Nu har man kommit in I studietrallen igen. Det verkar vara lite mer läsning till varje lektion detta år så det gäller att man ligger i lika mycket som förra året. Det gäller inte minst två av kurserna jag läser, International Organisations och The Cold War. Nu är det emellertid, precis som förra året, inte huvudsakligen studerandet jag ämnar skriva om på den här sidan. Pluggande i all ära, minst lika viktigt är det ju att ta ut rock n´roll-svängarna. Pubbesökandet har som bekant redan tagit sin början, och denna kommande helg lutar det åt utsvävningar såväl fredag som lördag. Claudio ställde in sin resa till Oslo och är sugen att gå ut, och det är flera som verkar vilja slå följe.

Är dock framförallt jävligt sugen på börja springa på konserter igen. Fick tyvärr stå över Raven på The Underworld igår – måste hålla lite koll på ekonomin då det gått åt rätt mycket stål den sista tiden, och såg åtminstone galenpannorna på Hard Rock Hell förra året – men på måndag väntar ett evenemang som inte går av för hackor: Queen+Paul Rodgers! Dessa legendarer spelar på O2 Arena här i Greenwich så då har man ju nära dessutom. Ser verkligen fram emot detta, kan bli mäktigt att avnjuta alla klassiker. Visst, Queen utan Freddie är ju inte samma sak, men just därför kallar de sig också för just Queen+Paul Rodgers. Den sistnämnde har ju också en röst av guld, jag längtar…. Kul är också att Claudio hänger på; jag upptäckte igår av en slump att fler biljetter hux flux hade släppts till spelningen – den sålde slut på en timme typ när jag bokade biljett I januari – så jag meddelade honom och han beställde direkt. Stort Queen- och Brian May-fan som han är blev han överlycklig.

Dagen efter, på tisdag, funderar jag starkt på att utsätta mig för en dos thrash metal – ynglingarna I Gama Bomb och Bonded By Blood spelar på The Underworld. Och visst blir det ett antal gig framöver: så här långt består mitt schema även av The Unholy Alliance (Slayer, Trivium, Mastodon, Amon Amarth), Biohazard, Airbourne, Slipknot (support av Machine Head och Children Of Bodom) och Municipal Waste. Lär bli ett par till också, men jag kommer också gå på några fotbollsmatcher såklart.

Häromdagen bokade jag även biljett till London Film Festival minsann! Även om jag gillar att se film då och då så är jag varken någon större konnossör I den bemärkelsen och inte heller är det tänkt att jag ska mingla med etablissemanget på denna tillställning. Nä, mitt besök den 21a denna månad går i hårdrockens tecken: de gamla kanadensarna i Anvil med gamängen Lips i spetsen har förärats med en dokumentär; Anvil! The Story Of Anvil; som blivit uppmärksammad. Se ett klipp nedan från Sundance Film Festival. Verkar vara en historia gjord med hjärta och värme, ser mycket fram emot att få beskåda den.

 http://uk.youtube.com/watch?v=OMwYEkoLT1M

Till sist: vilken skön vändning av Liverpool I lördags! Det ser lovande ut så här långt; även matcher de inte glänst i har gett poäng, vilket är ett bra tecken. Såg highlights på BBC:s Match Of The Day hos grannen Daniel, han har inhandlat en tingest som gör att man kan se på tv på datorn; vette fan hur det går till men jag måste nog också skaffa en.

Puh, idag har jag varit bra trött. Visserligen är jag lite förkyld men framför allt är jag väldigt bakis. Igår blev det en pubrunda i sällskap med korridorgrannarna Claudio, James, Christina, Kamilla och Daniel. Claudio kommer tyvärr att lämna oss i slutet av månaden för att börja jobba i Belgien, och detta var ett av de sista tillfällena till att ta några glas med honom. Det var väldigt kul att nästan alla, 6 av 8, i vår flat kunde hänga med ut. För egen del sköljdes väl tiotalet pints ner, och slutet av natten är borta ur minnet, frånsett att jag minns att jag spydde på toan - ytterst sällan jag behöver kasta upp, men det blev väl lite väl mycket den här gången, plus att jag inte kände mig riktigt kry. De andra undrade var jag tog vägen; tydligen hade jag lämnat köket med orden jag är strax tillbaka men jag dök aldrig upp igen. Vaknade med såväl lyset som sockar på - ett säkert tecken på att man har varit stenfull och bara kraschat i säng.

En anledning till mitt friska dryckeshumör var att jag var lättad över att ha fått ordning på datorjäveln igen. På fredag morgon gick det helt plötsligt inte att öppna windows, var kört helt enkelt. Manoj som hjälpt mig med dataproblem förut bor inte längre här på Devonport House och jag fick inte tag på honom heller via telefon. Gick till en firma som servar datorer; dom ville ha 80 pund för att fixa skiten... Även om det så klart finns värre saker var det jobbigt värre, utan dator är man ju ganska körd; går inte att skriva, spela musik eller surfa. Blir också jävligt tråkigt på rummet, hemskt kort sagt. Men mitt i bedrövelse hade jag en jävla tur: på puben på fredag kväll träffade jag hux flux en svensk som var duktig på datorer. Igår gick jag till honom och han hjälpte mig att ominstallera windows. Man ska inte klaga för mycket, ibland har man ett jävla flyt också.

Pga detta problem samt att jag hade lektioner onsdag till fredag så har jag inte hunnit skriva här om en resa jag företog för en vecka sedan. Hade länge pratat med Fredde om att hälsa på dem, Apostasy alltså, på deras Europaturné tillsammans med bland andra Lord Belial. Såg fram emot två spelningar i Albignasego och Milano samt inte minst en inblick i turnélivet med tillhörande rock n roll-upptåg. Men kvällen innan jag skulle resa fick jag ett sms där han sa att turnén eventuellt skulle ställas in pga ekonomiskt strul. Då blev man ju ganska ställd, hade redan köpt flygbiljett tur och retur och t o m checkat in online. Men bestämde mig för att fara ändå, om inte annat kunde jag åka till Venedig som inte var så långt ifrån flygplatsen i Treviso.

När jag landade fick jag så ett sms som bekräftade att de var på väg hem. Tog då bussen till Venedig där jag tog in på ett vandrarhem för 25 euro natten. Gick runt i två dar och spanade in denna ytterst pittoreska stad. Den liknar inget annat man sett med alla kanaler och gamla byggnader, verkligen en vacker stad som känns traditionellt italiensk så att säga. Typiskt italienskt var även alla små torg - piazzas - där folk träffas och gärna hänger på alla utecafeér. Inte oväntat myllrade det emellertid av turister. Av denna anledning var det också dyrt, jag försökte snåla så gått det gick - detta besök innebar ju utgifter som jag inte hade räknat med - och åt på McDonalds, fyllde på vattenflaskan osv. Det blev dock ett par öl på söndagskvällen på en pub som visade Inter-Milan; bra match som rörde upp känslor bland italienarna på plats. Annars spatserade jag runt som en turist i mängden och beskådade en massa sevärdheter, måste ha täckt en ganska stor del av staden, gick i mil kändes det som. Det var dock lätt att gå lite vilse då det ser snarlikt ut på många ställen, med smala gator som snirklar fram.

På tisdag tog jag tåget till Milano, varifrån mitt flyg tillbaka till London gick. Flyget gick sent på kvällen så jag hade tid att se lite av Milano också. Allt promenerande under de två föregående dagarna hade tagit ut sin rätt något, men jag gick in till centrum av staden och beskådade den berömda, tjusiga katedralen och den mäktiga gallerian, bland annat.

Sammantaget så var det kul att se Italien för första gången. Det blev inte så som det var tänkt i och med att det inte blev nån metal, men det var nog bra för levern åtminstone. Är väldigt nöjd över att man fick se Venedig. Lite lustigt att en annan hamnade solokvist just där, i denna romantikens stad där månget kärlekspar sågs strosa omkring, haha, men det var en upplevelse likafullt. Och Claudios beskrivning av de galanta italienskorna stämde också, jisses:)

Good evening. Då jag nu är tillbaka i Greenwich, London tänkte jag att det kan vara på sin plats att återuppta skrivandet av min s k blogg. Jag bestämde mig ganska tidigt att jag ville komma tillbaka för ännu ett år i denna metropol för att ta del av alla evenemang – det förekommer ju verkligen kontinuerligt sådana som passar mina huvudintressen; läs fotbollmatcher och konserter. Sedan trivdes jag ju också med universitetet och utbildningen, vilket ju var varför jag kom hit från första början (nåja, rock n rollen, pubarna och fotbollen spelade också in, jag skulle ljuga om jag sa annat).

Jag har nu bytt från det avslutande året av Mittuniversitetets Språk Mitt I Europa-program till det tredje året av programmet International Studies vid University of Greenwich, vilket ändå var snarlikt det svenska programmet. För att beskriva det kortfattat läser jag och har läst språk och kultur, i stora drag. Många frågar vad jag ska bli, och ärligt talat är jag inte säker själv. Detta är en bred inriktning och förresten är det inte alltid det går att svara på exakt vilket yrke man kommer att få efter utbildningen när man studerar vid universitet eller högskola; detta brukar vara rätt lönlöst att försöka förklara för folk. För egen del får jag se vad som händer, men nog ska man hitta något. Här i England är det inga som helst problem att få ett arbete enligt vad jag hört, så i värsta fall (jag tror faktiskt att jag vill tillbaka till Sverige efter dessa två år) så får man väl börja jobba på engelsk mark. Men som sagt, jag tror det ordnar sig i Sverige också, och i så fall borde man få ett bättre jobb än som brevbärare åtminstone. Därmed inte sagt att det är ett dåligt jobb -jag har trivts bra och haft mycket kul på posten också - men det kändes väldigt dumt att inte ta chansen och försöka skapa sig en bättre framtid än som postiljon om man nu hade möjlighet och potential till att göra det.

Jag anlände till London i måndags kväll, och det var verkligen kul att återse Claudio och James, som är de två korridorgrannarna som är kvar sedan förra året. De nya i korridoren verkar också väldigt reko, och att tre av dessa är damer skadar ju inte. Har även träffat många andra gamla skolkamrater, och det har redan blivit ett antal pints på diverse pubar:) Dock har det faktiskt varit en stor omställning att komma hit igen, vilket jag inte hade räknat med. Det kändes väldigt skumt de första dagarna att gå omkring här i Greenwich; svårt att förklara, som om man aldrig varit borta men samtidigt en smula overkligt att man nu är här igen. Nu känns det emellertid som att man har kommit in i det hela, och det blir sannolikt än mer så när skolan börjar. Sedan drar ju upptågen med konserter, ölande och fotbollsmatcher igång också så då blir det full fart. Trots att jag rände runt väldigt mycket förra året och hann med mycket kul så har jag sagt till mig själv att detta år ska bli minst lika innehållsrikt. Bara att blåsa på, fill up the drinks…

Samtidigt så var det vemodigt att lämna de därhemma, var ärligt talat ganska jobbigt sista kvällen innan avresan. Sommaren gick ju fort som vanligt och helt plötsligt skulle man fara. Har i alla fall haft mycket skoj den tid jag var hemma och det var väldigt kul att träffa alla. Sommaren började ju på bästa möjliga sätt med Sweden Rock Festival, till vilken jag reste direkt ifrån London. Förutom att festivalen var njutbar i vanlig ordning var det synnerligen trevligt att ha backstage access på årets festival genom att jag skrev för Metal Covenant (kolla in sidan för bövelen: www.metalcovenant.com). Stötte på allehanda rockprofiler och trivdes ypperligt i backstagebaren vilket dock medförde viss minnesförlustJ. Presskonferensen med Ratt var en kul grej, många rock n roll klyschor fyrades av där. Andra höjdpunkter i sommar  var Metal Night i Övik, Iron Maiden på Ullevi samt Metallicas releaseparty-gig i Berlin. Det sistnämnda gick av stapeln för 2 veckor sedan vilket kanske inte räknas till sommaren, men det var ändå förjävla kul. Vi var ett stort svenskgäng som hinkade öl, såg konserten (en annorlunda och bra spelning, också den första i splitternya arenan O2 World) och gick på lite sightseeing (beskådade bl a Brandenburger Tor och Berlinmuren).

Här nedan kommer lite bilder från ovanstående tillställningar. Inkluderad är även den ståtliga St Paul’s Cathedral som jag såg häromdagen när jag och Nisse, en gammal kurskamrat från Härnösand (liksom undertecknad en stor ölbeundrare) som nu anslutit till University of Greenwich, tog båten in till centrum för lite sightseeing.

Eftersom jag har ganska mycket att stå i för tillfället med den annalkande hemresan till Svea Rike så kommer först nu en redogörelse av resan till Polen. Här en sammanfattning av de tre dagarna (tyvärr kan jag inte lägga ut bilder eftersom jag inte har några kvar på kontot för denna blogg för tillfället; lägger eventuellt ut bilder en annan gång). Jag har emellertid utelämnat vissa mindre rumsrena episoder:)

Det blev ingen sömn eftersom jag var tvungen att bege mig från Greenwich vid tvåsnåret på natten mot onsdag. Hade bokat en speciell buss från Liverpool Street till Stansted Airport. Kom fram till Krakow vid elva på förmiddagen och hoppade där på ett tåg fullsmockat av Metallicafans till Katowice. Väl framme där lyckades jag efter att ha frågat mig fram lokalisera hotellet (polackerna är överlag inga hejare på engelska förresten; många är ganska ovilliga att försöka prata därför också). Tog sen spårvagn till Slaski Stadium, en stor fotbollsarena som skulle vara skådeplats för konserten. Efter denna ganska krävande resa slog jag mig ner på en gräsplätt inmundigandes en efterlängtad öl och nån slags korv med tillhörande torrt bröd - inte den största delikatess jag upplevt.

Efter att ha spankulerat runt och insugit den alkoholstinna atmosfären äntrade jag entren. Efter ett tag stötte jag på ett par svenskar jag kände igen från Metallica Club Scandinavia och hängde med dem. Till vår fasa gick det dock upp för oss att det inte serverades någon alkohol överhuvudtaget innanför stängslet, och att det inte var möjligt att komma in igen om man gick ut för att få sig ett antal kalla – hyfsat snopet för att inte säga chockerande; åtminstone kändes det så då. Tyvärr innebar detta att jag inte skulle komma att träffa ett par gamla bekanta – Janne från Umeå och Richard från Solna. De kom senare och valde då så klart att avvakta med att lösa in sig (Richard hade inte ens biljett men fixade inträde ändå då han känner några som jobbar med Metallica – kontakter är inte fel att ha). Det var omöjligt att ringa senare dessutom.

I efterhand gjorde det knappast något att man tvingades vara nykter; kände mig bra trött efter resan och den sömnlösa natten, och solen var stekande het dessutom.  Danska Mnemic var första förbandet – väldigt slätstruket enligt mig; som en fattigmanskopia av Fear Factory. När Machine Head dundrade igång som andra band var man desto mer förväntansfull, men trots att de röjde på bra som vanligt och spelade kanonlåtar så var det ingen vidare minnesvärd spelning: ljudet var ganska illaljudande emellanåt, och det känns helt enkelt inte som att MH passar på en utespelning i solsken, åtminstone inte denna dag. Det är i alla fall alltid underhållande att se Robert Flynns härliga entusiasm: han är en rackare på att hetsa och mana på sin publik. Han slänger även ut groggar tlil den emellanåt - synd att man inte stod närmare scenen.

Klockan 21 fick man så äntligen höra introt till Metallica igen, som brukligt är numera efter att AC/DC:s It’s A Long Way To The Top (If You Wanna Rock n’ Roll) spelats i högtalarna. Lars spratt ut på scenen och trummade igång Creeping Death, och denna följdes av For Whom The Bell Tolls och Ride The Lightning. Det slog mig omgående vilken märkbar energi bandet hade, vilken bibehölls setet igenom. Det var helt enkelt stenhård jävla thrash metal som bjöds. Låtarna framfördes med ett jävlaranamma jag inte sett dem ha på länge. Lars spelade tajt och piskade som fan; snareslagen liknade rentav pistolskott (ljudet var grymt, bara ibland som vinden bidrog negativt). James headbangade emellanåt t o m som i fornstora dar – minus hår då förstås – och hela bandet var som sagt jävligt taggade. Det var också glädjande att höra James röst: han klarade av (förutom möjligen i Disposable Heroes) att sjunga i ett högre register likt gamla tider – jag hoppas att detta även kommer att vara ett inslag på kommande plattan. Publiken var minst sagt högljudd och bandet syntes tagna av responsen. Kort sagt en grym konsert; faktiskt en av de absolut bästa jag sett med Metallica. Låtlistan föll en ju också i smaken, kolla bara in detta (Devils Dance var en högoddsare för övrigt):

 Creeping Death/For Whom The Bell Tolls/Ride The Lightning/Harvester Of Sorrow/The Unforgiven/…And Justice For All/Devils Dance/Disposable Heroes/Welcome Home(Sanitarium)/Master Of Puppets/Whiplash/Nothing Else Matters/Sad But True/One/Enter Sandman. – extranummer: Last Caress/So What/Seek And Destroy.

När jag kom tillbaka till hotellet sprang jag in i andra gamla bekanta – Jesper och Toni. De hade rest tillsammans med tre andra: Mattias, Jonni och Pontus. På torsdagen begav vi oss (minus Jesper som ville leta åt ett spelhak) till Auschwitz. Vi fann det lika bra att ta en taxi dit. Chauffören var schysst och stannade kvar medan vi strövade runt ett par timmar. Det är svårt att beskriva hur det var att vandra runt där: det är väldigt intressant men samtidigt ödesmättat. Jag trodde dock att man skulle känna ännu mer när man gick där, men det är också så att man inte förstår riktigt vad som utspelats där; det är så absurt helt enkelt. Vi var bland annat in i en gaskammare med tillhörande krematorium, samt såg en tegelmur där fångar fick ställa upp sig för att avrättas. Stället är förvånande intakt (förutom delar av det intilliggande koncentrationslägret, Birkenau, som brändes) med byggnaderna där fångarna bodde, taggtrådsstängsel och vakttorn.

På kvällen blev det en rejäl kontrast jämfört med nämnda studiebesök; massiv fylla och besök på ett par schyssta ställen, hehe. En öl gick på ungefär 18 svenska kronor. Tillbaka på hotellet drack vi med några polacker; de halsade vodka och vägrade grogga:) Själv vaknade jag av att receptionen ringde på morgonen och sa att jag måste checka ut. Var bara att torka upp spyan på golvet (säger en del om hur full jag var; spyr väldigt sällan, men det blev en del vodka också) och dra fort som fan därifrån, haha.

Då planet inte gick förrän på kvällen från Krakow begav jag mig ut på en egen upptäcksfärd i nämnda stad (de andra hade tagit ett plan på dagen). Tjusig stad det med ståtliga byggnader, speciellt ”gamla staden”. Kan även upplysa om att den kvinnliga befolkningen i Polen är väldigt sevärd….Kom inte tillbaka till London förrän tidig lördag morgon, men detta var en väldigt lyckad resa: konserten var värd trippen bara den, och det var kul att umgås med Toni och gänget. Givande besök på Auschwitz dessutom, och intressant att uppleva Polen överhuvudtaget.

När jag skriver detta är det sista kvällen i London, håller på att packa och dona för fullt. Det känns lite vemodigt; värst är det att säga adjö till korridorgrannarna, har trivts väldigt bra med dem. Och att jag har haft kul under tiden här har nog framgått tidigare. Jag kommer dock definitivt att återvända för besök i London i framtiden, i oktober ska jag till exempel se Queen med Paul Rodgers på O2 Arena som ligger ett par kilometer härifrån.

Samtidigt längtar jag som fan till Sweden Rock Festival som drar igång imorgon kväll, och det blir förstås kul att träffa metalbröderna hemifrån. Årets uppställning bjuder på mycket godis i vanlig ordning. Poison och Triumph är två bokningar som inte går av för hackor, men själv kanske jag ser fram emot Testament och Carcass mest. Har emellertid räknat till dryga 20 band som jag absolut vill se. Vädret verkar också bli bra vilket är högst väsentligt.

Eftersom jag nu lämnar London lägger jag nog ner skrivandet av denna blogg; hemma i Kramfors får man nog inte tillgång till samma stoff så att säga (dessutom var ju idén med denna sida att uppdatera eventuellt intresserade folk därhemma om mina förehavanden i London). Det kan emellertid bli en rapport från Sweden Rock också. Då jag i år har ackreditering för Metal Covenants  (www.metalcovenant.com) räkning lär man kanske stöta på några profiler. Om inte annat kan jag kanske skriva några rader ändå om detta gudomliga evenemang. Må ölen och hårdrocken flöda i dagarna fyra, Fill Your Head With Rock!  

Detta inlägg hade jag tänkt skriva tidigare, men på grund av att jag varit ganska knäckt i två dar har jag helt enkelt inte orkat ta mig tid. Orsaken till detta tillstånd är inte oväntat sviter efter helgen: i fredags var det en mindre fest här i Devonport House, och jag tänkte som så att eftersom det kan vara sista riktiga festen man deltar i här borta så är det lika bra man slår runt rejält. Jojo, då kunde det ju bara sluta på ett sätt; nämligen massiv fylla. Det var ganska lugnt till en början, men efter att vi begett oss till en jättefest på ett annat studentboende, där det fanns sprit så det räckte, så tilltog min berusning markant. Resultatet blev som sagt en allt annat än nykter Mozzy (upptäckte till min fasa ett par bilder på Facebook dagen efter, se ett hemskt smakprov nedan); och i förlängningen en jobbig bakfylla (mådde fan illa hela söndagen också) samt en inte oansenlig dos ångest (orsakad av jobbiga minnesluckor rörande vad jag hävde ur mig till en kvinnlig person).

Jaja, nu när det är måndag känner jag mig frisk igen… I vilket fall som helst var jag i sällskap med Christian och besökte ännu ett museum i torsdags: denna gång Imperial War Museum. Om man har något som helst intresse för militär historia, krig, vapen, flygplan och dylika föremål är ett besök här ett absolut måste. Det finns hur mycket som helst att beskåda – liksom British Museum är det dock lite överväldigande; man vet knappt var man ska börja. Själv finner jag speciellt andra världskriget väldigt intressant; spenderade ganska lång tid i rummet tillägnat landsstigningen i Normandie – Dagen D. Man kunde till exempel inspektera handskrivna strategianteckningar och order av Fältmarskalk Montgomery angående operationen. Väldigt sevärd var också en utställning om judeförföljelsen. Den var oerhört fascinerande; det fanns bland annat tillhörigheter från offren från Auschwitz (skor mm) samt verktyg nazisterna använde för att ”undersöka” huruvida en person var av arisk ras. Det är minst sagt svårt att förstå tankarna som rörde sig i nazisternas hjärnor. Ruggigt. Den ökände Dr Mengele ägnade sig bland annat, läste jag i en monter, åt att sy ihop små tvillingar och deras organ, som ett litet experiment. Trevligt…

På vägen in till museet tog vi en båttur på Themsen, från Greenwich till Westminster. Detta var ett bra och bekvämt sätt att se en del av staden som rekommenderas (det finns bar ombord också, bara en sån sak).

Igår såg jag Christian och Errol, en Amerikan från New York, den nya Indiana Jones-filmen på bio i O2 Arena. Finfin underhållning för ett par timmar, även om jag kanske föredrar de tre första episoderna.

I tisdags drog jag iväg på lite sightseeing. Tog först en titt på Trafalgar Square och Leicester Square innan jag gick till British Museum. Man har ju hört att det sistnämnda skulle vara gigantiskt och det stämde verkligen. Eftersom jag är en sådan som helst ska se varenda jävla skrymsle så spenderade jag dryga tre timmar därinne, tillsammans med galet mycket turister; främst asiater men även en ström av skolklasser. Det var minst sagt mycket att se, som till exempel föremål från Egypten, romarriket och Grekland, men när det är så pass mycket att beskåda blir man alldeles yr och slutkörd efter ett tag. Nu har man i alla fall betat av denna attraktion på listan över de man vill se. Helt klart värt besöket (var ju även gratis som de flesta museum i London), om än ganska krävande.

Efter denna odyssé genom historien kollade jag in ett par affärer vid Tottenham Court Road innan jag begav mig till Paddington där Cam dinerade med sin flickvän. Blev ett par synnerligen efterlängtade pints samt en trevlig show av en magdansös minsann.

På onsdag kväll såg jag Champions League-finalen på Auctioneers. Dessa finaler brukar ju ofta vara låsta och sega, men inte denna. Vilket drama! Det kunde ju lika gärna ha varit Chelsea som stått som segrare till slut; mer spännande kan det knappast bli. United dominerade första halvlek klart och kunde ha varit i ledning med åtminstone 2 mål, men nu kvitterade ju Chelsea på ett särdeles slumpmässigt sätt. Efter det etablerade Chelsea ett visst grepp över matchen – imponerande återhämtning – men båda lagen hade vassa chanser att avgöra (visst, Chelsea hade två bollar i virket men Giggs skulle ju också ha målat om inte Terry räddat på mållinjen). I straffsparksläggningen var det som så ofta små marginaler som avgjorde – även om det ju också i högsta grad är skicklighet och nerver inblandat.

Trots att jag var väldigt nöjd med utvecklingen av matchen – dels som fotbollsälskare (hyser inga positiva känslor för Chelsea Football Club som bekant) men även som oddsspelare (hade satsat en hundring på 1-1 efter 90 minuter) – så känner man medlidande med Chelsea och speciellt då John Terry; det måste kännas fruktansvärt för honom. Hans sedvanliga bläcka på strippklubben lär knappast dämpa besvikelsen nu. Ytterst tungt att förlora på detta sätt vilket lag som än drabbas, men det var dock härligt att se hur Unitedspelarna applåderade sina motståndare innan prisutdelningen. Som Liverpoolfan skulle man så klart helst slippa se ärkerivalerna Man U på toppen, men som beskådare uppskattar jag deras spel som oftast präglas av fint passningsspel, kreativitet och offensiv inställning. I vilket fall som helst: en fullständigt grym fotbollsmatch. Tur att det snart är EM…

Idag skrev jag min sista tenta: den för journalistkursen. Tror att det gick bra, men liksom de tidigare proven ska det inte påverka genomsnittet nämnvärt även om jag inte spikade skiten. Det blev inte så mycket pluggande i helgen heller: var på fest i lördags vilket utmynnade i fylla och bakfylla. Huvudsaken att studierna är avslutade; det känns jävligt bra att slippa plugga något mer, även om man samtidigt knappt har förstått att man är fri nu. Studierna har överhuvudtaget gått finfint, även om det varit lite stressigt ibland - inte minst förra månaden, men det var ju också självförvållat då jag sprang på konserter och fotboll stup i kvarten.

Tänkte ett tag gå på konsert ikväll också för att fira: Royal Hunt spelar på The Underworld. Jag gillar den gruppen, och att Mark Boals (tidigare i Yngwie Malmsteens band bland andra) är ny sångare lockade, men jag kände att det var bäst att spara pengarna. Det kommer ju dyra begivenheter framöver som Metallica och Sweden Rock Festival - ser dock fram emot båda väldigt förstås.

Men det lär nog gå åt lite stålar denna vecka till ölhävande. Imorgon kommer min australiensiske metalkollega Cam med flickvän ner från Birmingham för en visit i London. Ska förmodligen bege mig in till centrum och möta upp honom för några pints på någon lämplig pub. Dessförinnan hade jag tänkt ta en tur till British Museum. Om det är bra väder skulle man ju kunna ta båten in; en färd på Themsen - eventuellt drickandes en pint - är något jag sett fram emot.

Angående Sweden Rock börjar musikspelandet allt mer att präglas av band man ämnar bevittna på denna himlasända festival. När jag skriver detta spisar jag Ministry; deras spelning kan bli grym. De spelade nyligen i London och tydligen var det riktigt brutalt. Synd att de krockar med Saxon bara; Biff Byford och kompani är alltid underhållande att se.

Har även lyssnat på nya Whitesnakeplattan ikväll. Ett starkt släpp; innehåller väl inga dunderhits men likväl flera riktigt schyssta låtar med skönt groove.

Testament efterlängtade The Formation Of Damnation går också varm i datorn (jag saknar verkligen att spela musik på en stereo för övrigt). Dessa Bay Area-legender är kanske de jag mest längtar efter att se om dryga två veckor. Stark platta även detta, thrash til death!

För den som är intresserad så följer här nedan min version av säsongens elva i Premier League. Jag ville även komplettera med ett andralag och tredjelag för att ge fler spelare det erkännande de förtjänar. Och detta är alltså de spelare som jag tycker var bäst DEN HÄR säsongen; inte nödvändigtvis de spelare som ÄR bäst, om ni förstår vad jag menar. Vidare så var det ett krav att spelaren figurerade i merparten av ligasäsongen för att kvalificera sig. Noterbart är väl att inte många spelare från Chelsea finns med nedan, men det var faktiskt bara ett par av de blå som utmärkte sig märkbart denna säsong; en uppfattning som också delas av många Chelseafans enligt vad jag läst. Det var ju dessutom ett par av huvudfigurerna i laget som missade stora delar av säsongen, t ex Terry och Drogba, men eftersom de har en så stark trupp så räckte det ju ändå till en andraplats i tabellen.

Kommentera gärna mina val!

Förstalaget:

MV: David James, Portsmouth

HB:  Bacary Sagna, Arsenal

MB: Rio Ferdinand, Manchester United

MB: Nemanja Vidic, Manchester United

VB: Patrice Evra, Manchester United

HMF: Ronaldo, Manchester United

IMF: Cesc Fabregas, Arsenal

IMF: Steven Gerrard, Liverpool

VMF: Ashley Young, Aston Villa

F: Fernando Torres, Liverpool

F: Emmanuel Adebayor, Arsenal

Kommentar: Denna elva tog i stort sett ut sig själv. Hur mycket jag än ville annorlunda så är denna uppställning identisk med den officiella versionen – sånär som på vänsterbacken (Clichy i stället för Evra) – som PFA nominerade. Emellertid funderade jag faktiskt på huruvida Gerrard skulle ingå i förstauppställningen, men även om han gjort bättre säsonger var hans nivå ändå så hög så att han ingår i årets lag ändå. David James gjorde förmodligen sin bästa säsong hitills, mycket stabil numera. Han mognade till slut den gamle playboyen.

Andralaget:

MV: Jose Reina, Liverpool

HB: Glen Johnson, Portsmouth

MB: Martin Laursen, Aston Villa

MB: Joleon Lescott, Everton

VB: Gael Clichy, Arsenal

HMF: David Bentley, Blackburn

IMF: Mathieu Flamini, Arsenal

IMF: Gareth Barry, Aston Villa

VMF: Joe Cole, Chelsea

F: Carlos Tevez, Manchester United

F: Dimitar Berbatov, Tottenham

Kommentar: inga direkta svårigheter att ta ut andralaget heller. Reina vann för tredje året i rad ’The Golden Glove Award’ för flest hållna nollor. Martin Laursen var en gigant i försvaret för Villa denna säsong vilket är kul för honom; jag tycker att han var riktigt bra redan under sin tid i Milan, men han har sedan åkt på ett par allvarliga skador. Lescott var Evertons bäste spelare och nätade dessutom vid 8 tillfällen; hans säregna frisyr kom något i skymundan därför, eller kanske inte ändå... Flamini gick från reserv och hjälpgumma till att vara en nyckelspelare i Arsenal, och belönades nyligen med ett guldkantat kontrakt för Milan – imponerande säsong av fransosen. Joe Cole var den Chelseaspelare som stod ut mest; nu slapp han vara inhoppare till skillnad mot under Mourinho.

Tredjelaget:

MV: Edwin Van der Sar, Manchester United

HB: Wes Brown, Manchester United

MB: Ricardo Carvalho, Chelsea

MB: Richard Dunne, Manchester City

VB: Ashley Cole, Chelsea

HMF: Michael Essien, Chelsea

IMF: Javier Mascherano, Liverpool

IMF: Paul Scholes, Manchester United

VMF: Martin Petrov, Manchester City

F: Roque Santa Cruz, Blackburn

F: Wayne Rooney, Manchester United

Kommentar: Här var jag frestad att inkludera Joe Hart eller Brad Friedel som målvakt, men man kan inte bortse från Van der Sars klass och jämnhet. Inga konstigheter i övrigt. Dunne var en klippa för City i år; han bjöd nu inte på några självmål heller, eller minns jag fel? Roque Santa Cruz (troligen årets värvning sett till prislappen) och Rooney kunde väl lika väl ha hamnat i andralaget men det är en smaksak. Essien är egentligen ingen renodlad högeryttermittfältare, men jag kunde inte utelämna honom eller Mascherano/Scholes. Men i så fall hade Alexander Hleb (Arsenal) återfunnits på den kantpositionen. Wes Brown är inte ansedd som någon stjärnförsvarare, men i år tycker jag han var stabil. I och med att Gary Neville (ligans bäste högerback i fjol) var skadad och Liverpools Steve Finnan hade en lite svajig säsong så blir får Brown ingå som högerback i tredjelaget.