Puh..när jag skriver detta har klockan passerat 1 på natten(mot fredag). Har nyss skrivit klart 2 arbeten/uppsatser som ska lämnas in imorgon. Det är otroligt vad timmarna rinner iväg, man tror man ska hinna med allt lätt och så sitter man här nu helt uppe i varv efter ett antal koppar kaffe och otaliga spelade metalplattor. Varvar ner med lite skönklingande Journey nu innan läggdags.

Jag måste skriva några rader om England-Kroatien igår också. Först av allt: vilken dramatik! Såg matchen på Auctioneers, och där svallade känslorna bland engelsmännen; baklängesmålen och nederlaget skylldes på det ena än det andra. Även om man hade trott att England borde klara av avancemang efter att Israel gett dem en andra chans, kan jag inte säga att jag är förvånad. Som jag sagt förr så är England ett tämligen begränsat fotbollslag, åtminstone med tanke på hur de höjs till skyarna.

Bara för att dessa "storstjärnor" visas på tv med jämna mellanrum betyder det inte att de är överlägsna mindre kända spelare i andra ligor som inte visas på tv. Kroatiens mittfält överglänste Lampard och Gerrard för att ta ett exempel. Medan Englands landslag stått ganska still i utvecklingen har andra länder förbättrat sig och blivit bättre taktiskt. När dessutom många länder är dem överlägsna tekniskt sett är det bara naturligt att England får problem. Roy Keane uttryckte det träffsäkert tidigare idag (orkar inte översätta just nu): 'You have to have the heart and passion but that only gets you so far,' he said. 'Technically you have to be able to handle the ball and these top countries who win tournaments have that.'

Detta var väldigt uppenbart igår. Det var faktiskt Kroatien som bemästrade det våta underlaget bäst, just tack vare att deras bollkontroll är mycket bättre än engelsmännens. Kroatien hade ju också ett par jättelägen att döda matchen tidigare. Det var imponerande att se dem ge 100 procent trots att redan var kvalificerade, och segern var helt rättvis. Minns att man slog England 3-0 hemma, och man besegrade även Sverige två gånger om i senast VM-kvalet.

Givetvis är det alltid intressant att följa England i mästerskapen, men ifråga om underhållning spelar deras frånvaro ingen roll enligt mig. Tvärtom kan det vara bra att man de kommer ner på jorden och försöker bygga något nytt inför framtiden.

Och framför allt: varför gråta över Englands misslyckande (även många som inte är engelsmän brukar ha för vana att göra det, mycket märklig företeelse): Sverige är ju vidare! Hade tyvärr ingen möjlighet att se matchen. Femte raka slutspelet för Lars Lagerbäck, hatten av!

Nåja, det är ju "bara" fotboll. I tisdags skedde en stöld här på Devonport House. Dave, en kanadensare från korridoren bredvid vår, blev bestulen på dator, telefon, plånbok mm. Han lämnade rummet en kvart och gick in till James, ca 10 meter bort och när han kom tillbaka hade någon tagit för sig. Ok, han hade inte låst men det ska inte vara möjligt för någon utomstående att komma in, men någon lyckades ändå. Oerhört fräckt att ta sig upp 3 våningar, men det finns många idioter. James ringde upp telefonen, tjuven svarar då och vräker ur sig dryga kommentarer...Det finns en kamera nere i entren så han bör ha fastnat på den i alla fall. Var heta känslor här efter denna händelse. Om man ska vara självisk, även om jag lider med Dave, så vet man nu definitivt att man måste låsa dörren ännu oftare. Om detta hänt mig hade jag blivit helt förstörd och fått mord i sinnet - Dave tar det bra ändå...Helt klart är det så att man måste tänka mer på vad man gör i denna stad än annars. Jaja, till helgen ska vi ut, då är detta glömt för ett tag. Jag ska nog även bevittna mitt livs första rugbymatch på lördag, vet inte vad man ska ha för förväntningar på det dock:)

Den gångna helgen dominerades inte oväntat av konsertbesök. Jag borde väl egentligen ha prioriterat skolarbetet vilket ter sig väldigt ansträngande för tillfället, men vad gör man när det är intressanta spelningar stup i kvarten...

I fredags följde jag med min tyskalärare och hans polare på ett par pints, däribland till Greenwich Union, som brygger sin egen öl; mycket välsmakande. Tyskaläraren är minsann metalfan, han ville följa med på Black Crusade (Machine Head, Arch Enemy m fl) nästa söndag:)

På lördagen drog jag till Camden för att beskåda den hederliga tyska thrashplutonen Destruction. De spelade på The Underworld, ett lite sjabbigt men ack så charmigt ställe. Efter täta besök i baren anslöt jag till metalheadsen framför scenen och headbangade loss till intensiva versioner av låtar som Mad Butcher och Invincible Force. Destruction gjorde sin grej ; rak, aggressiv thrash metal framfört med passion och engagemang. En kanonspelning, pure and simple. Onslaught var förband, och ett imponerande sådant; de gjorde en energisk spelning fylld av såväl gamla klassiker som ypperligt fungerande material från nya skivan Killing Peace. Båda banden uppskattade publikresponsen, och detta var verkligen en skön metalafton med likasinnade anhängare. För att citera Onslaughts slagdänga (vilket faktiskt sångaren Sy Keeler, så träffande gjorde): Metal Forces!

På söndagen styrde jag skutan till Astoria för att se Magnum. Eftersom inte alla tunnelbanelinjer var i bruk p g a reparationer (vilket sker lite då och då, lite drygt när man måste ta buss istället - tunnelbana är mycket smidigare, fast buss är i och för sig billigare), fick jag gå i spöregnet från Bond Street till Tottenham Court Road. Det kvittade dock när man skulle se ett av sina absoluta favoritband. Detta var heller ingen vanlig spelning: 1988 års Wings of Heaven skulle framföras i sin helhet. I kön träffade jag ett glatt par från Norge som rest hit enkomt för denna begivenhet. Dom bjöd på ett par öl vilket jag inte tackade nej till. Den första halvan av konserten bestod av en blandning av stående inslag som Vigilante och Kingdom of Madness samt en del nya låtar. Det var inte oväntat de gamla låtarna som fick mest gensvar. Bob Catley var rolig att skåda som vanligt med sina speciella scengester.

Efter en paus framfördes så Wings Of Heaven från start till slut. Mästerverk som Wild Swan och Don't Wake the Lion var höjdpunkter. Även om detta inte var det bästa Magnumgiget jag sett - den där riktiga magin infann sig sällan, publiken var lite seg - så fick man som vanligt tårar i ögonen under vissa musikaliska partier. Konserten spelades in för en kommande liveplatta dessutom.

Nu är det seriöst skolarbete som gäller denna vecka, har två arbeten som ska vara inlämnade på fredag. Jag brukar ofta ha problem att göra klart saker i god tid så man känner lite stress nu men samtidigt kan det vara bra med lite press så man tar sig an uppgifterna. Tiden går för övrigt oerhört snabbt, det är ganska hektiskt men en upplevelse samtidigt.

Nedan är ett par bilder från lördagen. Som bekant är jag ingen mästerfotograf, har inte tagit mig tid att lära mig digitalkameran ingående än efter ett år...En bild är på mig och norrmannen (frugan hans var bra packad och försvann stup i kvarten, haha), och den är suddig (en tysk som var ännu sämre än mig på att fota) men det syns ju att jag lever och frodas åtminstone:)

Nu när man är människa igen tänkte jag delge en rapport från festivalen jag besökte under helgen - Hard Rock Hell i Minehead vid sydvästkusten. Typiskt nog åkte man på feber på torsdagen, så då var man ganska orolig. Låg bara och skakade under natten, och var allt annat än pigg när klockan ringde på fredag morron. Metalkrigare som man är var det bara att ta en dusch och ge sig iväg, aldrig att jag skulle missa denna begivenhet. Fick med mig starka febertabletter av min granne Pey vilket lindrade. Kom fram på eftermiddagen och vilade ett par timmar på rummet. Fann det lika bra att vara nykter på fredagen. Såg Tiamat (riktigt bra), My Dying Bride, Cradle of Filth, Zodiac Mindwarp (rejält rock n roll-ös) och Vixen.

På lördagen hade febern släppt, och även om jag inte var jättepigg var det bara att korka upp. Först gick jag dock en sväng och kollade in omgivningen. Festivalen hölls på ett stort semesterkomplex, Butlins Resort, som låg ett stenkast från kusten. Träffade även Patrik och Micke från TPL Records, så jag umgicks med dem under eftermiddagen. Såg Raven göra en kanonspelning, bättre fart på dom gubbarna än många yngre band. Tyvärr missade jag Sabbat eftersom festivalledningen ändrat tider pga 3 Inches of blood ställde in. Obegripligt, var många som missade Sabbat hörde jag. Stötte på gitarristen Andy Sneap senare på kvällen och han var ganska irriterad över detta idiotiska beslut.Efter att ha fyllt på batterierna på Pizza Hut begav jag mig till rummet för lite groggande, träffade då grannarna Rich och Cameron från Birmingham som jag hängde med resten av kvällen. Saxon var lysande, Biff var stencool som vanligt, han har alltid glimten i ögat, jävligt kul när han lämnade micken till publiken längst fram, haha.

Sen var det då dags för Twisted fucking Sister. Stabil spelning snarare än fantastisk, och Dee Snider stal inte oväntat showen; snacka om karismatisk frontman. UFO var nästa legendariska band. Det var en ynnest att få höra superklassiker som Doctor Doctor och Rock Bottom, men det lyfte aldrig riktigt. Det hjälpte inte att Phil Mogg lyckades bli plakat på en öl heller, ganska tragiskt.

 Tesla blev sista bandet ut för min del, programmet var förskjutet så de började inte spela förrän kl 02. Riktigt bra spelning med alla deras topplåtar.När jag steg på bussen hemåt på söndagen var jag sliten men mycket nöjd med helgen. Förhoppningsvis blir det repris nästa år på denna trivsamma festival, detta var första gången den gick av stapeln. Var ett perfekt område för metalfestival. 

Denna vecka har jag mycket att göra, börjar känna lite stress inför allt som ska skrivas, men bara att jobba på. Har ju två konserter kommande helg att se fram emot:) Destruction/Onslaught på lördag och mighty Magnum på söndag! 

Idag har jag fortsatt att samla material inför kommande uppsatser. Börjar bli en del grejor som ska göras nu. Tänkte att jag skulle försöka hinna med så mycket som möjligt innan helgen - åker på festival på fredag till sydvästra England; Hard Rock Hell med bland andra Twisted Sister, UFO, Saxon, Cradle of Filth och Tesla (www.hardrockhell.com).

på kvällen var jag på The Auctioneers och såg Liverpool vinna över Besiktas med hela 8-0(!), nytt rekord i Champions League-sammanhang. Turkarna var anskrämligt dåliga ska sägas - turkiska lag är av nån anledning ofta svaga på bortaplan - men det var ändå en skön islossning för de röda. Borde ge gott självförtroende framöver. Skönt att slippa slitas mellan hopp och förtvivlan framför tvn för en gångs skull också...

En avsevärt sämre sportnyhet är Peter Forsbergs fortsatta skadeproblem. Han kommer inte att ge upp i första taget om man känner honom rätt, så vi får hoppas på det bästa. Man lider med karln, i värsta fall får han aldrig chansen att uppleva ett SM-guld med MoDo nu.

En tanke går även till avlidne Nils Liedholm, utan tvekan den störste fotbollssvensk vi haft sett till meriter och status. Han var verkligen en stor legendar i Italien. Bland de otaliga storheter som nu hyllar honom märks Paulo Rossi, Paulo Roberto Falcao, Carlo Ancelotti och Sven-Göran Eriksson. Il Barone som han kallades framstod alltid som en ytterst vis, generös och ödmjuk man med stil och klass.

Idag var det så dags att bege sig nordösterut och se West Ham-Bolton. Jag åkte 2 timmar före matchstart för att vara där i god tid. Efter att ha hämtat ut min biljett gick jag en vända runt den anrika stadion Upton Park - det officiella namnet är dock Boleyn Ground - och tog in atmosfären. Horder med supportrar (däribland flera svenskar inte helt oväntat), intilliggande pubar, patrullerande polis och merchandisestånd lite varstans var några inslag i området kring stadion.

En halvtimme innan avspark intog jag min plats på Lower Centenary Stand, kanske 8 meter bakom målet. Kul att sitta så pass nära planen faktiskt, även om man då av förklarliga skäl inte ser riktigt lika bra vad som händer på andra planhalvan. West Ham startade riktigt bra och tog ledningen när George McCartney tjusigt drog till med högern (imponerande, vänsterfotad som han är) på volley efter att bollen dimpit ner i straffområdet. The Hammers spelade bitvis fin fotboll men man är ganska ojämna, vilket inte är så konstigt med tanke på alla skadeproblem. Bolton å sin sida praktiserade nu återigen sitt fysiska, effektiva spel och det lönade sig till slut när Kevin Nolan styrde in kvitteringen på stopptid. Då blev stämningen tryckt, annars var det ett härligt drag på stadion ikväll, en upplevelse! Båda målen gjordes också i det mål bakom vilket jag satt. Detta var väl som helhet ingen toppmatch heller men nämnda atmosfär gör ju att man stortrivs ändå.

Nästa Premier League-match för min del blir Tottenham-Manchester City 9/12. Men tänkte även se någon match med Charlton, det är ju det lokala laget här i Greenwich; troligen blir det 1/12 mot Burnley.

Igår hade vi korridorsfest här på Devonport House, blev en massa folk som kom hit, så man träffade folk från skilda delar av världen, kul. Glömde dessvärre att ta bilder med kameran, men det blir nog mer fester...

Själv var jag laddad som fan inför denna fest så det slutade ju givetvis med brakfylla, det är inte mycket kvar i Smirnoff-flaskan jag köpte (dock bjöd jag på en massa groggar också). Blev ett besök på nån pub också, men har ingen aning när jag kom hem. Vaknade med sockar o t-shirt på, det brukar vara ett tecken på att man har varit kanon när man kommit hem på natten. Dessutom satt min nyckel kvar i dörren, haha.

När jag klev upp vid halv 1 var jag fan fortfarande full kändes det som, och denna dag har varit tung minst sagt - längesen jag var så här pass bakis. Jag har bara sett på fotboll på Auctioneers, Arsenal-Man Utd och Blackburn-Liverpool. Några av mina grannar skulle festa idag också, de skulle in till centrala London, men jag tar det lugnt ikväll. Ska nämligen fara och se West Ham-Bolton imorron, vill helst må bra då, man har ju problem med att ta det speciellt lugnt när man är på lokal. Läste att Fredrik Ljungberg inte är med imorgon, var ju synd faktiskt, men man får hoppas att matchen blir bra i alla fall.

Happy Helloween!

Nu är jag nyss tillbaka från veckans löprunda. Som alltid känns det jävligt härligt efteråt, skönt att röra på sig. Man är ju van att hålla igång flåset, man mår allmänt bättre av det. Sen måste man ju underhålla mittfältslungorna, efter nyår ska jag kolla upp om det finns nåt universitetslag man kan lira i.

Det var emellertid rätt mörkt för att inte säga kolsvart idag på rundan, tänkte ju inte på att klockan vridits tillbaka en timme.

Nu ska jag fortsätta läsa boken till litteraturkursen, enastående tråkig och flummig, men bara att härda ut, den var inte så tjock i alla fall. Imorgon siktar jag på att börja skriva på min Case study till Migrationkursen. Ämnar vara seriös värre fram till fredag kväll, då vi har korridorsfest. Tror bestämt jag ska inhandla ett stycke spritbutelj, är dags för en rejäl rensing av systemet nu känner jag:) Det gäller att hitta den rätta balansen mellan sunt och osunt leverne; att kunna kombinera seriöst uppträdande och träning med berusade utsvävningar och rock n roll-röj. Detta är en teori jag har stor tilltro till:)

Liverpool lyckades tyvärr inte hålla undan och ta tre poäng mot Arsenal. Det var dock ganska väntat med tanke på chanserna Arse skapade. Hade onekligen suttit fint med seger, vilket inneburit att avståndet till Arsenal minskat med tre poäng. Väldigt illa dessutom att Torres och Alonso tvingades kliva av planen skadade.

Var i alla fall en underhållande match. Såg den som vanligt på The Auctioneers, där det var proppat med folk och livlig stämning. Billig öl, storbildsskärm, flera tv-apparater samt nämnda atmosfär gör att The Auctioneers besöks flitigt av undertecknad när det vankas Premier League.

Nästa söndag blir det fotboll live, närmare bestämt West Ham-Bolton. Ser jag fram emot. Ingen kanonmatch på pappret men alltid kul att se en match på plats förstås. När jag bokade biljetten såg jag fram emot svenskmötet Fredrik Ljungberg-Christian Wilhelmsson, men det kan dessvärre sluta med att ingen av dem spelar. Chippen spelar definitivt inte, Ljungan är väl tveksam; han spelade inte igår i alla fall. Lite synd om så skulle bli fallet.