Här händer inte mycket för tillfället, en del av grannarna har åkt hem för lovet och de andra vette tusan var de håller hus. Hoppas det är nån fest på gång imorgon eller på lördag - jag tog det hellugnt förra helgen så nu är man verkligen sugen på en dryckessession.

Det är ju skönt att inte ha några lektioner nu under lovet men samtidigt blir det tråkigt när man inte träffar folk i samma utsträckning. Gick ett ärende till universitet idag, och där var det väldigt lugnt, verkligen en gigantisk kontrast mot det folkmyller som annars kan ses där. I och för sig har jag ju skolarbete att sysselsätta mig med, men det går lite trögt med skrivandet för närvarande. En hederlig fylla skulle nog göra susen; är det inget på gång i helgen drar jag nog helt sonika ut på äventyr på egen hand.

Nästa vecka har man i alla fall Brasilien-Sverige att se fram emot. Tyvärr verkar nu såväl Kaka som Zlatan väldigt tveksamma till spel. Det är då själva fan att de ska gå och skada sig precis nu....Finns ju emellertid många andra sevärda lirare i Brasiliens trupp så det blir nog kul ändå. Då jag besynnerligt nog aldrig sett en svensk fotbollslandskamp heller passar ju denna match perfekt för det ändamålet.

Och så är MoDo nu ute ur slutspelet, trist värre. Lyssnade på sista matchen via P3:s webradio, och trots att man befinner sig här borta lider man, blev rakt illamående...Det hela blir ju sju resor värre när det är Timrå som de åkte ur mot (givetvis var dock Timrå värdiga vinnare). Bara att hoppas att medelpadingarna åker ut så fort som möjligt nu - snacket om att hålla på dem nu när MoDo åkt ur förstår jag inte överhuvudtaget. Jag är MoDosupporter, och de andra lagens öde skiter jag fullständigt i, oavsett var i landet de kommer från. Men eftersom Timrå-iterna, naturligt nog, blir kaxiga och hånfulla gentemot storebror MoDo så vore det önskvärt att de förpassades från slutspelet snarast möjligt.

Roligare är att jag gjorde ett par rejäla dvd-fynd i veckan på HMV. Little Britain säsong 2 och 3 för 3 pund stycket, klockrent! Har säsong 1 sedan tidigare. Detta är en personlig favoritserie. Underhållningsvärdet i sketcherna är väl lite varierande, men när de är som bäst är de hysteriskt roliga. Många skruvade karaktärer, haha. Köpte dessutom Thin Lizzy - Thunder and Lightning Tour för 5 pund.

Igår var sista skoldagen innan påsklovet som varar i tre veckor. Många har eller ska fara hem, men jag stannar kvar. Känns bara dumt att lämna London. Tänkte till exempel passa på att besöka lite attraktioner som man inte hunnit med hitills, och blir ju nån konsert (Dismember, Kamelot) och fotbollsmatch(Sverige-Brasilien) också. Förmodligen ska jag och Micke ta en kort tur österut också, till Dover och Canterbury, för att se lite mer av England. Dessutom har jag ganska mycket skolarbete som måste göras under lovet.

Lyssnade tidigare på Liverpool-Reading på officiella LFC-siten; seger 2-1, viktig seger. Torres avgjorde på nytt, och Mascherano fick göra sitt första mål i den röda tröjan, det förtjänade verkligen denne mittfältschef. Nu väntar ett synnerligen tufft program: Manchester United borta, Everton hemma och sen då tre möten med Arsenal - två i Champions League och ett i ligan. Känns som att Arsenal inte var den mest passande lottningen för Pool; The Gunners spelar ju en snabb, teknisk fotboll och hungrar säkert oerhört efter en första titel i Champions League. Å andra sidan besitter Liverpool en enorm rutin i dessa sammanhang. Blir nog tajta matcher, som jag funderar på att se på nåt annat ställe - orkar inte med de trångsynta Arse-typerna som huserar på Auctioneers. Bokade även biljetter till Fulham-Liverpool häromdan. Tror inte det blir någon mer tripp till Merseyside så man får hålla till godo med att se The Reds i London; hoppas få tag på biljett till Tottenham-Liverpool också.

Ikväll får man se vad det blir för upptåg, inget klart än men lutar åt en runda här i Greenwich, det kan man vara värd efter dagens löprunda. Idag var det faktiskt 17 grader varmt så det var svettigt, formen är inte alldeles på topp för närvarande om jag ska vara ärlig. Man blir bra sugen på att lira fotboll också när man ser folk som sysselsätter sig med det i parken, måste styra upp nåt lir snart.

I onsdags bjöd Stefan på svenskmiddag, bestående av köttbullar och potatis. Vi var 8 personer som var samlades hos honom, och sen blev det några glas på Weatherspoons för några av oss. Såg också No Country for Old Men i veckan på bio, riktigt bra film det också. Oerhört spännande emellanåt, och Javier Bardem var grym som fullständigt empatilös, brutal lönnmördare - fick en Oscar för bästa biroll.

Såg nyss att MoDo förlorade igen, 0-3 i matcher, vad händer? Illa, illa... Hade ju tänkt se nån slutspelsmatch framöver på en svensk pub, men det hinner man nog inte göra som det ser ut nu... Kan tänka mig att Timrå-iterna är stora i käften för tillfället, tur att man slipper uppleva det åtminstone...

Föga överraskande finner jag pubkulturen här i England ytterst angenäm. Då tiden flyger iväg i ett anmärkningsvärt högt tempo har jag den sista tiden helt sonika börjat trappa upp antalet pubbesök. I helgen var det dock meningen att jag skulle ta det lugnt, av ekonomiska och studiemässiga skäl. Denna föresats lyckades dock inte riktigt, men istället blev det en trevlig kväll på lördagen. Therese föreslog en utemiddag för vårt svenska gäng. Således infann sig Therese, jag, Zandra, Elena och Christian (Micke hade förhinder) på den spanska restaurangen San Miguel. Där intog vi en dyr, tämligen mikroskopisk maträtt vilken sköljdes ned med Sangria (plus öl för min del förstås). Här kom vi fram till att en pubrunda med ett par för oss nya ställen skulle vara en lysande idé.

Första anhalten var Rose Crown. Efter att ha slagit oss ner med diverse drycker utbrister Therese: "det här är ju ett gayställe". Och ja, efter att ha förflyttat koncentrationen från ölen till omgivningen kunde man snart konstatera att så var fallet. Inget som helst fel eller underligt med det förstås; detta klientel måste ju få ha sitt eget hak också; men lite kul ändå, haha. Nästa stopp blev Plume of Feathers, vilket var en klassisk, gammaldags, engelsk pub med rikligt ölutbud. Tyske Mark, som anslutit på vägen, bjöd även på gammal whisky, cheers! Vid det här laget hade klockan dragit iväg varför vi fann det bäst att bege oss in till mer bekanta marker i centrala Greenwich igen. Först The Gipsy Moth, en populär pub belägen vid Themsen. När klockan ringde och det var stängningsdags här gick jag, Christian och Mark vidare till Bar du Musee, ett annat ställe där det brukar vara mycket folk. Ingen fylla värd att tala om infann sig, men sammantaget en gemytlig, avslappnad lördagkväll.

På senare tid har jag och Christian anslutit oss till Stefan, Sara (båda svenskar som gick samma program som oss förra året och sedan stannade kvar i Greenwich) och de andra i deras "gäng"(Simon, Serena m fl) som har som tradition att ta några glas på måndag kväll. Dessa kvällar inleds alltid på Weatherspoons, en restaurang/pub med ett stort utbud av mat o dryck till humana priser. Denna måndag var inget undantag, ett par pints o drinkar intogs på Weatherspoons innan vi gick vidare till Desperados, ett mexikanskt hak med tapas, cocktails o dylika ting. Stämningen var på topp, men ingen större fylla nu heller.

Samtidigt som det förtärs rusdrycker lite titt som tätt håller jag igång genom att springa två gånger i veckan. Efter kvällens (tisdagens) runda begav jag mig till Auctioneers för att se på Inter-Liverpool. Stabil insats av de röda igen; Inter hade ett par vassa chanser (kvalificerade räddningar av Reina) i inledningen, men sedan kändes det ganska säkert. Efter Torres mål (den mannen är glödhet för närvarande, vilken anfallare!) var ju spänningen över. Blir intressant att se kvartsfinallottningen på fredag nu. Det blir väl Chelsea som vanligt, och följaktligen vinst som vanligt, eller hur PA?:) Imorron bitti (onsdag morron alltså) ska jag beställa biljetter till Fulham-Liverpool som spelas 19/4. Bara att hoppas att man lyckas få plåtar...

Var igår tillsammans med lite folk och såg There Will Be Blood på bio vid Leicester Square. Det var längesen mitt förra biobesök så det var kul, dessutom var filmen stenbra. Mörk historia om den hänsynslöse, känslokalle oljemannen Daniel Plainview, fullständigt suveränt spelad av Daniel Day-Lewis - tolkningen gav honom en välförtjänt Oscarstatyett. Samtidigt som handlingen oftast är av det grymmare slaget så finns det ett par riktigt underhållande, roliga scener också. Religion får sig en rejäl känga - blir bokstavligt talat dragen i smutsen, haha - vilket ju är positivt. Även musiken passade filmen perfekt, mörk och olycksbådande. Kort sagt en kanonfilm, rekommenderas verkligen.

Annars måste man ju erkänna att man blev imponerad av Arsenal i veckan. Som Liverpoolsupporter håller jag ju aldrig på ett engelskt rivaliserande lag i Champions League, men visst var Arsenal värda att gå vidare sett över två möten. I tisdags var de illa ute inledningsvis men tog sedan över, ruggigt starkt - motståndare var alltså regerande mästarna Milan med dess enorma rutin och kvalitet. Det var ett jävla liv på puben när Arsenal nätade, tyvärr blir man ibland tokig på de engelska supportrarna: varje gång en (i detta fall) Arsenalspelare faller är det frispark, om så inte sker är domaren mutad alternativt efterbliven. Om å andra sidan en motståndarspelare faller är alltid filming, oavsett om regelbrott begåtts eller inte. Det är ju också så att domaren gör misstag ibland, det får man leva med. Visst kan man förstå att folk lever sig in i matcherna och stödjer sitt eget lag, men detta är så jävla irriterande. Dylik trångsynthet är fan bland det värsta jag vet, det bara kryper i kroppen...När jag ser en match med Liverpool försöker jag då alltid vara så objektiv det går; man kan inte se allt i svart eller vitt, det är en annan företeelse jag ogillar starkt.

Jag har tidigare sagt att jag tror att ett engelskt lag kan ta hem CL i år, och nu lär ju Arsenal bli svårslagna. "engelskt lag" är ju dock tyvärr inte förenligt med sanningen om man studerar laguppställningen: Arsenal har ju ytterst sällan någon engelsman i startelvan. Och ja, Liverpool är inte mycket bättre även om där alltid återfinns minst två stycken på planen. Tycker bara att detta fenomen är väldigt tråkigt, samtidigt som det är en utveckling som knappast går att förhindra. Tjusningen med lag från olika länder som möter varann försvinner lite enligt min mening. Å andra sidan spelar ju nu Arsenal en fantastiskt underhållande fotboll som givetvis inte varit möjlig i samma grad med engelsmän på planen. Så är det bara, Wenger har ju för att kunna praktisera sin spelidé medvetet rekryterat kvicka, tekniska spelare från utlandet eftersom han haft problem med att hitta engelska sådana.

Ikväll blir det en puben för några pints. Claudio fyller år imorron men åker då till USA för nån konferens, varför vi ska uppvakta honom lite ikväll (födelsedagar är helt klart en big deal här, och det är ju kul, själv brukar jag knappt komma ihåg min egen födelsedag). Till helgen blir det dock lugnt, måste få lite skolarbete gjort innan påsklovet. Såväl Hanoi Rocks som Children of Bodom ger konserter, men de får jag hoppa över, även av ekonomiska skäl. I lördags var emellertid hela Devonport House-gänget på ett s k "house party" i New Cross en bit härifrån; det var en riktigt kul röjarfest med mycket roligt folk och mycket alkohol. Vi kom hem klockan 5 säger dom. Ska se om man lyckas skrapa fram några bilder från tillställningen senare.

Nu när man har återhämtat sig på allvar är det hög tid att sammanfatta den förra helgen som bjöd på ett besök av frigolitduon Stegberger/Sjölund. Det var helt klart en mycket lyckad helg som bjöd på många upptåg och skratt. Här en liten redogörelse dag för dag:

Fredag: jag anlände vid kl 18 till grabbarnas hotell. De hade redan fått i sig en ansenlig mängd alkohol på resan till London, så efter nån öl i hotellbaren tänkte vi att en bit mat skulle vara en bra idé för att inte säga nödvändigt i grundningssyfte. En bit bort från hotellet hittade vi en persisk restaurang, perfekt, man måste ju prova på lite nya matkulturer dessutom. Efter en mastig middag med tillhörande bira - redan här var det bara att lyda Rasmus krav på att det är Engelsk Ale och inget annat som gäller (själv är jag nöjd bara jag får en öl helt enkelt, men måste erkänna att herr Sjölund kan sitt öl) - var vi tvungna att varva ner med en kask på hotellrummet. Vi åkte sedan till Embankment för att leta åt en traditionell engelsk pub. Där blev det några pints med två lirare som såg ut att ha varit med om ett och annat. Dryckesglada svenskar som vi är fann vi emellertid varandra ganska omgående; de hade speciellt roligt åt Rasmus supporterskap av Swansea, och det kan man ju förstå, haha. Tiden flyger ju dock när man har trevligt, och vi var tvungna att åka till Camden för vår planerade rockodyssé där. Först World's End för ett par inledande pints. Steget var vid det här laget märkbart sliten men han bet ihop, och väl på Electric Ballroom krävdes det inget mer än en whiskeygrogg och Mötleys Wild Side för att den röde rockaren skulle vara på banan igen. Det blev sedermera ett jävla ös med välbekanta hårdrocksrökare och rikligt med alkohol – succe, kort och gott. När sedan Rasmus gick in i väggen vid 3-snåret (haha, var tvungen att hänga ut dig din gamle pirat) så styrde vi hemåt. Själv lyckades jag, efter att först ha ägnat en del tid åt att lokalisera rätt busshållplats (inte alltid lätt under the influence det), somna på bussen till Greenwich. Hamnade därför ute i periferin nånstans, och kom efter diverse bussbyten hem kl 6...

Lördag: väldigt sliten pga lite sömn och fortfarande berusad begav jag mig till Fulham där jag mötte upp med frigolitduon på The Golden Lion, en känd supporterpub. Där spenderade vi ett par njutbara timmar på den mycket gemytliga bakgården, drickandes öl och slukandes en välbehövlig burgare. Efter en trög början så var vi i desto bättre slag när vi gick mot Craven Cottage - är det inte härligt vad ett par kalla kan göra för dagsformen? Nu var inte matchen, Fulham-West Ham, någon höjdare; riktigt medioker och chansfattig. Ljungberg fick man åtminstone se denna gång, tredje gången gillt - han fick stå ut med lite kommentarer från vårt håll... West Ham gjorde matchens enda mål på slutet (skulle nog ha underkännts) varför det blev dödstyst på arenan. Det ser tyvärr inte vidare hoppfullt ut för Fulham nu.Ingen av oss var upplagd för samma utsvävningar som på fredagen, så det blev en stilla men ack så underhållande middag på hotellet. Då jag ändå skulle hem med tunnelbanan hängde Rasmus på. I Westminster hittade vi ingen pub som var öppen, så vi begav oss istället till Soho för att besöka hårdrockspuben Crobar. Nu irrade vi emellertid runt ett tag bland diverse smågator med diverse suspekta klubbar innan vi hittade rätt. Blev ett par öl på detta charmiga hak innan vi vid tvåtiden fann vi det bäst att dra hemåt för att få lite sömn inför söndagen. Rasmus var länge väldigt sugen på att åka med en – hans ord – ”tuk tuk”, ett slags ”cykelvagn”, med ihärdigt trampande förare, som är ett vanligt inslag i centrum. Jag tog själv bussen, höll mig vaken denna gång. Bruksbackenbon skrinlade planerna på en tuk tuk och valde en hederlig taxi som transport västerut.

Söndag:  Inleddes med London  Dungeon. Vid elva äntrade vi detta spektakel, tämligen slitna. Trots att formen inte var på topp – gällde speciellt Rasmus och mig som gick som ostkrokar (Stegens whisky hjälpte dock lite) – hade vi riktigt kul i underjorden bland de diverse attraktioner och lektioner om Londons blodiga historia som rundturen erbjöd. Särskilt skrämmande var det ju inte, men jag och Stegen var allt bra skraja inne hos Sweeny Todd – kändes i mörkret som den gamle mördarbarberaren stod bakom oss, dessutom fick vi för oss att den fan surrade nåt om att klippa av oss rockarhåret. Brrr. Desto roligare var labyrinten som vi hade varit kvar i än om inte guiden ledsagat oss ut, båttturen samt fritt fall-stationen som minst sagt gjorde att man vaknade till. En rolig start på dagen med många skratt. Efter detta gick vi in på en gemytlig pub för att slappna av med ett par pints och käk. Blev sedan en tur över närliggande Tower Bridge innan vi åkte till mina hemtrakter i Greenwich. Väl där gav jag en snabbtur runt universitetet, Greenwich Park samt The Royal Observatory, platsen där tiden mäts och longitud 0 finns. Sprit inhandlades också för flitigt groggande i min enkla boning.

Vid 7-tiden begav vi oss – nu inklusive Claudio – till Brixton Academy och Megadeths konsert. Vi hann se lite av ena förbandet, Job For A Cowboy, ingen höjdare. Stämningen i arenan var dock på topp: allsång till Maiden och Pantera innan Megadeths entré! Vi lyckades få tag på bra platser i mitten på övre sektionen, varifrån vi såg bra. Megadeth brukar ju ofta få svala recensioner pga stelt framförande, men denna gång var det mer fart på Dave Mustaine och kompani, förmodligen inspirerade av den grymma publikresponsen. Och låtmaterialet sedan, ojojoj… Fantastiskt att bli serverade nummer som Tornado of Souls och Hangar 18, bland många andra. Mustaine var märkbart tagen av gensvaret, mäktigt. Snacka om bra avslutning på vår helg. Detta var nog faktiskt en av de bättre konserter jag bevittnat på länge, positiv överraskning (utförligare recension kommer om ett par veckor på www.metalcovenant.com).

På måndagen for jag ut till grabbarna med en väska fylld med lite allehanda saker – värdefullt att få skicka hem några kilon så att inte resväskan väger multum när det är dags att resa hem i början av juni (blir troligen så att jag åker direkt härifrån till Sweden Rock Festival och sedan hem efter den). Sammanfattningsvis var det en jävligt lyckad helg med många skratt och stoff till framtida anekdoter, cheers chaps!

I onsdags var det för övrigt en jordbävning – 5,2 på skalan – vars epicentrum var utanför London. Den kändes även av här, kände att huset gungade så smått, jävligt skum känsla.

Nu ska jag snart bege mig till Bayswater, där rockduon Stegberger/Sjölund nyss checkat in på sitt hotell. Har sett fram emot deras besök länge, och nu när man nyss lämnat in sin uppsats är man väldigt laddad för en späckad helg. Ikväll blir det lite pub- och butikflanerande inledningsvis, och senare utforskning av Camdens rockklubbar. Lördagens stora begivenhet är Fulham-West Ham, söndagens dito Megadeth på Brixton Academy.

Några rader om veckans Champions Leaguematcher (som jag såg dvs): härlig Liverpoolseger mot Inter; en klar uppryckning spelmässigt av de röda även om utvisningen (som faktiskt var hård, vad man än tycker om Materazzi) underlättade. Känns som att de har fina möjligheter till avancemang nu.

Onsdagens möte mellan Arsenal och Milan var en av de bästa matcher jag sett denna säsong: vilket tempo och vilka lirare! Man kan inte annat än imponeras av Milan (som f ö hade en klart mer offensiv inställning än Inter), som ganska komfortabelt stod emot Arsenals fantastiskt finessrika offensiv. Blir svårt för Arsenal nu, svårare motståndare i CL än Milan finns knappast, italienarna har en oerhörd rutin, och ett slagkraftigt lag förstås. Andrea Pirlo är en personlig favorit; med sin oerhörda bollkontroll hamnar han sällan i trångmål, och gör han det löser han det ändå.

Nä nu ska jag åka och möta upp grabbarna, dom ligger klart före mig alkoholmässigt sett. En maffig rapport om helgen kommer nästa vecka, skål!

Igår kväll var så tiden kommen för Bostons stoltheter Dropkick Murphys att underhålla Brixton Academy med sin irländskt influerade form av punkrock. Jag lurade med mig Claudio, som köpte en svarta börsbiljett för 15 pund utanför arenan; biljettmånglaren ville inledningsvis ha 30 pund vilket var inte så lite skamlöst, men det brukar ofta löna sig att stå och dividera ett tag (har inte provat själv men har sett hur det går till). Nu var inte denna spelning slutsåld, så dessa typer hade nog inte mycket till vinst på sina affärer igår.

Eftersom man var halvt stelfrusen efter att färdats i en väldigt kall buss var det bara att beställa en Jack and Coke för att få upp värmen, vilken senare följdes av ett par öl. Inhandlade även ett stycke t-shirt för 20 pund - hutlöst men merchandise brukar inte vara billigt på konserter här.

Efter att ha uthärdat två mediokra förband - Mad Caddies och The Briggs -steg stämningen när Dropkick Murphys rumlade in på scenen. Med sin oerhörda intensitet och spelglädje är de riktigt kul att se på live. Detta är inte vanligtvis inte min favoritgenre musikaliskt sett, men dessa lirare har något speciellt som tilltalar. Låtmaterialet är riktigt starkt, med högenergiska och hårt svängande stänkare som det är totalt omöjligt att inte ryckas med i. Bandet har verkligen många die hard-anhängare - ofta draperade i irländskt grönt (DM har stark irländsk anknytning, Bostonbor som de är) som euforiskt lever om under konserterna så att bara det är en attraktion i sig. Dessutom är låttexterna som gjorda att skråla med i; inte så sällan behandlandes arbetarklassknegande och ölfylleri gör de att publiken identifierar sig med bandet och dess låtar.

Tyvärr var ljudet tämligen illa, den röjande massan brydde sig inte om det förstås men jag hade stundtals svårt att urskilja låtarna; med den intensitet musiken genomförs, med 3 gitarrister som vevar som det gällde livet, blev det grötigt. Dessutom var volymen på tok för hög; jag brukar sällan lägga märke till sånt eller ha problem med hög volym men nu var den klart överdriven. Eller så hade man helt enkelt inte tankat kroppen med en tillräcklig dos alkohol, tål att tänkas på.

Trots detta var det en underhållande konsert med ett mycket bra låtval, gamla örhängen blandades med nytt från det senaste, mycket angenäma alstret The Meanest of Times. Som seden kräver stormades scenen under den klämmiga Kiss Me, I'm Shitfaced av en hel hop brudar, som fick sjunga med och dansa runt. Och under avslutade Skinhead (en antirasistlåt om nu nån får för sig annat) var båda könen välkomna att komma upp. Alltid lika kul att se bandmedlemmarnas sjå att spela på en fullsmockad scen, haha. Se här för ett smakprov, ett par år gammalt:

http://www.youtube.com/watch?v=yFrZOjBk9LY&feature=related

Det är sånt här som kallas att ha kontakt med sina fans, lysande! Helt klart bidrar denna avslappnade inställning till den stora hängivenhet fansen visar prov på gång efter annan. Let's go Murphys!

Har nyss lyssnat på Liverpool-Barnsley (den matchen visades inte på tv här borta), och man måste säga att det känns ganska overkligt. Tydligen missade Pool en rad jättechanser, bara för att se Barnsley avgöra på övertid. Man känner igen detta scenario; Liverpool är för dåliga för att avgöra matcherna, och då kan det ju hända att motståndarna nätar istället. Bedrövligt, på hemmaplan dessutom...

Nu lär ju Benitez få kritik, inte minst av den om fotboll väldigt okunnige Peter Wennman i Aftonbladet, men visst ska väl en vinst vara möjlig mot ett lag spelandes i divisionen under med de spelare som ingick i elvan idag. Har svårt att se att Man United eller Arsenal i en match mot ett på papperet klart sämre lag inte skulle vila ett par spelare inför ett möte med ett av Europas bästa lag (Inter syftar jag på alltså). Så här kan det gå helt enkelt om man är för dåliga på att göra mål....

Jaja, som tur är efter denna besvikelse ska man iväg på en konsert vilken garanterat kommer bjuda på medryckande röj. Ska se Dropkick Murphys på Brixton Academy, let's go Murhphys!

Slänger in en bild nedan på mig och Micke från Wembley förra veckan, tagen efter slutsignalen.