget, och att de spelar en underhållande fotboll (återigen till skillnad från Chelsea). Ronaldos säsong var för övrigt makalös; det kan inte vara ofta förekommande att en spelare håller en så hög och jämn nivå under hela året.

På tal om sevärd fotboll bjöd ju också Arsenal på det allt som oftast, men de hade inte en lika bred trupp som Man U och Chelsea (dock var de bara 4 poäng efter till sist). Jag tycker ofta att Arsene Wenger är irriterande dryg och gnällig, samt att han gärna använder sig av skygglappar (han vägrar att erkänna sitt egets lag brister och sina egna spelares mindre stilfulla ageranden; när Viera och Bergkamp härjade som värst såg han aldrig någonting), men han är en ytterst skicklig manager; en av världens absolut bästa i mina ögon. Han är grymt bra på att slussa in yngre och mindre namnkunniga förmågor, och han förespråkar en teknisk och sevärd fotboll (vilket tyvärr innebär att engelska spelare oftast förbises). Som en väldigt bildad man, med bland annat en mastersutbildning i ekonomi, förstår han även att en fotbollsklubb ska gå runt ekonomiskt, och att jättevärvningar innebär hål i kassan. Denna inställning visar på ett sunt förnuft och en moral som är ovanlig i toppfotbollen av idag.

Liverpool då? Ja med en fjärdeplats i ligan – som nu efter alla importerade storspelare är svårare än någonsin att vinna – och en semifinalplats i Champions League, som lika gärna kunde ha varit en finalplats, kan det inte bli ett annat än godkänt betyg (notera att jag skriver "godkänt", vilket står för ett mellanting mellan underkänt och väl godkänt - helt nöjd är jag givetvis inte)Det finns nog många som vill utdela ett underkänt betyg, men man måste kunna se på saken realistiskt också. Det tar tid att bygga ett lag som verkligen kan utmana om ligatiteln, och när även de andra topplagen förstärker blir ju uppgiften än svårare. Visst ska målet vara att vinna ligan, men det är helt enkelt väldigt, väldigt svårt, end of story. Soppan kring ägarfrågan och speciellt Tom Hicks ageranden hjälpte inte direkt heller; klart att den turbulensen påverkade negativt. Faktum är trots allt att Liverpool tog fler poäng denna säsong än förra: 76 att jämföra med 68. Man slutade 11 poäng efter seriesegrarna; förra säsongen var avståndet 21 poäng. Bevisligen en förbättring på så sätt, alltså. Men detta förbises gärna på grund av de höga kraven som ställs.

Värre är det ändå för Manchester City. De tog denna säsong 55 poäng att jämföra med förra säsongens 42, och slutade fem placeringar bättre i tabellen. City spelade bitvis riktigt fin fotboll, och gjorde stora framsteg jämfört med förra årets version som var allt annat än njutbar att beskåda. Ändå verkar Svennis vara på väg att få sparken. Så kan det gå när personer som inte verkar begripa sig på fotboll överhuvudtaget, och som inte hört talas om ordet tålamod, bestämmer. Patetiskt.

Imorgon tänkte jag här presentera min ”säsongens elva” i Premier League. På något vis känns det som roligare att ägna sig åt den uppgiften än att plugga inför tentor… Kanonväder är det också; suget efter öldrickning i solen är för närvarande massivt… 

Som jag skrev tidigare så är det lugnt på konsertfronten denna månad för min del. Inga mer fotbollsmatcher blir det heller, så det händer inte mycket spännande för närvarande. Försöker även snåla så gott det går för att ha pengar kvar till kommande evenemang. Ölandet får man också dra ner på, inte minst för att kunna lägga fokus på slutproven - det första är i morgon, tyska, får se hur det går. Har ingen motivation att tokplugga för proven; ser fram emot att slutföra terminen nu. Ska dock göra mitt bästa; jag har fått riktigt bra betyg på alla kursarbeten (uppsatser o dylikt), så det vore givetvis kul - och nödvändigt för att inte sänka de sammanlagda betygen, även om jag kommer att klara mig i vilket fall - att lyckas bra även på proven.

Efter det sista provet är genomfört har jag för avsikt att utforska London ytterligare de två sista veckorna, och då inte huvudsakligen konsertarenor, fotbollsarenor samt pubar som varit fallet hitills. British Museum, Imperial War Museum, Covent Garden och St Paul's Cathedral är några av de sevärdheter som jag funderar på att se.

I lördags gjorde i alla fall jag och Christian en visit till National Maritime Museum. Det ligger granne med vårt studentboende så det var på tiden. Det som framförallt tilldrog sig vår nyfikenhet var den gamle sjöfararen och nationalhjälten Lord Nelson, eller rättare sagt den uniform i vilken han stupade under slaget om Trafalgar 1805. Hans rock med det synliga kulhålet vid axeln samt övriga kläder och tillhörigheter finns för beskådan i en stor monter. Vi fick även lära oss att hans sista ord, efter att precis blivit informerad om att han lett sin flotta till seger, var: "Thank God! I have done my duty". Respect, old chap.

Annars är det riktigt sommarväder här nu; varmt och skönt. Låg i parken idag och pluggade lite. Fullsmockat med folk, liksom i hela Greenwich, har det börjat bli. Det är väldigt mycket turister som beger sig hit; man hör alla möjliga slags språk på gatorna. Så är ju fallet i London överhuvudtaget, men Greenwich tillhör säkerligen de delar som lockar mest turister. Och det är ju naturligt, med tanke på hur fint det är här. Greenwich är klassat som världsarv.

Till helgen blir det spännande att följa upplösningen i Premier League. Det vore en skräll om inte Manchester United bärgade guldet igen; man möter ju Wigan som nu har klarat nytt kontrakt. Desto mer gastkramande lär bottenstriden bli. Det var kul att Fulham greppade sista halmstråt och besegrade Birmingham.  Som jag skrivit tidigare vill jag gärna ha kvar Fulham i högsta ligan, mest på grund av att Craven Cottage erbjuder ett bra alternativ för att se Premier League-fotboll, på flera sätt. Vid vinst i slutomgången klarar de sig kvar - det vore en stor bedrift. The Whites möter Portsmouth borta - i vanliga fall en väldigt tuff uppgift, men förhoppningsvis, och troligen, har de redan börjat fundera på sitt deltagande i FA-cupfinalen.

Det var också glädjande att se Liverpool avsluta hemmasäsongen med seger och bra spel. Fernando Torres; vilken debutsäsong! Jag hyste aldrig några tvivel på att han skulle bli ett jättetillskott i Liverpool. Visserligen var han inte på topp på slutet av sin sejour i Atletico, men hans kapacitet gick inte att ta miste på. Framförallt är han en väldigt komplett anfallare: han är snabb, stark, teknisk, bra i luften och har ett vasst skott. En giftig avslutare är han bevisligen också, men det som mer än något annat imponerat på mig under säsongen är hans villighet att jobba stenhårt för laget. Att många före detta spelare jämfört honom med Ian Rush, som också förutom att ösa in mål även jobbade outtröttligt, är inget dåligt betyg.

Det tråkiga är att det behövs fler storköp utöver Torres för att Liverpool ska kunna utmana om ligatiteln. Till skillnad från Chelsea och United finns dock inte en bottenlös pengakista att ösa ur. Något som först måste redas ut är den rent katastrofala soppan kring ägarfrågan. Med tanke på allt strul som varit runt klubben har Benitez och spelarna gjort en beundransvärd insats. Tyvärr är det inget som media och s k experter har förmåga/vilja att inse.

Som jag befarade blev det Chelsea som drog det längsta strået i går. Efter tre semifinalmöten lagen emellan i Champions League - som alla varit helt jämna över två matcher - var det ju ganska logiskt att Chelsea till slut skulle få uppleva ett avancemang. Visst är det surt att åka ur - speciellt mot Chelsea såklart - men jag tror verkligen på tesen att resultat jämnar ut sig i slutändan; det var de blåas tur nu. Måste vara skönt för Roman att hans spenderande - som helt saknar motstycke i fotbollshistorien - lönar sig till slut. Det tog bara 4 år, bra jobbat. Att kunna slänga in spelare som Anelka och Shevchenko från avbytarbänken(!), till exempel, är en lyx som inte många lag...ja inget väl?...har.

Där var jag lite bitter, kunde inte låta bli; Romans inträde i engelsk fotboll har ju verkligen ändrat spelreglerna för de andra lagen (samt inneburit en ökad klyfta till de fattigare klubbarna). Manchester United har ju emellertid finanser för att konkurrera; det är inte direkt osignifikativt att de två lagen är i final i Champions League. Visst, Liverpool och andra lag har också spenderat, men inte alls på samma nivå, det har det inte funnits pengar till. Pengar, pengar...tråkig utveckling, men bara att acceptera...

Men framförallt är jag åter väldigt imponerad av och stolt över Liverpool. Oerhört starkt att ta matchen till förlängning. När kvitteringen kom jublade jag som sällan förr, hade faktiskt inga större förhoppningar innan avspark, men i förlängningen, där Liverpool dock hade ett par fina chanser i inledningen, gick det åt skogen. Liksom Liverpool var bättre i första matchen var Chelsea bättre igår, och marginalerna var också på deras sida. Jag tycker till exampel att det såg ut som straff när Hyypia dribblade som en annan tvåfotskung i straffområdet, men jag är inte säker, skitsamma.

Dock hävdar jag fortfarande att Riises otroligt snöpliga/klantiga självmål var en väldigt avgörande sekvens i semifinalserien; när nu The Reds lyckades få 1-1 på Stamford Bridge så hade ju 1-0 från första matchen inneburit avancemang. Men som sagt, det var nog Chelseas tur nu, det är egentligen enda analysen som behöver göras. Och visst var Chelsea bra. Drogba var nu så svårstoppad som han kan vara. Filmandet höll han sig ifrån också, hedervärt (jo, han är en av de största filmarna, även om han givetvis får mycket smällar också och inte varje gång filmar). Svårt att inte känna sympati för Lampard också som fick slå in straffen.

Det var en sjujävla match i alla fall, som denna gång var kul att se på puben. Chelseafansen på plats betedde sig inte lika störigt som Arsenals dito, även om engelska supportrar överlag är ett släkte för sig. Det är himmel eller helvete, världsbäst eller korpklass, något mellanting existerar oftast inte, och objektivitet och klarsynthet är begrepp som inte många hört talas om. Nu drar jag inte varenda supporter över en kam, men dessa fans är helt klart lite egensinniga. Det kan vara charmigt också, men ibland undrar man om inte ölen gjort så att precis allt sunt förnuft blåsts bort.

Igår fick man sig en dos av brutala tongångar signerade den polska dödsmetalinstitutionen Vader. Peter Wiwczarek och hans kumpaner valde att inleda med lite mer obskyra låtar för att spela de mer kända numren i slutet. Jag vet inte om detta var en så bra strategi, det var nästan lite avslaget inledningsvis, men desto mer röj i slutet av spelningen. Det var inte oväntat en väldig massa polacker i publiken, finns många såna i England och speciellt London. Peters mellansnack var lika mycket på polska som på engelska faktiskt. Det var dock lite underligt anser jag; polska är ju inget som vi andra förstår. Faktum är emellertid att frontmannen såg ut att vara på lite kinkigt humör; när jag såg honom ett par timmar tidigare skällde han som fan en av vakterna vid ingången av nån anledning.

Trots allt ett bra gig; dessa herrars musik kan liknas vid en pansarvagn som drar fram ackompanjerat av intensivt kulsprutesmatter - trumslagare Daray imponerar storligen. Wiwczarek har också en av genrens mäktigaste röster: synnerligen "commanding", i brist på ett bra svenskt uttryck.

Nu blir det inga konserter för mig på ett tag. Kan vara bra att vila nacken och levern om inte annat. På tal om Polen ska jag se Metallica där den 28e maj, det blir nåt att se fram emot, speciellt som jag missade Metallica i Stockholm förra året pga jobb. Dessutom är Machine Head förband:)

Vaders förband igår såg jag ytterst lite av; jag var tvungen att se Manchester United-Barcelona på en pub intill. Trots att Barcelona pressade tillbaka United skapade de inga jättechanser, därtill försvarade sig hemmalaget förträffligt. Givetvis hade jag föredragit att The Red Devils förlorat, men det var åtminstone kul för Paul Scholes att få avgöra. Jag har alltid tyckt att han är en enormt skicklig mittfältsspelare; frågan är om det finns någon som är så komplett som honom. Sir Alex har också otaliga gånger betonat hans betydelse för laget. Tillsammans med Roy Keane har han varit en stor anledning till Uniteds titlar på senare år. En sån som David Beckham har alltid fått stå i centrum i England, men enligt mig är och var alltid Scholes en överlägset bättre fotbollsspelare.

Nu ska jag snart gå till puben, ta ett par Carlsbergpints och se Chelsea-Liverpool. Känner tyvärr ingen större optimism; självmålet i första matchen ändrade oddsen betydligt; men skulle vara desto roligare om man fick jubla över ännu ett avancemang till CL-final. Come on you Reds!

Mycket riktigt fick man - välförtjänt tycker jag faktiskt - avnjuta en angenäm helg: fri från skolarbete och medföljande tidspress kunde fokus istället läggas på roligare saker som konsertbesök och alkoholintag. Blev förresten några pints på fredag kväll också vilket jag glömde skriva i förra inlägget.

På lördagen åkte jag, Alex och hans kompis/tjej (vet inte hur läget är, han är lite lurig den tyske språkläraren) Isabelle till Brixton för turnéspektaklet benämnt Defenders Of The Faith - initierat av Metal Hammer för 4 datum i Storbritannien. Tyvärr var arenan bara halvfull och knappt det (kön ringlade lång utanför) när första bandet, kanadensiska 3 Inches Of Blood, gick på. De bjöd på en hyfsad dos av heavy metal utan krusiduller. Nästa akt var Devildriver, bandet bildat av förre Coal Chambersångaren Dez Fafara. Ett energiskt framförande som fick bra gensvar; Devildriver har utan tvekan hunnit skaffa sig en ansenlig mängd fans här. Tyvärr var ljudet under de två första banden inget vidare.

Sedan var det dags för bandet vi framför allt hade sett fram emot: Halmstads Arch Enemy. Toppklass som vanligt; hårt, tungt och oklanderligt framförda kvalitétslåtar förstås. Jämfört med sist jag såg dem hade de ju nu också längre speltid till sitt förfogande. En av höjdpunkterna var Dead Bury Their Dead vars riff lämpar sig ypperligt för headbanging. På tal om detta hårrelaterade fenomen måste jag även kommentera det faktum att Christopher Amott snaggat sig. Egentligen en petitess, men jag tycker helt enkelt att det inte ser enhetligt ut när en av fem i bandet har kort hår. Detta tar ju dock inte ifrån att han är en grymt talangfull gitarrist; hans äldre broder Michael har sagt att han själv, som räknas som en av de moderna gitarrhjältarna, inte har en chans mot Christopher.

Opeth var de som avslutade tillställningen, men nu var jag och uppenbarligen många andra en aning slutkörda. Det var jävligt varmt i arenan också. Alla öl man dricker hjälper ju inte heller.... Opeth var riktigt bra, tro inte annat, deras låtmaterial är inte att leka med, men de missgynnades nog lite av att de fick avsluta när mångas energi var en aning urlakad. Därmed inte sagt att de fick nåt annat än ett entusiastiskt mottagande; Mikael Åkerfeldt (som är en rolig prick på scen) och kompani är rätt stora i England.

Träffade även ett par svenskar som hade åkt över för evenemanget. Helt klart är att även jag i framtiden kommer att återvända till London för intressanta spelningar när jag har möjlighet. För övrigt såg jag också två ytterligare Dragonforcemedlemmar bland åskådarna: gitarristen Sam Totman och keyboardisten Vadim Pruzhanov. Medlemmarna i detta band springer på mycket konserter, så mycket är klart.

I söndags bevittnade jag och Claudio en fullständigt suverän spelning: Rage på The Underworld. Troligen - i konkurrens med Down - det bästa giget jag sett i år. I motsats till tidigare spelningar så var ljudet i lokalen perfekt, och att denna trio har en väldig massa goa låtar är ju ingen nyhet. Lokalen var nog bara halvfull, men stämningen var fenomenal. Bandet med Peavy Wagner i spetsen var saliga. Peavy hade särskilt roligt åt ett fanatiskt fan som hade rest från Teneriffa; denne såg ut att kunna texterna och musiken till samtliga låtar utantill. Rage spelade såväl gamla örhängen som låtar från nya skivan, och framträdandet var sannerligen tajt och tungt. Vilket brutalt sound alltså, helt grymt! Gillar man melodiös, tung metal kan det knappast bli mycket bättre än så här. Jag var tårögd emellanåt. Man kan inte heller undgå att häpnas över gitarrvirtuosen Viktor Smolski, vitryssen är makalös; enastående känsla, precision och inlevelse. Claudio, som själv spelar gitarr, var helt lyrisk.

Har nyss kommit tillbaka från puben där jag såg Chelsea-Manchester United. Hemmalaget vann med 2-1, inget glädjande resultat personligen då jag hellre ser att United vinner ligan - det tror jag dock att de kommer att göra ändå med tanke på att de har West Ham och Wigan kvar att möta. Satt på uteserveringen och drack ett par pints, underbart. Det var riktigt gemytligt här idag, rena sommarvärmen.

Ikväll bär det av mot Brixton igen för turnépaketet som går under namnet Defenders Of The Faith. Uppställningen består av två av mina favoritband; Arch Enemy och Opeth; samt Devildriver och 3 Inches Of Blood. Imorgon är det konsertdags igen; den tyska heavy metal-institutionen Rage spelar på The Underworld.

Denna potentiella kanonhelg är väldigt efterlängtad. Igår lämnade jag in min sista uppsats, så nu är allt kursarbete avklarat; det är nu "bara" slutproven i maj som återstår. Det känns helt klart som en stor lättnad att slippa tänka på pressande deadlines. De senaste veckorna har varit mastiga, och den här uppsatsen skrev jag på två dar; det gick vägen till slut även om det var stressigt.

Den gångna veckan bjöd också på en dramatisk Champions League-semi mellan Liverpool och Chelsea. Riises olyckliga självmål - sånt händer tyvärr - gör nu att möjligheten till avancemang minskar, men chansen finns ju fortfarande. Ett mål för Liverpool, vilket förstås är ett måste, ger The Reds fördel igen, men känns som om 1-1 är ett resultat man kan hoppas på; Chelsea är ju grymt starka på hemmaplan.

Angående det första mötet råder det i alla fall ingen tvekan om att Liverpool var det bättre laget, frånsett inledande 20 minuterna då Chelsea var riktigt bra. Jag anser att ett bra sätt att bedöma vilket lag som är närmast segern i en fotbollsmatch är att titta på antalet klara målchanser. I denna match gjorde inte Reina en enda räddning medan Cech stod för tre kvalificerade räddningar. Följaktligen är det väl fullständigt solklart att om något lag skulle ha vunnit matchen var det Liverpool, oavsett vad Avram Grant och kompani sa efteråt. Men nu är det som det är; den chockartade kvitteringen ändrar förutsättningarna tämligen radikalt. Ärligt talat har jag en känsla av att det tyvärr kan vara Chelsea tur denna gång; såna här jämna möten som utkämpats mellan lagen de senaste säsongerna jämnar ofta ut sig. Förhoppningsvis lyckas Liverpool igen med att eliminera Chelsea, men det krävs i så fall en storartad insats på onsdag.

Utgången av den andra semifinalen; Manchester United-Barcelona; blir också intressant att följa. Jag har sällan sett ett mer defensivt inriktat lag än Uniteds på Nou Camp - Barcelona kunde inte tränga igenom den massiva försvarsmuren - men de lyckades ju med sitt mål att få 0-0 så de är ju favoriter nu. Med tanke på Barcas offensiva slagstyrka får man dock se upp; ett mål av spanjorerna gör läget svårare. 

På lördagen fick man äntligen beskåda Liverpool live igen. Det var jag, Christian och Pei som begav oss västerut mot Craven Cottage för de rödas bortamatch mot Fulham. Jag hade en vision om att se Liverpool på hemmaplan under våren, men jag fick ge upp de tankarna av ekonomiska skäl. Dessutom hade jag nog inte fått tag på biljett ändå, biljetterna till Anfield försvinner fortare än kvickt. Trots allt var det så klart en upplevelse att se sitt favoritlag igen, även om det inte är i närheten av att vara på plats på Anfield.

Själva matchen var rätt underhållande; tycker Liverpool bjöd på fint spel, och man kontrollerade händelserna matchen igenom. Det var kul att se spelare som Pennant, Voronin, Lucas och Benayoun; som alla inte får särskilt mycket speltid; hoppa in och göra fina insatser. Som väntat hörs det ingen kritik mot rotationssystem - som Liverpool inte är ensamt om att praktisera - när Liverpool vinner. När man ser en sån här match en live syns det emellertid verkligen vilken skillnad det är på den individuella kvalitéten mellan topplagen och bottenlagen. Liverpool har helt enkelt klart bättre spelare än Fulham. Det känns som att gapet mellan toppklubbarna och de mindre klubbarna är som störst i Premier League - i exempelvis Spanien och Italien är det mer förekommande att storlagen går på en mina då och då - och det lär väl knappast bli mindre tyvärr.

Det vore väldigt synd om Fulham åkte ur, vilket nu ser troligt ut. Bolton, som jag personligen gärna skulle slippa se i högsta ligan, vann dessvärre igår. Craven Cottage är en gammal, charmig arena, och det är ju också ganska lätt att få tag på biljett till deras matcher. Efter matchen kände jag mig tvungen att ansluta till skaran som stod och väntade på att Liverpoolspelarna skulle kliva på bussen; då blev man som ett barn igen, haha. Var kul att se grabbarna på nära håll. Tyvärr fick jag ingen autograf; Finnan och Reina var de som skrev mest, men de missade mitt program... Fick dock ett par bilder, på de här nedan syns Finnan och mittbackschefen Sami Hyypiä.

För The Reds väntar nu CL-mötet med Chelsea. Det blir nog täta möten som vanligt, går inte att tippa, men Liverpool har ett bra läge. Chelsea har ju mötet med Manchester United nästa helg medan Pools fjärdeplats nu är näst intill matematisk klar, vilket gör att man kan lägga all kraft på Champions League.

Det går nog åtminstone att slå fast att den andra semifinalen blir roligare att titta på. Man U är favoriter med tanke på hur dom spelar för tillfället, och får väl ses som favoriter till slutsegern också. Barcelona är ju ett fantastiskt fotbollslag men har haft problem med spelet denna säsong, så man törs nog inte hoppas på att de förpassar United ur turneringen. Som Liverpoolsupporter ser man ju dock gärna att en rival som United åker ur.

Annars bryr jag mig inte om vilka länder lagen kommer ifrån när jag tittar på fotboll; spelas det fin fotboll spelar nationaliteten ingen roll, och jag måste inte nödvändigtvis hålla på något av lagen - såvida inte ett heter Liverpool. Samma sak med den tröttsamma debatten om vilken liga som är bäst. Spelar det någon roll? Gillar man fotboll ska det inte spela någon roll var eller av vilka den spelas. De två senaste säsongerna har de engelska klubbarna lyckats bäst i Champions League - väldigt naturligt med tanke på vilka lirare som på senare tid lockats till England och höjt kvalitéten betydligt. Om man betraktar Champions Leaguehistorien så har det emellertid bara hänt 3 gånger på 15 säsonger att ett engelskt lag gått till final (varav Liverpool 2, häpp!), men det kommer förstås att utökas till 4 gånger i år.

Har nyss kommit tillbaka från lite fotbollslir i parken. Hade inte känt på lädret sedan september så det var jävligt kul. Vi spelade tvåmål, 4 mot 4, mitt lag vann 10-9:) Det blir nog spel en gång i veckan framöver, perfekt sätt att få ett avbrott i uppsatsskrivandet, speciellt när det är fint väder som idag.

I söndags beskådade jag och Christian när cirka 30000 människor ansträngde sig: London Marathon gick av stapeln, och löparna passerade Greenwich - de hade då varit på banan i cirka en mil. Det var underhållande faktiskt; en riktig folkfest med mängder av åskådare som kantade gatorna. Dessutom fick man se diverse fantasifulla utstyrslar tillhörande vissa deltagare. En kille körde med baddräkt a la Borat - stort jubel när han passerade. Stack ut gjorde även några löpare från Tanzania som var fullt uppklädda som krigare med spjut och allt. Såg även ett gäng med noshörningsdräkt, måste ha varit otympligt. Deltagarna verkade ha roligt i alla fall, man blev nästan inspirerad att springa själv. Med tanke på dagsformen hos vissa av dem skulle man knappast ha några problem att ta sig runt, men det gäller ju att kunna hålla ett lågt och jämnt tempo i så fall; det skulle jag nog ha svårt för.

På kvällen samma dag såg jag stjärnkonstellationen Down, med Phil Anselmo i spetsen, på Brixton Academy. Man hade inget förband utan först visades en film innehållandes roliga, alkoholrelaterade turneklipp samt en rad klassiska rockvideos med bl a AC/DC, Ted Nugent och Deep Purple. "An evening with Down" var detta koncept döpt till - troligen inspirerat av Metallica som körde samma upplägg på turnén för svarta skivan - och det funkade utmärkt. Sedan följde nära två timmar av högkvalitativ, stentung hårdrock. Stämningen i arenan var på topp genom hela konserten, och fattas bara när Down bjuder på en sån här show. Sällan har jag upplevt ett dylikt tunggung, grymt. Dessutom visade man prov på en oerhörd spelglädje; det syns att bandet gillar att spela tillsammans och att de brinner för sin musik. Sånt tycker jag är viktigt; har bandet roligt på scenen och visar engagemang smittas det av på åskådarna. Speciellt Pepper Keenan röjde järnet. Phil å sin sida var nu - sedan han lagt ner festandet - betydligt mer fokuserad och avslappnad; han till och med bad bandet att stoppa musiken under On March The Saints för att sedan ge en åthutning till två killar i publiken som bråkade. Många nummer från senaste, utsökta fullängdaren Over The Under avverkades, men största jublet kom när Stone The Crow spelades som näst sista låt. Lifer tillägnades för övrigt Dimebag. Kort sagt en suverän spelning; trots den långa speltiden hölls stämningen uppe hela tiden.