På lördagen såg jag min första fotbollsmatch för säsongen, Tottenham-Liverpool. Hade verkligen sett fram emot mötet mellan ett pånyttfött Spurs och mitt lag. Det skulle visa sig bli den förmodligen mest sevärda och välspelade match jag sett live hitills, men tyvärr också med kanske den värsta – och mest märkliga - utgång jag varit med om...

Det spöregnade i London, men som tur var satt jag på 15:e raden och därmed under tak. Hade en bra vy, på ena kortsidan snett vänster om målet (dock har man ju inte lika bra sikt till andra sidan naturligtvis). Liverpool tog tag i spelet omgående, och redan efter 2 minuter dundrade Dirk Kuyt in ledningsmålet fint framspelad av Robbie Keane. Även om det var en tung vristträff av holländaren såg det inte otagbart ut; vinkeln var inte den bästa varför Gomes kanske skulle ha varit på bollen åtminstone. Gomes har emellertid varit kritiserad, och han såg inte så förtroendeingivande ut; ser nästan loj ut emellanåt och ser inte inte ut att stå rätt alla gånger. The Reds fortsatte mala på och det var nära mål igen kort efteråt på en hörna samt frispark slagen av Steven Gerrard.

Liverpool dominerade faktiskt fullständigt, deras passningsspel var precist och i ett högt tempo, och Tottenham hade svårt att komma åt dem. En nyckel till detta bollinnehav är att spelarna rör sig konstant; det finns alltid en gubbe att spela vidare bollen till, ofta på ett tillslag. Lika energiskt löpte också Liverpoolspelarna när hemmalaget ibland lyckades få tag i bollen. Man måste speciellt imponeras av Kuyt, som sliter något enormt. Men något som också är tydligt när man ser en match live – framför tv:n ser man ju inte hela planen – är hur hela laget jobbar tillsammans, speciellt i sidled, för att krympa ytor och göra laget kompakt. Mycket riktigt hade ofta Tottenhamspelarna inte någon att spela bollen till, åtminstone ingen med utrymme omkring sig. Deras rörelse utan boll var inte heller den bästa.

Jag studerade särskilt Alonso och Mascherano på innermittfältet. Dessa båda arbetar hårt tillsammans för att täcka av ytor och göra det svårt för motståndarna att få utrymme att passa in bollen. Mascherano är den som oftast går på för att erövra bollen, och spelar oftast enkelt. Huvuddelen av passningsspelet överlåter han till Alonso, som gör sig spelbar hela tiden. När man själv spelar fotboll och som mittfältare, blir man ju mäkta imponerad av spanjorens skicklighet. Han läser spelet så enormt bra, gör sig tillgänglig för uppspel och när han får bollen är han aldrig stressad; han vet alltid var han ska leverera passningen och gör det gärna med ett tillslag, på foten till medspelaren. Men en förutsättning är ju då att lagkamraterna är rörliga. Det var en njutning att se Liverpools passningsspel, med flera läckra kombinationer på små ytor. Dock blev det lite omständigt ibland. Keane – som fick utstå sporadiska burop, men inte mer - hade skottläge ett par gånger men valde att passa istället. Bortalaget var helt enkelt överlägset, den enda Spurs skapade var ett hyfsat skott på mål av Modric. Hemmafansen runt omkring mig suckade och svor.

Andra halvlek fortsatte inledningsvis i samma stil, men nu skapade Liverpool också flera jättelägen. Gerrards skott styrdes i stolpen av Gomes (jätteräddning av brasilianaren ska sagas); Gerrard (suverän som vanligt) chippade i ribban efter att Gomes gett bort bollen; Alonso nickade tätt utanför; och Kuyt hade ett skott utanför. När de inte kunde sätta tvåan och avgöra matchen blev man dock lite orolig. Benitez bytte ut Keane, som då fick stora applåder från sin gamla publik vilket var gott att se. In kom Babel, förmodligen för att få mer speed framåt. Tyvärr är Babel inte den mest intelligente av spelare i motsats till Keane, som dessutom är duktig på att hålla i lädret. De röda dominerade nu inte som tidigare, och Tottenham började få till något som liknade ett eget spel. På hörna kom så kallduschen när Carragher nickade en hörna i eget mål. Hemmalaget växte så klart efter att ha bjudits in i matchen, och Lennon byttes in och skapade lite oreda med sin kvickhet. Det kändes förjävligt att Liverpool bara skulle få en poäng med sig, men värre skulle det bli…  Bentley avlossade ett skott i 90:e minuten som Reina styrde åt sidan, men Bent skickade in bollen framför mål där Pavlyuchenko –under passiv bevakning från Agger - stötte in 2-1. Fullständigt otroligt, jag trodde inte det var sant, blev faktiskt smått illamående. Spursfansen var förståeligt helt hysteriska. Det är helt klart någon slags effekt – flyt finns dock sannerligen med i bilden - den gamle Redknapp fört med sig. Som förlorare får man dock medge att det finns en charm i denna oförutsägbarhet som kan prägla sport ibland.

Trots detta högst jobbiga och obegripliga slutresultat – alla inom media frågade sig hur Spurs kunde vinna och Liverpool undgå att vinna – så är jag verkligen glad att jag fick se matchen. Liverpools passningsspel och spel överhuvudtaget var en fröjd för ögat, nog det absolut bästa jag sett i fotbollsväg live. Personligen vill jag att en fotbollsmatch ska vara välspelad, med passningar som går fram och som hålls efter marken, och detta var en sådan. Live ser man vilken skillnad det är i kvalitét på spelarna i de bättre lagen kontra de sämre lagen. Nu räknar jag även Tottenham till de bättre lagen även om de inte spelade bra den här gången och har haft en katastrofstart på säsongen.  Jag vill bara belysa vilken skillnad det är att se en sån här match i stället för t ex Fulham-West Ham (brrr) som jag såg förra säsongen.

Ändå har jag för avsikt att se ett par matcher i de lägre divisionerna; åtminstone Millwalls och Brentfords hemmarenor ska besökas framöver. Kvalitéten på spelet är då inte det viktiga, utan målet är att få uppleva mer utav den sanna, genuina fotbollskulturen här i England, långt ifrån miljardärägare, feta tv-pengar och lyxlirare. På kände rockjournalisten Dave Lings utsökta blogg (http://www.daveling.co.uk/diary.htm) läser jag att gamla anrika Sheffield Wednesday´s spelare i helgen själva fick betala tågbiljetten till London och matchen mot Crystal Palace. Ling, Palacefan och en trevlig snubbe för övrigt, menar att Premier League har en stor skuld i de mindre klubbarnas ekonomiska problem. Kan inte annat än hålla med, trots att jag själv är supporter av en av de stora drakarna. Gillar inte alls de ekonomiska gap som uppstått mellan klubbarna. Det var bättre förr….

I tisdags begav jag mig norrut, mot Birmingham, för att bevittna årets upplaga av konsertpaketet The Unholy Alliance med Slayer, Trivium, Mastodon och Amon Amarth. Första intrycket av Birmingham blev inte så positivt: alldeles efter att bussen kommit fram började regnet ösa ner. Det var bara att vänta och se om det skulle avta, men icke då. Till slut var det bara att ta en rask promenad i regnet in till centrum, där jag så småningom lyckades lokalisera puben Scuffy Murphy´s som jag hade blivit tipsad om av min australiensiske polare Cam. Detta irländska hak var ytterst gemytligt, inte minst för att det är en hårdrockspub. Medan jag tog ett par pints till diverse örhängen strömmandes ur högtalarna började det faktiskt snöa, en väldigt ovanlig syn i England.

Till sist var jag tvungen att bege mig till tågstationen där jag skulle möta upp med Alex, som skulle med på konserten och som jag skulle bo hos. Lärde känna denne tysk förra året, schysst prick som gillar metal. Att vi stämt möte på tågstationen berodde på att spelningen för ett par veckor sedan blivit flyttad till Wolverhampton och Civic Hall. Detta var synd, en stor anledning till att jag bokade biljett till Birminghamgiget var för att jag ville se NEC, en klassisk arena. Den hyser dock långt mer åskådare än antalet biljetter som var sålda vilket måste ha varit anledningen till byte av spelställe. På stationen såg jag för övrigt två medlemmar från Napalm Death(ett av många renommerade band ifrån Birmingham) också ivriga att komma med tåget: Shane Embury och Danny Herrera.

Tyvärr var vi sena – p g a Alex som jobbade – så när vi äntrade entrén hade Amon Amarth precis börjat spela. De öppnade med sin mest kända dänga, Death In Fire, som de annars brukar avsluta med. Stockholmarna börjar bli ganska stora; förra plattan, With Odin On Our Side, sålde 100000 ex – en anmärkningsvärd siffra med tanke på att de spelar stentung metal med dödssång. De fick ett varmt mottagande. På den begränsade tid de fick på sig spelade de såväl äldre nummer som Pursuit Of Vikings samt ett par från nya utmärkta skivan Twilight Of The Thunder Gods, som titelspåret och Free Will Sacrifice. Amon Amarth är alltid underhållande live, de röjer så in i Norden – mest utmärkande är den nackkrävande helikopterheadbangningen – och Johan Hägg är en lysande frontman som är bra på domptera publiken. Skitbra, maffig uppvisning av vikingagossarna.

Nästa band, Mastodon, gick också på knock direkt genom att öppna med den monstruösa Blood And Thunder. Tyvärr var ljudet ingen höjdare, snarare väldigt dåligt. Detta var ju än mer olyckligt eftersom Mastodons låtar är så dynamiska, men invecklade passager och tvära kast. Om man bortser från den bitvis kakafoniska ljudväggen så var det dock jävligt kul att se dem. De framför sina suveräna nummer med en inlevelse och övertygelse som är härlig att skåda, och sen är de ju enastående muskier; imponerade att höra den synnerligen komplexa musiken framföras så tajt och precist. Man måste ju bara nämna trummisen Brann Dailor; sjukt trumlir. Nu var responsen ganska lam; om man inte kan låtarna så är det svårt att ta till sig deras musik, speciellt när ljudet inte är bra. Dessutom sa de knappt ett ord till publiken mellan låtarna utan vräkte helt enkelt på setet igenom. Själv hade jag väntat mig mer – ljudbilden förstörde trots allt mycket – men jag blev helt klart imponerad ändå. Mastodonmedlemmarna hängde i baren efteråt (Brett Hinds ser verkligen ut som råbarkad buse, inte minst p g a tatueringarna i pannan) och senare under kvällen sprang jag på Brann Dailor. Ganska på gasen berömde jag då spelningen och tackade för "överkörningen”, han tackade vänligt:)

När det blivit dags för Trivium hade åhörarantalet ökat markant; det blev väldigt trångt helt plötsligt. Angående de allt mer framgångsrika Trivium så får jag ta till samma omdöme som när jag såg dem förra året: jag tycker de är bra men inte mer på skiva (lite för tillrättalagt och poppigt, och gillar inte alltid sången) men på scen framför de sina låtar tungt, tajt, hårt och energiskt. Tyvärr var också nu ljudet allt annat än njutbart. Vad jag kan minnas har jag behövt använda öronproppar vid en enda konsert i mitt liv: Manowar i Sundsvall 1999. Under Triviums spelning blev jag emellertid tvungen att låna ett par av Alex; basljudet var enormt jävla högt, nässnibben fladdrade till och med! Gillar dock inte att ha öronproppar så tog ut dem och gick bakåt i leden istället. Obegripligt hur de tänkte; visst, hög volym hör ju till men detta var bara irriterande, speciellt då bandets sound i övrigt satt som en smäck. Trivium är som sagt inte mina favoriter men de är mycket bra live, och den talrika yngre skaran lär ha älskat detta. Frontmannen Matt Heafys macho-framtoning och "metaluppmaningar” till publiken, som "If you don’t bang your head you´re a pussy”, kändes dock ganska påklistrade för att komma från en ung sparv som honom.

Efter detta var det så dags för huvudakten Slayer. Inledningen med ett intro och ett vitt skynke som droppade var coolt. Veteranerna levererade som vanligt sitt set utan några krusiduller, med minimalt mellansnack. Publiken var dock en aning lam med Slayermått mätt. Läste i Metal Hammer att Tom Araya är medveten om att den engelska publiken är lite svår, och det såg man prov på nu. Det var inte så galet röj som man är van att se på ett Slayergig. Faktiskt tyckte jag att detta färgade av sig lite på bandet; framförandet var inte sådär ultraintensivt som man vant sig vid. Men man bör väl också ta i beaktande att även dessa herrar blir äldre. Dessutom blir en Slayerspelning smått enahanda i längden; låtarna går oftast i samma tempo och låtlistan bjuder sällan på överraskningar. Ghosts Of War var dock oväntad och kul att höra. Kom rentav på mig själv med att känna mig nästan less efter ett tag. Ärligt talat är jag numera inte lika begeistrad över Slayer som jag var när jag var yngre: då var de det tuffaste man visste, men med åren har man ju breddat sin smak och upptäckt massor med andra kanonband. Med detta sagt är ju Slayer alltid Slayer. De bjuder fortfarande på en brutal, kompakt metaldos som få andra är kapabla till. Emellanåt kunde jag inte låta bli att gymnastisera nacken. Dessa thrashpärlor bjöd de på: Fleshstorm/War Ensamble/Chemical Warfare/Ghosts Of War/Jihad/Cult/Disciple/Seasons In The Abyss/Dittohead/Live Undead/Dead Skin Mask/Raining Blood/South Of Heaven/Angel Of Death.

Dagen efter tog jag en liten tur runt Birminghams centrala delar. Var väl en ok stad av det lilla jag såg, fullsmockad med människor i de flera stora köpcentran som finns. Hann inte se många sevärdheter om det nu finns några, men ett par kyrkor/katedraler beskådades. Det blir lätt så att man hamnar vid sådana när man ska agera turist, men de är ofta sevärda anser jag – trots att jag hyser ett stort förakt mot religion som företeelse så får man medge att de vilseledda stackarna åtminstone vistas i tjusiga byggnader. Bussresan hem var dock inte rolig: på grund av en trafikolycka tog det fem timmar från Birmingham till London istället för tre; bussen stod stilla alternativt kröp fram ett bra tag. Fruktansvärt drygt, men man får tyvärr vara beredd på att sånt händer ibland här borta.

Igår (fredag) lämnade jag in en tyskauppgift som jag hade slitit med långt in på natten – som tur fick jag dock ovärderlig hjälp av min österriskiska granne Christina – så jag kände mig värd att gå på ännu en konsert. De finska glamrock-legendarerna Hanoi Rocks – som bekant en stor inspiration för bl a Guns N´Roses - spelade på Astoria, och eftersom det är deras sista turné (på hemsidan säger de att de tagit bandet så långt de kan och vill gå skilda vägar) så var det ett måste att bevittna dem en sista gång. Spelningen på Sweden Rock Festival 2002 (missade tyvärr deras spelning på 2008 års festival) minns jag som väldigt underhållande. Sedan de återförenades för ca fem år sedan har de släppt tre tämligen lysande plattor, och de spelade såväl låtar från dessa som klassiker från 80-talet. Nummer som Back To Mystery City, Up Around The Bend och Fashion bjöd på ett oemotståndligt medryckande rock n roll-sväng.

Hanoi Rocks är kända som ett grymt bra liveband, och det bland annat tack vare sångaren Michael Monroe – en stor profil som om någon förtjänar epitetet rockstjärna. Snacka om en frontman som är i blickfånget; frisyren och kläderna gör sitt till men framförallt har finnen en energi och scennärvaro som är oerhörd. Denna kväll publiksurfade han flera gånger, hoppade ner i scendiket och lät fansen sjunga med, svingade mikrofonstativet vådligt samt dunkade detsamma våldsamt i golvet. Radarpartnern Andy McCoy röjde också runt förvånansvärt hurtigt. Den mytomspunne gamle storknarkaren – han är faktiskt bara 46 år men ser ut som 65 - trakterade guran med inlevelse, précis som svenske Conny Bloom, som ju även han är en rocker ut i fingerspetsarna. Hanoi Rocks fick välförtjänt stora applåder från Astoria, och när de nu lägger ner verksamheten är det inte fel att påstå att de gör det när de är på topp. Detta var kort och gott en enastående uppvisning i hur en rock n´roll-show ska framföras. Måste vara bland det bästa jag sett i liveväg på länge.

Nu var faktiskt inte Hanoi Rocks huvudakt under kvällen, utan det var amerikanska Wednesday 13 som avslutade festligheterna. Jag gillar plattorna "gruppen” (Wednesday 13 är artistnamnet på huvudmannen, som tidigare var gitarrist i Murderdolls) släppt: rivig, väldigt catchy punk/rock n´roll/hårdrock med lättsamma texter gjorda med glimten i ögat, ofta med skräckfilmstema. Då det var Halloween denna kväll – många i lokalen hade spökat ut sig - passade bandet in perfekt. Jag visste inte vad man skulle förvänta sig live av denna konstellation, men blev imponerad. Med stänkare som Morgue Than Words, I Walked With A Zombie och Til Death Do Us Party blev det en grym stämning – det var stundtals ett farligt röj bland kidsen på golvet. Live lät låtarna kalas; stentungt och med ett skitigt, skönt sound. Frontmannen själv har även en stark utstrålning på scen och hans raspiga röst är rock n´roll som fan. Sammanfattningsvis en stor positiv överraskning. Jag gillar också Astoria som spelställe: det är ingen uppdelning sittplats/ståplats utan man kan röra sig som man vill mellan nedre och övre plan.

Sen i går eftermiddag har man varit bra nöjd. Liverpool besegrade som bekant Chelski efter en synnerligen imponerande insats, nära nog perfekt genomförd. Fullständigt briljant försvarsspel, disciplinerat och uppoffrande. Såg matchen på puben med Dan och Christina, och den förstnämnde Manure-supportern klagade på att Liverpool var för negativa, men mot ett så starkt motstånd gäller det att hålla ihop laget och sedan ta vara på de chanser som dyker upp. Nu var ju Alonsos segermål turligt, men LFC hade ju också ett antal heta chanser utöver detta, till skillnad mot hemmalaget. Reina gjorde väl inte en enda kvalificerad räddning.

Chelski imponerade inte märkvärt utan Liverpool var klart värda tre poäng. Angående The Blues enorma hemmasvit så måste den ju brytas till slut – helt jävla underbart att det blev The Reds som gjorde det. Tabellen är skön att skåda för tillfället, men det är ju samtidigt bara två månader in på säsongen. Inte desto mindre känns det som om vi är en utmanare till titeln; laget och spelet är stabilare och mer balanserat plus att det har tillkommit ytterligare kvalitet i form av spelare som Keane och Riera. Spanjoren har varit en positiv överraskning och gett balans till laget på vänstersidan. Det har inte lossnat riktigt för Keane än men Irländaren bidrar alltid med ett klokt lagspel vilket jag tror betytt mycket.

Bäst igår anser jag att Alonso var. Trots att han hade en liten svacka förra säsongen – p g a skador delvis – har jag alltid beundrat honom som spelare. Förutom att han är en utomordentlig passningsspelare är han grymt lugn med bollen; en egenskap som än mer viktig i dagens uppskruvade tempo. Var f ö härligt att se flera läckra passningskombinationer på små ytor i går från de röda, ofta regisserade av Alonso men även Gerrard som var riktigt bra I vanlig ordning. Carra och Agger i mittförsvaret var också mästerliga. Mascherano förtjänar också toppbetyg – oerhört betydelsefull krigare, enorm kapacitet. Men som sagt, framförallt en enastående laginsats.

Nu ser man ju ännu mer fram emot säsongens första livematch: Tottenham-Liverpool på lördag:) Skulle i veckan boka biljett till Carling Cup-mötet lagen emellan, men upptäckte då att ligamötet inte var slutsålt varför jag fort som ögat bokade biljett. Ren tur, men efter Tottenhams katastrofala start kan man anta att en del fans inte är fullt så angelägna. Att man nu ersatt Ramos som manager med den gamle stofilen Harry Redknapp – ytterst överraskande nyhet, trots att man förstås tvingades göra nån slags förändring – gör ju dessutom matchen på lördag än mer intressant.

I helgen konsumerades det öl såväl fredag som lördag, ja även igår då för att slappna av lite under matchen. Detta var Claudios sista helg på Devonport House, han ska börja jobba i Bryssel och åkte idag. Väldigt tråkigt tycker vi alla i korridoren, och för egen del mister jag dessutom en trogen hårdrockskollega. Blir nog någon resa över kanalen nästa år, vore ju passande när någon renommérad orkester bjuder på föreställning.

Musikutbudet på denna ö är ju dock, eller dessvärre skulle man kunna hävda med tanke på ekonomin, inte att förakta. Imorron tar jag bussen till Birmingham där jag ska sluta upp med Alex som jag lärde känna förra året. Han har nu fått jobb i denna Englands andra största stad. Vi ska bevittna det återkommande evenemanget The Unholy Alliance, med Thrash-institutionen Slayer som headliner - i år med support av Trivium, Mastodon och Amon Amarth. Lite bökigt blev det dock i och med att spelningen av någon anledning ("oförutsedd” enligt arrangören) är flyttad till Wolverhampton. Lite synd också eftersom jag hade sett fram emot att bevittna en konsert i NEC i Birmingham, en klassisk arena flera storheter spelat på genom åren. Blir tågresa ett par mil norrut nu, men pluntan är påfylld så det går nog som tåget. Ska bli jävligt kul att se Slayer igen, har sett dem vid sex tillfällen förut men faktiskt inte någon gång nu sedan 2001. Följaktligen har jag inte sett dem sedan Dave Lombardo kom tillbaka på trumpallen, en faktor som bidrar till min entusiasm. Mastodon – vars två senaste album tillhör bland det bästa jag hört på senare år - längtar jag också efter att få bli överkörd av. Det blir metal imorgon, kort och gott:)

Nu sitter jag en smula bakis och väntar på dagens stormatch – Chelski mot Liverpool. Det vore så förbannat jävla skönt om de röda skulle bryta Chelskis hemmasvit och ta tre poäng. Detta är givetvis en oerhårt svår uppgift, speciellt utan Torres i anfallet, men jag har lite hopp om seger faktiskt. Oavgjort vore dock ett bra resultat också förstås.

Förra helgen blev jag inte lite irriterad när vissa inkompetenta medier kallade det lag Chelski ställde upp med mot Middlesbrough för ett "B-lag” och blåste upp det till världens grej…. Visst, flera stora spelare var indisponibla, men kolla uppställningen de ändå kom till spel med: Cudicini- Bosingwa, Alex, Terry, Bridge – Belletti, Lampard, Mikel – Kalou, Anelka, Malouda. Inget dåligt lag det, på papperet är det kanske typ det 4:e bästa laget i ligan.  Ganska respektlöst mot Middlesbrough också att påstå att de mötte ett "B-lag", de hade nog gärna velat ha såna stjärnspelare i sin uppställning. Nu vann Chelski med 5-0, oj vad starkt. Patetiskt….

Come on you Reds!!!

I tisdags var det dags för en begivenhet jag hade sett fram mot länge: dokumentären om det kanadensiska metalbandet Anvil – betitlad Anvil! The Story Of Anvil – på London Film Festival.  Jag anlände till Leicester Square och The West End Odeon en timme före filmen började. Då var det fullt med folk utanför inklusive en massa fotografer, och det var avspärrat så att bara s k "fint folk" kom in till att börja med. När jag stått och iakttagit spektaklet ett tag blev det plötsligt ett jäkla liv; ur en av limousinerna klev ingen mindre än Penelope Cruz. Det visade sig att hon ingick i ensemblen i en annan film som visades på denna biograf (London Film Festival pågår under ca två veckor, med en massa filmer utspridda på flera biografer). Hon var ju het får man säga…  Jag försökte sedan tillsammans med ett annat metalhead som jag kände igen från flera konserter lokalisera var vi skulle gå in. Vi fick dock inte komma in förrän strax före filmens början; det var fler celebriteter som skulle anlända först. En av dessa var Keanu Reeves, som skulle presentera Anvildokumentären. Medlemmarna i Anvil stod en bit bort, de tilldrog sig dock ingen uppmärksamhet alls. Funderade på att gå fram och surra med dem men då blev det dags för dem att beträda röda mattan och bli fotograferade. Till sist fick också vi vanliga dödliga komma in, också via röda mattan - lite småroligt. Anvil stod och poserade för fotograferna vid ingången så man är eventuellt med i bakgrunden på nån bild nånstans:)

När så alla tagit sina platser – biografen var i stort sett fullsatt – så sprang så Keanu Reeves upp på scenen och pratade en stund. Det visade sig att han kände regissören Sacha Gervasi och tagit sig tid att flyga över Atlanten för denna tillställning. Gervasi träffade som 15-årigt metalfan, i början av 80-talet, Anvil i London och blev så frälst att han sedermera kom att turnera med Anvil som roadie, och blev nära vän med bandet. Efter några år skiljdes de dock åt och tappade kontakten, men så för ett par år sen tog Sacha kontakt med bandet igen och fascinerades över att de fortfarande var aktiva efter alla år. Sacha, som nu var en framstående manusförfattare – han har bl a The Terminal med Tom Hanks på meritlistan – beslutade sig för att deras historia var värd att berätta och resultatet är denna dokumentär.

Filmen börjar med klipp från en stor festival i Japan 1984. Uppställningen är Anvil, BonJovi, Scorpions och Whitesnake. Som bekant skulle de tre sistnämnda bli storstjärnor och sälja multum; för Anvil hände dock nada…  Man får se bl a Lars Ulrich, Scott Ian, Lemmy och Slash tala varmt om Anvil, men ingen kan ge svar på varför de inte lyckades. Trots att breaket aldrig kommer så fortsätter dock bandet att ge ut plattor och kämpa vidare. Filmen utspelar sig ett par år tillbaka i tiden, och man får bl a följa Anvil på turné genom Europa. Det ingår några minuter från Sweden Rock Festival 2006 också – jag såg Anvil då och minns det som en väldigt underhållande spelning, främst p g a frontmannen Steve "Lips" Kudlow, som verkligen är en förjävla rolig, färgstark figur. Det är obetalbart att se honom springa runt storögd backstage och jaga gamla idoler som Michael Schenker och Tommy Aldridge:)

På väg söderut från festivalen missar dock sällskapet tåget p g a att turnemanagern – en italiensk skata som knappt kan engelska – inte förbokat biljett. I denna stil pågår sedan hela turnén: spelställen har inte gjort promotion för spelningarna, de får inte alltid betalt och en del gig spelar de på rena råtthål inför en handful personer. Trots alla missöden röjer de dock järnet på scen –speciellt Lips som medger att han älskar att underhålla. Konflikter uppstår förstås, en rumänsk klubbägare får handgripligen känna på Lips humör när han vägrar betala gaget. Hela turnén är ett fiasko, men Lips försöker ändå se det positivt: "det fanns i alla fall en turné det gick åt helvete på".

Spänningar blir det sannerligen också mellan Lips och den andre originalmedlemmen, trummisen Robb Reiner. Reiner är en samlad, stabil person som sällan drar på smilbanden (han har emellertid en skön humor även han), mellan Lips är raka motsatsen: uppumpad med energi, entusiasm i överflöd och alltid brett flinandes. Dessa två är som bröder, något deras fruar bekräftar. De bråkar häftigt ibland men kommer snabbt överens igen och beslutar sig för att rocka vidare, fast beslutna att lyckas. Några laddade scener med duon är riktigt rörande, rent av rara i brist på bättre beskrivning. Inget är censuererat utan man får se hela känsloskalan, från desperation och tårar till lycka och skratt.

Till vardags jobbar Lips som chaufför på en cateringfirma och Robb som byggarbetare. De sliter på dagarna för att försörja familjen, men drömmen om att slå igenom finns alltid där. Pga inkompetent folk omkring dem, samt det faktum att de har ett uselt management eller inget management alls, kommer de dessvärre ingenstans. Deras familjemedlemmar uttrycker tvivel men samtidigt stödjer de dem för att de ska få leva sin dröm. Lips gamla luttrade mor ger en träffande kommentar på frågan om vad hennes son tvingats ge upp i livet: "att tjäna pengar". Duon är grymt uppriktiga när de sager att saker måste hända NU, de är trots allt i 50-årsåldern och kan inte hålla på när de fyllt 70 bast. Bandet tar kontakt med Chris Tsangarides, som producerade deras klassiska plattor på 80-talet, för att försöka få ett genombrott. För att spela in skivan behöver de dock en ansenlig summa, och Lips syster lånar honom till sist pengarna för att hon vill se honom förverkliga sin dröm. Först prövar emellertid Lips på att jobba som telefonförsäljare… Man sitter verkligen och lider när man ser honom ringa upp folk som slänger på luren; Lips erkänner att han är för ärlig och snäll för detta yrke. Men han skiter i om han gör bort sig, han har åtminstone provat på det, allt för att försöka dra in pengar.

Jag vill inte utförligt avslöja slutet, men kan säga som så att när de till sist får viss betalning för mödan är det inte utan att man blir helt varm inombords; en känsla som jag tydligt delade med alla åskådare av filmen denna kväll. Att säga att filmen gjorde ett stort intryck på de närvarande är ett understatement. Regissören Sacha Gervasi meddelade innan filmen startade att det skulle bli en överraskning efteråt, och det blev det mycket riktigt när bandet i mörkret smög upp på scenen och därefter rev av två låtar live; 666 och Metal on Metal. Publiken – allt annat än bestående enbart av metalfans, märk väl -  stod upp, applåderade och levde med, och speciellt Lips stortrivdes;  han sprang upp bland sittplatserna och röjde runt på sitt karakteristiskt inlevelsefulla och uppspelta vis.

Besökarna fick också möjlighet att ställa frågor till bandet och regissören. Den avslutande frågan från en kostymnisse var högst relevant: "vad är det som har gjort att Anvil har fortsatt trots alla motgångar; de flesta skulle ha kastat in handduken för länge sen?" Lips svarade då eftertänksamt: "en inre övertygelse om att det jag gör är värdigt".

Att göra det man tror på och brinner för, vilka hinder man än stöter på, det är huvudsakligen vad den denna fullständigt fenomenala film behandlar. Men det är även en historia om vänskap och förhållanden. Förutom att man satt med ett leende på läpparna nästan hela tiden fälldes det även en och annan tår kan jag säga. Mycket gripande på sina ställen.  Framförallt  är filmen också ytterst underhållande. Det kommer säkerligen att dras paralleller till Spinal Tap; det finns många dråpliga, komiska scener. Till skillnad från Spinal Tap är dock allt på riktigt, dessa herrar är brutalt ärliga i allt dom gör. Ibland framstår dom som ganska naiva, men deras inställning och entusiasm är underbar att se.

När bandet lämnade scenen var det många upprymda åskådare (hörde t ex en yttra orden "I’m gonna get an Anvil tattoo") som ville hälsa på och berömma medlemmarna, så även jag. Stoppade först Robb och sedan Lips, skakade hand och sa att jag såg dem på Sweden Rock och önskade att de skulle komma tillbaka dit. Båda sken upp och sa att jag skulle sprida ordet: "tell your friends!". När de flesta lämnat biografen tog jag sedan chansen att ta ett foto tillsammans med Lips. En brutta närmade sig Lips och sa: "That was the best I’ve ever seen". Vette fan om jag inte håller med. Lips replikerade faktiskt "This was the best night life of my life". Tror medlemmarna var väldigt tagna av den grymma responsen, och jag kan tänka mig att det sett likadant ut på de andra filmfestivalerna de varit på. Filmen har fått strålande kritik av ansedda tidningar och kritiker – se hemsidan för filmen. Där finns även några filmklipp.

http://anvilmovie.com/default.asp

Avslutningsvis säger jag bara: se filmen när ni får möjlighet! Tar för givet att den kommer att släppas på dvd så småningom. Man behöver heller inte ha ett intresse i hårdrock för att njuta av den.

Efter måndagens konsert med Queen+Paul Rodgers begav jag mig följande kväll till Camden för en spelning av väldigt motsatt karaktär. I ett par år nu har man kunnat beskåda en stark tillbakamarsch av en av de enligt min mening mest givande och underhållande stilarna inom hårdrock och metal – thrash metal a´ la 80-tal. Hjältar som Exodus och Testament har god vind i seglen igen, och gamla fina konstellationer som t ex Forbidden och Onslaught har inspirerats och återförenats.

Vad som kanske är än mer glädjande är alla nya, lovande band som dykt upp som svampar ur jorden och skapat ny glöd och intresse inom scenen. Många yngre fans har fått upp ögonen för thrash metal, det märker man när man besöker konserter och festivaler.  Exempel på mer namnkunniga unga band som lirar thrash enligt den gamla skolan är Municipal Waste, Evile, Bonded By Blood och Gama Bomb. De två sistnämnda är ute på gemensam turné, och när de kom till London och The Underworld var jag givetvis tvungen att närvara för att få en inblick i thrashens återkomst. Dessutom slank jag in gratis då jag fick ackreditering genom Metal Covenant (recension av spektaklet kommer så småningom).

Först ut var två förband, Londons Savage Messiah samt landsmännen i Sworn Amongst. Båda gjorde bra ifrån sig; tungt, aggressivt och fartfyllt, inga krusiduller. När jag sedan återvände efter påfyllning I baren var det något förvånande Bonded By Blood som klev på scenen. Härstammandes från Los Angeles och troligen det mest kända namnet på lineupen trodde man att dom skulle spela sist, men Gama Bomb har en stor, trogen skara anhängare i England så det var kanske anledningen. Nåväl, dessa latinos från Kalifornien visade omgående var skåpet ska vara beläget. Den med någon kunskap om thrash metal vet/förstår att de tagit sitt namn från det uberklassiska debutalbumet från Exodus. Bara ett sånt drag skapar ju förväntningar, men ikväll hade de gjort Exodus stolta. Jävlar vilket ös! När ljudet dessutom var kanon för att vara The Underworld var detta en våldsam, knivskarp, löjligt tajt thrashattack som det var länge sen jag såg maken till. Sångaren Aladdin eggade publiken längst fram som svarade med en livsfarlig moshpit. Medelåldern I bandet ligger kring 20 år, och om jag inte hörde fel så fyllde trummisen Carlos Cerveza denna kväll 19 år, inte desto mindre piskade han utav bara helvete. Låtmässigt blir det väl en smula enahanda efter ett tag, speciellt bara med ett album att ta låtar från, men en stenbra spelning ändå. Och sällan har en cover som extranummer varit lika given som… gissa…. Exodus´ Bonded By Blood.

Om det var ett jävla röj under BBB så skulle det faktiskt komma att överträffas under Gama Bomb. Såg ett par låtar när de agerade förband till just Exodus i April, och märkte redan då att Irländarna är en underhållande liveakt som får publiken med sig. Sångaren Philly Byrne är en skojfrisk filur och kombinerat med de medryckande, energiska låtarna – dessutom ofta med lättsamma texter om seriefigurer och actionhjältar – skapas en avslappnad och familjär  men samtidigt energisk och partypräglad stämning. Intensiv moshpit under stänkare som den finurligt betitlade Thrashoholic, och på slutet invaderades scenen totalt av exalterade thrashers vilket följdes av mass-stagediving. Briljant. Det är något speciellt med denna typ av metal, adrenalinet den genererar. Fuckin love it.

Detta var en kul kväll, och det var också trevligt att återse The Underworld igen. Det är en enkel, stenskön lokal som andas rock n roll och metal, och det blir en cool atmosfär med besökare som har ett genuint intresse för musiken. Kände igen många ansikten från tidigare och stiftade bekantskap med två snubbar jag inte träffat förut; blev bjuden på Jägermeister-shot, trevlig gest. När jag skriver detta ser jag att inga mindre än Napalm Death nu lagts till i listan för kommande spelningar; jubel i min lilla boning! Ska dessutom se Municipal Waste i December. Dessa två gig borgar ju sannerligen för liknande ös…

I morse klev jag upp för att boka biljett till AC/DC:s spelning i O2 i April, men där gick man inte oväntat bet. Har ännu inte sett något uttalande om hur snabbt biljetterna försvann, men det var åtminstone slutsålt efter 10 minuter att döma av mina många försök. Och lyssna här: då släpptes helt plötsligt biljetter till en andra konsert två dagar senare, alltså precis efter att biljetterna tagit slut till den första! Har aldrig varit med om detta tillvägagångssätt, helt osannolikt, men Ticketmaster var väl förberedda. Den andra konserten sålde slut lika fort…Läser nu på Blabbermouth att en annan konsert, den i Dublin, sålde slut på 3(!) minuter. Hade förstås velat se AC/DC - där kan vi prata om underhållande liveband - men är nu väldigt glad att man åtminstone fick se dem en gång, 2000 var året.

Samtidigt var det nästan bra på ett vis att det blev som det blev: det blir ju dyrt att beställa biljetter till höger och vänster. Även om jag försöker bevittna så många jag bara kan – finns inga alternativ för herr Mozzy, punkt slut - så får man tänka på ekonomin också. Snart släpps dock biljetterna till Metallica i England, så där blir det ju ett par plåtar. Och förra veckan beställde jag fyra stycken till Priest Feast på Wembley Arena I Februari. Får då nämligen besök av tre långhåriga kanaljer från Kramfors. Förutom Priest Feast – bestående av Judas Priest, Megadeth och Testament; tämligen respektabel uppställning minsann…. – så ska vi se Overkill och Metal Church på The Underworld. Blir en ytterst gemytlig helg: dessutom förmodade besök på ett antal pubar, metalklubbar och antagligen fotboll i form av Fulham-West Bromwich.

Bilder jag snott från nätet nedan: Gama Bombs vokalist Philly, Bonded By Blood samt flyer för Priest Feast

Igår var det så till slut dags att se Queen+Paul Rodgers på O2 Arena här i Greenwich. Beställde biljetten i januari, då jag ännu inte visste om jag skulle bo i London vid tidpunkten för konserten, men hade farit ändå då det hade inneburit ett perfekt tillfälle att hälsa på här. Nu blev det ju så att man fortfarande är bosatt i London, och det var sannerligen skönt att bara behöva ta en busstur på 10 minuter för att se en konsert; annars brukar det vara betydligt omständigare att ta sig till spelställena.

Jag och Claudio anlände vid halv 7 till arenan, och såg då att speltiden var beräknad till halv 9, så vi fick döda tiden med att traska runt inne på O2, som inte bara är en konsertarena utan ett jättestort komplex med restauranger, butiker, biografer osv. Hela bygget, skalet så att säga, slutfördes år 2000 – det ursprungliga namnet på det vita byggnadsverket med det speciella utseendet är The Millenium Dome. Själva konsertarenan inuti byggdes färdigt så sent som förra året och är nu den största i Storbrittannien (kapacitet: 20000), och väntas t o m bli den mest evenemangstäta arenan i världen läser jag på Wikipedia. Förutom alla jättekonserter – Prince, Led Zeppelin, Spice Girls, Metallica tillhör de som hitills spelat här – är det även andra stora begivenheter i arenan, såsom av idrottslig karaktär. Förra året gick premiären av NHL av stapeln i O2 t ex, och när det är dags för sommar-OS i London 2012 kommer den av vara en av arenorna.

Claudio kände nästan lite skuld eftersom han hade ståplats (släpptes som jag skrev tidigare fler bijetter förra veckan helt plötsligt, och jag tipsade honom) och jag sittplats, men uppväxt med Queen som han är, liksom ett stort fan av Brian May, så unnade jag honom den bondröta han hade. Min plats var dock väl långt uppe, på fjärde etaget. Jag gillar inte alls att sitta på konsert, ytterst sällan jag har gjort det genom åren, men det var rätt coolt denna gång att ha överblick över arenan och publikhavet.

Själva spelningen kan man väl sammanfatta som proffsig, mäktig och maffig. Ljudet var tungt och bra, och en jättelik skärm visade bildspel samt videoklipp. Annars talar väl låtlistan här nedan sitt tydliga språk. Man både rös och blev rörd när klassiker på klassiker radades upp; det är inte många band som har en sån låtskatt som Queen. Det är svårt att ta ut höjdpunkterna, men en var i alla fall när Brian May hyllade Freddie Mercury med den underbara Love Of My Life ensam på rampen – gripande värre med videoklipp av unikumet Mercury. Måste ju också nämna Bohemian Rhapsody med videosång av Freddie. Sägas ska också att den avslutande trion All Right Now, We Will Rock You och We Are The Champions var grym. Uttjatade låtar annars, men live med mer tryck samt publikens exalterade gensvar var de lysande. Det bjöds också på fem nummer från nya skivan The Cosmos Rocks, och även de lyfte live; titelspåret var en riktig rockrökare.

Att få bevittna legender som Brian May, Roger Taylor och Paul Rodgers kändes också stort. Den förstnämnde spelar ju gitarr som ingen annan, med utsökta melodier och solon plus stenkrossande riff – jävlar vilket sound! Det var också en ynnest att få höra Paul Rodgers sjungandes live, han har sannerligen en röst med karaktär, själ och kraft i. Dessutom sjöng han Queen-låtarna på sitt eget vis, utan att försöka kopiera Freddie. Hade emellertid gärna hört någon fler Bad Company-låt, men spelningen pågick trots allt I 2 timmar och 20 minuter.. Sammantaget en mycket gemytlig kväll med proffsig show och brilliant musik. Hade visserligen varit ännu bättre om jag varit närmare scenen och upplevt draget mer och fått se bandet på nära håll, men jag är väldigt nöjd ändå.

Har nedan inkluderat lite bilder, främst tagna av Claudio som var i ett lyckorus stående nära rampen, men även en bild som visar den utsikt jag hade från ovan. Dessutom O2-huset.

HAMMER TO FALL
TIE YOUR MOTHER DOWN  
FAT BOTTOMED GIRLS
ANOTHER ONE BITES THE DUST
I WANT IT ALL
I WANT TO BREAK FREE
C-LEBRITY
SURFS UP…SCHOOLS OUTS
SEAGULL
LOVE OF MY LIFE (sång: Brian)
39 (sång: Brian)
DRUM SOLO
I’M IN LOVE WITH MY CAR (sång: Roger)
IT’S A KIND OF MAGIC (sång: Roger)
SAY ITS NOT TRUE  (sång: Roger+Paul)
BAD COMPANY
WE BELIEVE
GUITAR SOLO
BIJOU
LAST HORIZON
RADIO GAGA
CRAZY LITTLE THING CALLED LOVE
SHOW MUST GO ON
BOHEMIAN RHAPSODY (sång: Freddie+Paul)

Extranummer:

COSMOS ROCKS
ALL RIGHT NOW
WE WILL ROCK YOU
WE ARE THE CHAMPIONS

Denna helg blev det alkoholintag såväl fredag som lördag. I fredags gästade jag, Claudio, James, Dave och Anna ett s k flat party på Cutty Sark, det andra studentboendet här I Greenwich, som är inriktat till ett yngre klientel. Vi kände väl oss inte så överdrivet hemma bland de skrålande, till hip-hop dansande 18-åringarna men det var bra drag och man blev full åtminstone. I går var jag själv ganska bakis, men det blev dock en tradionell pubrunda sänkandes några pints, inledningsvis sittandes på The Trafalgar Taverns uteplats vid Themsen; mycket gemytligt. Det var jag, Claudio, Daniel och Kamilla som gick ut. Måste saga att vi har en väldigt trevlig gemenskap I vår korridor, alla umgås och trivs tillsammans. Idag blev det också en öl för några av oss i eftermiddagssolen, kanonväder som det var. Inte oväntat var det fullknökat med folk på gator och uteserveringar.

Eftersom gårdagen bjöd på VM-kvalomgång gick jag och Daniel på puben och såg England-Kazachstan. Första halvlek kan vara bland det tråkigaste man sett; England var ytterst mediokert, men Kazachstan gjorde bra ifrån sig, de hade några bra bollspelare faktiskt. Daniel satt och led, men jag blev samtidigt road av att ännu en gang få uppleva den hybris som många engelska supportrar hyser till sitt landslag. Daniel hävdade att England på papperet besitter världens bästa landslag; det är nog bara en engelsman som kan ha den åsikten. Som jag själv skrivit förut – precis som många experter i media, däribland även engelska ska sägas – ligger de engelska spelarna överlag lite efter de bästa landslagen vad gäller teknik, spelskicklighet, fantasi samt förmåga att bryta mönstret och göra något annorlunda. För att jämföra med t ex Spanien, som vann det senaste mästerskapet som England inte ens kvalificerade sig för, så måste man ju vara fullständigt enögd alternativt blind för att inte se skillnaden på dessa punkter. Joe Cole kan väl måhända räknas som den individuellt skickligaste spelaren tekniskt sett I England; det är bara det att hans teknik och spelskicklighet besitter ju nära nog varenda spelare i Spaniens trupp (tänkte skriva till och med busschaffören men det är nog att överdriva kanske).

Nu är ju teknik och spelsinne långt ifrån allt i fotboll, men det är ju väldigt värdefullt för att lättare åstadkomma ett kreativt och vägvinnande anfallsspel åtminstone. I andra halvlek ordnade det ju sig till slut för England då motståndarna tröttnade och man själv spelade bättre. Tre av målen kom dock på fasta situationer. Capello brukar ju lyckas med alla lag han tar sig an så ska väl England kvalificera sig till VM denna gång, och segern mot starka Kroatien visar ju att hög kapacitet finns.

Mycket av snacket under och efter matchen handlade om huruvida Gerrard och Lampard fungerar på samma mittfält. En del förståsigpåare vill hävda att bra spelare som de är ska de kunna spela tillsammans, men det är väldigt tveksamt. Det är alltför ofta som de två är bleka I landslaget, så även igår. Eftersom det i dagens fotboll så gott som alltid behövs en defensivt inriktad innermittfältare – i Englands fall en Barry eller Hargreaves – så måste endera Lampard eller Gerrard offras om man ska spela 4-4-2, vilket helt klart är det system som engelsmännen, väldigt naturligt, känner sig mest bekväma i. Gerrard är ju en solklart bättre fotbollsspelare än Lampard, men som Liverpoolsupporter har jag inget emot att Stevie får vila emellanåt. Till skillnad från de svenskar som är begeistrade fans av engelska landslaget – något som jag aldrig förstått, jag är svensk och håller på Sverige och inte England – bryr jag mig dock inte nämnvärt om detta dilemma. Missade tyvärr Sveriges match mot Portugal, men de verkar ha stått för en stark insats. Eftersom även Danmark börjat kvalet bra så blir det ändå en tuff historia fortsättningsvis.

På tal om Liverpoolprofiler så inhandlade jag igår Jamie Carraghers självbiografi. Tror att den kan bjuda på mycket intressant läsning, då denne lokale hjälte I Liverpool är känd som en ärlig, jordnära lirare med distans till sig själv och dagens sjuka fotbollsindustri. Det finns för övrigt en uppsjö av dylika spelarbiografier I bokutbudet här, kommer bli ytterligare inköp framöver.