Något sen begav jag mig på fredagen mot Tottenham Court Road för ännu en efterlängtad begivenhet: Ace Frehley på The Astoria. Förband var kultiga sleazerockarna Tigertailz (hade ingen aning om detta, hade inte sett nån info angående öppningsakt) men tyvärr hann jag bara se 3 låtar. De öste på bra i alla fall, och frontmannen Kim Hooker uttryckte sin stora begeistring över att agera förband åt en av sina idoler.

Det var första gången jag var på The Astoria (såg tidigare Magnum på den intilliggande Astoria 2, en mindre lokal), och jag blev minst sagt imponerad. De kan verkligen bygga sina rockarenor i England. Stället består av två våningar, och barer finns det många av. På övervåningen, varifrån man hade suverän sikt, fanns såväl ståplatser som sittplatser (med tillhörande bord), och längst upp en stor bar. Splendid.

Stämningen var hög när introt till huvudattraktionen gick igång, och jublet stort när Ace lufsade in på scenen. Den legendariske gitarristen var sig lik med sina gitarrposer, sin lite sävliga, avslappnade stil samt sin humor. Jag hade gåshud och ett leende på läpparna; denne lirare är en av mina största favoriter, sannolikt en av de coolaste rockarna någonsin. En kul grej var en dvärg som åkte över kravallstaketet. Ace tog in honom på scenen två gånger och var märkbart road av det: "where is the midget?" Hans band utgjordes av yngre, hungriga förmågor som gav järnet. Bra musiker också, alla bistod med sång då och då, bland annat när den gode Ace missade att han skulle sjunga vid ett par tillfällen:) Högt, tungt (Parasite, wow!), hårt och tight var det, och publiken var högljudd. Hade för avsikt att ta mig fram mot scenen efter några låtar, men på nedre plan var det fullständigt packat med folk så jag återvände snart till övervåningen.

Spelningen inkluderade såväl låtar från Aces soloplattor som Kissklassiker. Dessa låtar spelades (tror att detta stämmer, hittade setlistan på internet): Rip It Out / Hard Times / Parasite / Snowblind / I Want You (ett kort stycke) / Rock Soldiers / Breakout / Shot Full of Rock / Medley (Torpedo Girl, Speedin' Back To My Baby, Five Card Stud, and Trouble Walkin') / Into The Void / Strange Ways / 2000 Man/ New York Groove / Stranger In A Strangeland / Shock Me / Rocket Ride  Extranummer:  Deuce / Love Her All I Can / Love Gun / Cold Gin / Black Diamond outro

Efter att ha redogjort för setlistan behöver jag nog knappast tillägga att detta var en väldigt gemytlig fredagkväll... Intog en avslutande pint på metalklubben Inteprid Fox. Var tvungen att vara pigg på lördagen. Måste komma igång med uppsatsskrivandet nu, tiden rinner iväg. Skolarbetet har gått lite trögt denna termin; det har varit svårt att bibehålla samma motivation. Har dock fått riktigt bra betyg hitills så det är bara att kämpa på ett tag till så går det nog fint. Men det är ju allehanda evenemang som distraherar (högst angenäma problem dock) - som Down imorron, söndag, på Brixton Academy. Blir säkerligen en riktigt bra konsert det också.

Efter att till slut ha hamnat på fest ändå på lördagen - vilket slutade i fylla, minnesluckor och baksmälla - var det bara att ta nya tag tre dar senare. Thrashpionjären Exodus spelade på The Underworld, och det var ett evenemang jag hade sett fram emot en längre tid. Blandade till lite fulgrogg att inmundiga på tuben och begav mig sedan mot Camden. Spelningen var utsåld så kön ringlade ganska lång. Gary Holt och Lee Altus, gitarristduon i Exodus, tittade nyfiket ut för att se tillströmningen. Första förbandet var Gama Bomb, irländska ynglingar som spelar thrash metal a la 80-tal; helt okej, och underhållande på scen. Näst på tur var thrashkollegerna Evile, men då jag gick och såg lite av Liverpool-Arsenal på puben bredvid missade jag i stort sett hela deras set. Exodusmedlemmarna hängde också på puben, men stendum som jag var tog ingen bild, av nån anledning glömmer jag ofta att använda kameran. En bild med thrashlegendaren Gary Holt hade ju varit fräckt...

När tiden var kommen för Exodus att gå på var det löjligt fullknökat i lokalen. Skulle man ner till området framför scenen fick man verkligen böka sig fram. Sångaren Rob Dukes uppmanade till röj och moshpit, men det var helt enkelt så trångt så detta var svårt att åstadkomma. Gamla klassiker från Bonded By Blood varvades med nyare nummer och visst var det aggressivt så det förslog. Ändå hade jag väntat mig mer, ljudet var inte perfekt och jag saknade ett par äldre låtar. Nyare bitar som War Is My Sheppard och Children Of A Worthless God (härligt att vråla med i den) gick dock hem väl.  Det var dock lite drygt att inte ha nåt utrymme att stå på knappt, och då det var ett s k "curfew" - som det ofta är speciellt på vardagar - förflöt dessvärre speltiden lite väl snabbt. Efter ungefär halva konserten blev det emellertid mera plats på golvet och då blev det ett satans röj, med frenetisk moshpit. Under avslutande Toxic Waltz var jag tvungen att ansluta mig, och denna gång klarade jag mig från blesyrer:) Det gäller dock att se upp, det kan gå väldigt vilt till ibland här... Sammantaget fick Exodus ett rungande mottagande, och bandet såg helnöjt ut. Skön stämning överhuvudtaget. Speciellt Gary Holt, som stortrivdes, drog några fyndiga kommentarer.

Efteråt hängde jag med en rolig snubbe på en metalklubb i närheten vilket man inte blev nyktrare av direkt. Hann som tur är precis med sista tåget till Bank, men där fick jag irra runt och leta en lämplig busshållplats. Till slut hoppade jag på en buss till Lewisham varifrån jag dock fick ta en långpromenad till Greenwich. En herre - som dock visade lite homosexuella tendenser; fick vänligt men bestämt neka till efterfest hos honom, haha - pekade i vilken riktning jag skulle gå. Kom väl hem vid 3-snåret tror jag.

Tyvärr missade jag ju stora delar av den mäktiga drabbningen Liverpool-Arsenal, men har sett matchen i efterhand på LFCs hemsida. Underbart avancemang. Visst hade väl de röda lite flyt, vilket tillhör spelet, men lika väl som Arsenal skulle haft straff i första mötet var det straff nu när Babel revs ner. Visst är såväl Fabregas som Toure på honom. Fotbollsvärldens mest enögde person Wenger tyckte förstås annorlunda, men domare Fröjdfeldt var ju också 100 procent säker på sin sak. Efter att Arsenal dominerat i inledingen hade Liverpool bra koll. Sorry Gunners, nya tag nästa år:)

Chelsea i semifinal igen; lustigt hur det kan bli. Även det blir givetvis en svår uppgift; tack vare ett smärre finansiellt tillskott finns det ju nu ett antal toppspelare i Chelsea; men jag tror på goda möjligheter. Dock har inte Liverpool andra mötet på Anfield denna gång, men vi får se till att vinna första matchen hemma och gå på det.

Imorron ska jag se Ace Frehley; min favorit i Kiss, alltså det riktiga Kiss som existerade förut; på Astoria. Kan bli en trevlig kväll. Har sett att det är många svenskar som ska resa över och se konserten.

Anlände sent till Islington igår kväll så hann därför bara se sista låten med första förbandet, Forever Slave. Nästa band var grekiska Firewind, som släppt ett par schyssta plattor varav den senaste, The Premonition, innehåller en rejäl dos av högklassig melodisk heavy metal, rekommenderas! Se gärna den eminenta sidan www.metalcovenant.com för en grundlig recension. Grekerna fick ett riktigt bra mottagande av Carling Academy, och röjde därefter. Stjärnan var förstås bandledaren och talangfulle gitarristen Gus G - som ju spelat med bl a Dream Evil tidigare och även agerat stand-in åt Arch Enemy. Sångaren Apollo Papathanasio hade emellertid lite problem med rösten i de höga registren för kvällen, men en underhållande spelning ändock som avslutades med Mercynary Man, en klockren dänga från nya plattan inspirerad av Gary Moore och Thin Lizzy. 

När det var dags för Kamelot att kliva på var lokalen smockfull, trångt värre. Gick en våning upp - har inte vetat tidigare att det var möjligt att gå en våning upp faktiskt; påminner om Klubben i Stockholm fast större - men även där var det lite knepigt att få en bra vy. Tog därför plats på nedre plan igen. Öppningslåt var Solitaire- med tillhörande fiolintro av en donna på scen - och många nummer från senaste albumet Ghost Opera spelades. Publiken var verkligen med på noterna, men det var inte förrän låtar som Forever och March of Mephisto i slutet av setet som det blev riktigt drag i lokalen; imponerande allsång i det förra örhänget. Dock hade jag faktiskt väntat mig mer av denna konsert - Kamelot är en grupp jag gillar skarpt - men ljudet var inte det bästa; lite oklart och en aning grötigt. Kamelots musik är ju ganska dramatisk och innehåller många nyanser som jag tycker gick förlorade till viss del. Samtidigt var det metal så det räckte, tungt och hårt. Norrbaggen Roy Khan sjöng givetvis bra som vanligt. En trivsam kväll trots allt.

Lite lustigt är jag nu såg ännu en Dragonforcemedlem: gitarrvirtuosen Herman Li var på plats. Annars är det alltid kul att skåda rockers av alla de slag på gigen här; finns till exempel många äldre, färgstarka gubbar - bl a en väldigt kort herre med stort skägg och lång man som knappast kan se mycket - som fortfarande håller metallågan brinnande, härligt att se! 

Idag var jag på puben och såg Liverpool stå för ännu en stabil insats mot Arsenal; 1-1 igen på Emirates Stadium. Min vän Aaron – en väldigt dedikerad Arsesupporter som svär och skriker över allt som går hans lag emot så det står härliga till och gärna skyller på domaren – tyckte att Arsenal var totalt överlägsna. Det är ju verkligen att ta i; om man ser till chanser hade väl Liverpool i stort sett lika många. Sen har ju Arsenal bollen mest, men det är ju naturligt när de spelar på hemmaplan och har ett mer tekniskt och spelskickligt lag än Liverpool. En stabil och imponerande insats av Liverpool, liksom i Champions League i onsdags, då matchbilden såg ut på samma sätt. Även då hade Liverpool väl så många målchanser som The Gunners. Bendnters målmiss som många gormar om hade ju ingen betydelse eftersom det var offside; remarkabelt att även bl a Aftonbladet och Expressen undgick det (men kanske inte oväntat med tanke på deras inkompetens). Inte nog med linjedomaren vinkade, det kan knappast bli en mer klar offside än så med tanke på att regeln säger att det ju måste finnas två spelare mellan anfallande spelare och målet. Nu fanns det bara en (klippan Sami Hyypiä), obegripligt att en seende människa kan missa det… Jag kan dock hålla med om att Liverpool hade tur som inte fick en straff emot sig, hade inte protesterat om domaren blåst där. Samtidigt ser man ju klart att Hleb hjälper till och faller lite extra vilket kanske är det som gör att domaren inte dömer straff. Och ja, jag hade sagt samma sak om det varit en Liverpoolspelare som föll.

Det blir nog emellertid en riktig rysare på tisdagen när returen spelas på Anfield. Kom idag på att jag ju ska se Exodus på The Underworld samma kväll så missar nog då hela matchen, ytterst surt men kanske bra för nerverna…

Nä nu ska jag ta och bestämma om jag ska iväg på fest, har mycket att skriva men det kanske man kan göra imorgon....

Denna vecka har jag via post mottagit två nya plattor; "Wings of Heaven Live" med Magnum samt "Inflikted" med Cavalera Conspiracy. Den förstnämnda är kul att ha eftersom den delvis är inspelad under konserten på Astoria II i november, på vilken jag närvarade. Dessutom innehåller den ju förstås en massa njutbar musik, däribland alla spår från albumet som gett skivan dess titel. Bröderna Cavaleras återförening på skiva har jag sett fram emot länge, och visst är det är det härligt att höra Max grymma röst i samspel med Igors trumrens igen, även om låtmaterialet inte var alldeles lysande. Nu är det bara att hoppas på en framtida återförening av Sepultura. Max har i intervjuer varit väldigt öppen för en sådan, och den skulle frambringa stort jubel från mig.

Annars blir det inte så många skivinköp nu, p g a begränsade ekonomiska resurser. Nästa inköp blir Testaments nya anstränging, plus förmodligen Whitesnakes dito. Därför laddar jag nu ner ganska mycket musik, mer än tidigare då man ändå köpte ett par plattor i månaden. Eftersom det kommer mycket bra skivor man vill höra så kan man ju inte låta bli att ladda ner dem när de dessutom är så pass lättillgängliga på internet. Men jag inser åtmintone, i motsats till ett alarmerande stort antal människor, att det är jävligt fel, både i ett lagligt och moraliskt hänseende.  Man blir lika häpen varje gång när man ser folk som anser att musik - och filmer osv med för den delen - ska vara gratis. Det svenska "partiet" Piratpartiet ska vi bara inte prata om....de kan vara bland den dummaste skara människor som existerat.

Om artister, låtskrivare med flera aktörer inte får betalt för sitt arbete/sin produkt får de det givetvis svårare att få verksamheten att gå runt. Att spela in skivor är väldigt kostsamt, och tidskrävande; att inte då få någon lön för mödan kan ju inte vara särskilt roligt. Man måste ju komma ihåg att många band och artister försörjer sig på sin musik, det är ju faktiskt ett arbete för dem, om än mer underhållande kanske. Jag ser ganska ofta band som i intervjuer beklagar sig över sin allt annat än positiva situation, även etablerade såna. En sån som Lemmy i Motörhead, till exempel, har starkt kritiserat nedladdning, men eftersom han är en levande legend så slipper han ju att bli påhoppad av de som finner det otänkbart (ofta yngre som aldrig nånsin köpt en skiva) att man ska behöva betala för musik.

Läste för ett par dar sen en intervju med Tom G. Warrior från Celtic Frost/Hellhammer, han uttryckte sig så här(från swedenrockmagazine.com): "Visst tycker jag att nedladdning utan att betala är att jämställa med stöld; man rippar banden på stålar. Det är som att gå till ett snabbköp, ta all mat från hyllorna, gå ut och sedan vänta sig att de har ny mat där följande dag. Jag tror inte att något metal-band blir rikt på vad det gör. Detta är undergroundmusik, så de pengar ett band tjänar är nödvändiga för att göra nästa album"

Om man bemödar sig att tänka efter, vilket många inte har kapacitet att göra tydligen, så är det ju som den gode Tom G. säger. En skiva är ju en produkt som kostar pengar att framställa lika väl som nån annan produkt. Som sagt, jag laddar ner musik själv, men köper även mycket skivor - förutom nu när man bor i denna groteskt dyra stad - och inser verkligen att det är fel när jag laddar ner en skiva. Denna utveckling är negativ för band och artister, och kommer att få konsekvenser för framtiden; förstår man inte det måste man vara synnerligen befriad från intelligens.

Nåja, det blir svårt att komma till nån lösning på detta problem. Nu ska jag äta innan jag drar och ser Kamelot i Islington. Har sett dem en gång på Sweden Rock Festival, men blir nog ännu bättre inomhus, förhoppningsvis. Har egentligen alldeles för mycket skolarbete för tillfället, men en fredagkväll med kvalitativ metal kunde jag bara inte motstå, cheers!

Idag har man haft bra ont i nacken. Beskådade svenska dödsmetallplutonen Dismember i går på The Underworld i Camden, och man kunde givetvis inte undgå att gymnastisera nackmusklerna på ett våldsamt vis. Som vanligt var det ett nöje att bevittna de stockholmska gamängerna; de har en sällan skådad spelglädje och härjar skojfriskt med varann på scen medan de öser och headbangar som om det vore deras sista uppgift på jorden. Ett alldeles lysande liveband, kort och gott. De bjöd på många gamla örhängen, och det var kul att höra låtarna från nya plattan, som är deras starkaste på länge. Trevliga snubbar också, pratade ett tag med basisten Tobias Christiansson. Tyvärr skulle de med ett plan så det fanns inte tid för efterfest eller besök på metalklubb. Gitarristen Martin Persson hade dock tankat rätt bra innan spelningen, rolig lirare det, haha. Var ganska på gasen själv så det var nog lika bra att det inte blev något fortsatt supande. Ena förbandet, italienska Methedras, var också kul att se; bra röj på scen till thrash metal a´la Testament - de är stora fans av Bay Area-bandet, upplyste sångaren, och de körde också 2 covers av dessa. Trevligt.

Annars har det varit ganska fullt upp de senaste dagarna. Blev fest även på lördagen. Jag, Micke, Claudio och James begav oss till rockklubben Heavy Load. Ett sannerligen coolt ställe; inriktningen är 60- och 70-talsrock som inramas av en psykadelisk, flummig "ljusshow". Skön stämning. Själv var jag dock inte riktigt på g, och ville heller inte bli alltför full då det var konsert kommande dag.

På torsdagen tog så jag och Micke en busstripp österut. Första stoppet var i Dover, där vi förutom att beskåda havet och de vita klipporna gick en guidad tur i det stora tunnelsystemet som finns inne i klipporna. De kallas Secret Wartime Tunnels och var viktiga både under kriget mot Napoleon(som kasern) och Andra världkriget(som militär kommandocentral och sjukhus). Vi utforskade även Dover Castle, ett jättestort slott  som byggdes för cirka tusen år sen och som spelat en stor roll i Englands försvar, bland annat under franska belägringen 1216. Mäktigt att knalla runt fästningen var det, men det tog sin tid. Vädret var i alla fall suveränt.

Efter detta åkte vi till Canterbury, där vi tog in på ett vandrarhem. Blev sedan ett par pints på stan, men det var ganska dött, pubarna stängde klockan elva.

På fredagen var emellertid vädret desto sämre; för att inte säga förskräckligt; totalt ösregn. Vi besökte Canterbury Cathedral- mäktig, gammal skapelse - och The Roman Museum, med föremål utgrävda från romarnas tid i England. Blev även ett par pubbesök för att undgå regnet och återfå värmen. Canterbury gav i alla fall intryck av att vara en väldigt gemytlig småstad. Och så hittade jag ju en trevlig liten affär som hade ett bra utbud av gamla hårdrocksvinyler, blev ett par inköp. På fredag kväll var vi tillbaka i London. En kul och intressant utflykt. England är ju inte så stort till ytan så vi får se om det blir någon ytterligare resa.

Kom för ett par timmar sen hem från jubileumslandskampen mellan Brasilien och Sverige på Emirates Stadium (väldigt fin och modern arena, för övrigt). Trots att det var en vänskapsmatch bjöd den på riktigt fin underhållning. Några stöttepelare saknades på båda sidor, men annars fick man se många etablerade stjärnor i aktion. Brasilien vann med 1-0 efter att Rami Shaaban gjort en rejäl tavla som jättetalangen Alexandre Pato utnyttjade. Sånt händer dock ibland, inget att gräva ner sig över.

Matchen som sådan var annars jämn; brassarna hade naturligt nog ett stort bollinnehav och bjöd på en del läckra kombinationer; jag älskar sättet på vilket de kan ta sig fram på små ytor med full bollkontroll. Samtidigt saknade de allt som oftast spets framåt; de vill gärna spela runt lädret lite för länge, men det är nog så att de helt enkelt inte kan låta bli. Sverige å sin sida spelade bitvis riktigt bra, och detta var ett nyttigt, väl genomfört test inför fortsättningen. Sebastian Larsson var duktig, stod för ett par riktigt fina inlägg från sin högerkant. Båda lagen hade ett par vassa målchanser, och oavgjort hade väl varit rättvist. Det tedde sig emellertid märkligt att inte Brasilien tilldömdes en straff när Diego vältes över ända i andra halvlek, som var lite sämre spelmässigt än den första.

På läktarna hade dock brassarna ett massivt övertag - svenskar såg jag inte alls många av. Jag visste då inte att det fanns så här många brasilianare i London (jag blir dock inte förvånad om ett stort antal reste till matchen från hemlandet). Ett sjujävla liv förde de i alla fall, redan före matchens början. Vågen gick flera varv runt arenan under matchens gång, och fan vet om detta inte var den mest livfulla stämningen på en fotbollsmatch jag upplevt hitills under min tid här borta. Nu fick man sannerligen bevittna den passion brasilianarna har för fotbollen och sitt landslag. Att sedan den kvinnliga skaran av deras anhängare är ytterst attraktiv (mamma mia vilka skapelser...) gör inte saken sämre:)

Om någon Wäija-Dynässpelare skulle läsa detta måste jag tyvärr även meddela att våra brasilianska kollegor är oss tämligen överlägsna när det gäller de populära uppvärmningsövningarna "ringen" och "kvadraten"... det går liiite snabbare och säkrare när dessa utövare, med ett tillslag, passar bollen mellan varandra på de mest okonventionella vis...

Imorron ska jag och Micke fara en sväng ut till Dover och Canterbury för att utforska lite av England utanför London. Vi kommer att ägna tiden åt såväl sightseeing som pubbesök. Åter i London på fredag kväll.

Man fick sig till slut en fylla i påsk, och en rejäl sådan. Jag, James, Dave och Shashank begav oss i lördags till en pub vid Tottenham Court Road där vi mötte upp med James tjej Nico samt hennes brorsa och dennes tjej. Strax före elva äntrade vi hårdrocksklubben Sin. Detta var ett mindre ställe än Electric Ballroom, men ändå ett schysst place på två våningar. Vi röjde mest till allehanda stänkare på nedre plan - däribland mycket 80-talsglam faktiskt; Poisons Unskinny Bop t o m, den du Stegberger:) Uppe spelades det mycket punk och industri har jag för mig. Ytterst törstig som man var blev det ideliga besök i baren, och de sista timmarna är allt bra diffusa. De andra åkte hemåt innan mig, som raglade hem vid 5-snåret, kommer inte ihåg hemresan alls, men man verkar som tur är veta hur man hittar hem vid det här laget. En kul rock n' roll-kväll i alla fall - surrade förresten lite skit med sångaren i Dragonforce som var på plats, samt en snubbe från Sydafrika som skulle starta ett band med honom, eller hur det nu var.

Såväl söndag som måndag var jag emellertid kraftigt sliten. På söndagen tvingades man dessutom, som om man inte var halvdöd redan, genomlida Liverpools 0-3-förlust mot Man U. Inte så mycket att säga om den kampen, det gick åt helvete helt enkelt. De röda djävlarna var bättre, och efter utvisningen var det ju kört. Bara att hoppas nu att inte Mascherano får en längre avstängning. Visst agerade han för hetsigt, men det andra gula kortet kom då upp väldigt kvickt, helt klart ville domaren visa att han inte tolererade ifrågasättande av sina domslut. Tyvärr blev ju Mascherano mäkta upprörd efter det röda kortet, och i värsta fall renderar det uppträdandet i en utökad avstängning. Annars får man dock säga att det är positivt om domarna fortsätter på denna linje och stävjar de värsta protesterna från spelarna - finns ju speciellt ett visst blått lag som gillar att omringa domaren när domslut går dem emot.

Imorgon hoppas jag få se finlir när jag beger mig till Emirates Stadium för att se Brasilien-Sverige. Även om det är en vänskapsmatch - såna brukar inte brukar bjuda på något stort spel - har man givetvis förväntningar på framförallt brassarna. Jag har alltid drömt om att se dem, och nu ska man göra det, känns riktigt kul:) Har för avsikt att se uppvärmningen också för att förhoppningsvis få njuta några fotbollstricks. Ska förstås bli kul att se Sverige också, perfekt träningsmatch för de blågula. Synd att Zlatan inte är med bara - liksom Kaka hos Brasilien är han skadad, sällsynt otur måste sägas, men det är som det är. Det finns ju fortfarande lirare som Robinho, Pato och Diego som är sevärda. Ronaldinho är dessvärre inte ens med i truppen efter en ganska misslyckad säsong.

Nedan är en bild på mig (som vanligt kan man inte se normal ut) och Dave från i lördags.

Så här i påsktider är det ju brukligt att slå runt i ett par dar. För första gången på evigheter tog jag det dock lugnt på långfredagen (som för övrigt går under namnet Good Friday här). Eftersom ganska många åkt hem under lovet är det lite dött här i Devonport House, men idag föreslog James och Dave att vi skulle bege oss in till centrum ikväll för att besöka en rockklubb; det var man ju inte sen att nappa på. Jag tänkte dessförinnan gå till Auctioneers och se Everton-West Ham och ta en pint eller två.

Då man lär vara ganska sliten imorron passar det ju perfekt att det då är en så kallad Super Sunday; Manchester United-Liverpool och Chelsea-Arsenal. Blir självklart några pints då, både för att rehabilitera sig och för att hålla nerverna i styr. Skulle smaka med en seger på Old Trafford, det var ett tag sedan.

Mottog igår bilder (samt ett par roliga videos) från Mr Stegberger. De är från en månad sedan, då nämnde drasut samt Swansea-huliganen R. Sjölund gjorde ett bejublat besök. Några smakprov kan beskådas nedan.

Glad påsk och skål!