I tisdags var det exakt en månad sedan jag kom till London igen. Som jag tidigare skrivit så har jag sökt ett antal jobb, men utan resultat. Jobbklimatet är som alla vet inte det bästa för närvarande, och här i London är konkurrensen mördande dessutom. Det är många som bott här på vandrarhemmet som varit i samma situation som mig – letandes jobb men utan framgång.

Efter att ha skickat min CV till ett antal ställen i London bestämde jag mig dock för att även titta på jobb lokaliserade en bit utanför staden. Jag hittade en annons som gällde en position som Customer Service Advisor, i Abingdon, nära Oxford. För att förklara närmare så innebar jobbet huvudsakligen kundsupport, via telefon och email. Denna ska ske på svenska, varför de sökte en svensk/engelsktalande. Jag skickade iväg min ansökan – efter att ha fixat till min CV ytterligare – och fick svar redan dagen efter, via email. Det var en kvinna från en rekryteringsfirma som hörde av sig (så gott som alla jobbannonser går via rekryterare).

Efter flera dagars korrespondens med denna kvinna (hon var mycket tillmötesgående) så fick jag till sist besked om en intervju hos företaget – tisdag 2 december, alltså precis en månad efter att jag landat i London. Jag tog bussen redan på måndag för att vara på plats eftersom intervjun skulle äga rum på tisdag förmiddag. Mitt boende var på ett Bed and Breakfast, vackert beläget på landsbygden alldeles utanför Abingdon, som är en mindre stad med 30000 invånare. Kan säga att det kändes väldigt lyxigt, efter att ha bott på vandrarhem i en månad, att få ha ett eget fräscht, rum med tv, varm dusch, och skön säng vilket möjliggjorde bra sömn.

Dessutom kunde jag nu ha bättre ordning på mina kläder. På en intervju i England är det kostym och slips som gäller - så är det bara, oavsett vilket jobb det rör sig om. Jag såg till att provekipera mig på kvällen så att det skulle kännas bra, och faktum är att det kändes rätt komfortabelt att vara uppklädd. Jag är sannerligen inte van det, men om jag får säga det själv såg jag minsann riktig proper ut. På morgonen fick jag min skjorta struken av B & B-kvinnan, som också bjöd på en ytterst smaskig English breakfast med alla dess inslag. Som om inte detta var nog skjutsade hon mig in till Abingdon samt gav mig 4 punds rabatt när hon inte hade växel på sig. Snacka om gästfrihet!

Före intervjun hade jag stämt träff med rekryteringsfirman på ett hotell, för att gå igenom lite saker och ordna lite formaliteter. Sittandes i receptionen höll jag på att tappa hakan när Sally, som hon hette, stegade in. Hade väntat mig någon grå, strikt dam men denna var tvärtom en skitsnygg – och då vill jag betona att hon var skitsnygg – mörkhårig donna, 30 år kanske. Hon var hur trevlig som helst; bjöd på kaffe, lugnade och gav råd medan jag fyllde i ett formulär för personliga uppgifter. Jag var faktiskt inte speciellt nervös alls – var ju bara att vara sig själv och göra sitt bästa på intervjun – men inte desto mindre var det en högst gemytlig stund med den förtjusande Sally.

Även nu fick jag skjuts – i Sallys lilla sportbil. Som delägare i firman hade hon (som hade bott i Oxford i hela sitt liv; var tvungen att fråga var hon bodde) nog en fet lön. Väl framme på företaget anmälde jag mig i receptionen och satt ner och väntade. Företagets namn är Swets; de sysslar med prenumerationer av databaser, journaler och artikelregister, och inriktar sig till exempel på förläggare, bibliotek och universitet men även privatpersoner. Jag blev positivt överraskad när jag fick reda på att det var just Swets; har faktiskt använt deras tjänster lite under min tid som student. En titt på deras hemsida visade att det är ett stort, stabilt och globalt företag som funnits i över hundra år. De har kunder i 160 länder och kontor i 20 länder.

Till slut kom en dam vid namn Rachel och hämtade mig varpå vi tog hissen ett par våningar upp. I ett litet rum blev jag så intervjuad av Rachel och dennes kollega, även hon med förnamnet Rachel. De berättade om företaget, och gick sedan mest igenom detaljer från min CV, men det var även en del frågor som var lite knepiga att svara på, som ”berätta om en gång du tog initiativ”. Det är ju sånt som man sällan funderar på, så jag fick helt enkelt dra till med nåt ibland bara, men överlag tror jag att jag gjorde hyfsat ifrån mig. Fick även skriva en kortare text på svenska och engelska, för att de skulle se om jag kunde uttrycka mig i skrift antar jag. När vi skiljdes åt och jag tackade för mig sa de att de skulle höra av sig; dock så intervjuar de fler personer, inte bara för denna tjänst, så det kunde ta ett tag innan de hörde av sig.

Så här sitter jag alltså nu; bara att vänta och se när de kontaktar mig och vad de säger när så sker. Det skulle även genomföras en intervju över telefon på svenska, men ingen har ringt än. Det är lite frusterande att bara vänta; inte kan jag gå nånstans heller på dagarna eftersom jag vill befinna mig här, där det är möjligt att föra ett telefonsamtal fritt från kaotiskt oväsen från trafik och folkpladder. Blir således mest att sitta och surfa på internet på dagarna. Blir i alla fall spännande att få besked sedan; fick ett jättebra intryck av såväl företaget, människorna samt området. Gick en sväng igenom Abingdon, liksom en runda i Oxford, och det är definitivt en vacker, pittoresk del av England – detta hade jag blivit informerad om av kompisar innan jag åkte dit och de hade verkligen rätt.

Som sagt, jag fick ett bra intryck och skulle säkerligen tacka ja om jag blev tillfrågad. Och om man vill in till London för en konsert eller liknande går det att via buss och tåg vara inne på cirka en och en halv timme. En lägenhet skulle också vara betydligt billigare i Oxfordshire än London. Man ska väl dock inte börja drömma för mycket än. Hur som helst känns det bra att jag trots allt har genomfört en intervju – bara att komma dit är inte lätt. Skulle det bli ett negativt besked har jag åtminstone gjort en rejäl ansträngning, och kan hålla huvudet högt. Det skulle inte vara hela världen att bli nobbad, även om det skulle kännas lite tråkigt förstås. Har väl ett par jobb till jag kan söka, även om jag knappast blir kvar här en månad till. Vad som än händer ser det nu ut som jag kan få komma hem till jul; om jag skulle ha tur att få jobbet så lät de förstående och flexibla angående ett eventuellt startdatum. Fingers crossed, som det heter här.

I lördags hoppade jag åter en gång på tåget västerut mot Hammersmith. Turen hade kommit för ännu ett klassiskt band att beträda den klassiska arenan Hammersmith Apollo: inga mindre än Motörhead. Jag gillar ju förstås Motörhead och ville se dem därför, men måste även erkänna att kombinationen av dem och Hammersmith kittlade lite extra – Motörheads livealbum No Sleep ´til Hammersmith är ju en av de mest klassiska livealbumen i hårdrockshistorien. Jag hann tidigare i höst inte köpa ståplatsbiljett innan dessa sålde slut, och hade sedan dess tvekat huruvida jag skulle gå på konserten. Sittplats var jag inte intresserad av; det är väldigt sällan jag sitter på konsert på grund av att man då ju är förpassad till en specificerad plats och inte kan röra sig fritt, plus föstås att man ofta hamnar längre från scenen. Hade veckorna innan spelningen haft koll på diverse internetsajter för att eventuellt kunna snappa upp en ståplatsbiljett på så sätt, men priserna var hutlöst höga.

Till sist bestämde jag mig emellertid för att helt enkelt åka dit för att se om det gick att få tag på en plåt av svartabörshajarna utanför arenan. Det går så gott som alltid att köpa biljett på detta vis, och det var inga som helst problem denna gång heller. Jag gjorde affär med en av de första filurerna jag stötte på; pyntade 50 pund för en ståplatsplåt. Väl inne stötte jag på Errol, som menade att jag kunde ha fått en biljett för långt billigare än så om jag hade väntat. Han hade säkerligen rätt där, och det var väl inte ekonomiskt smart att göra som jag gjorde, men tyvärr kom jag iväg sent varför jag inte hade tid att leta en billig biljett. Trodde att jag skulle missa första förbandet, Girlschool, vilket jag också dessvärre gjorde förutom halva sista låten – Please Don’t Touch, med Lemmy som gäst. Kul att man fick se det åtminstone.

Efter detta blev det till att trängas i baren; det var riktigt knökfullt denna kväll inne på Apollo. En snabb pint plus Jack and Coke och sen in för att titta på nästa akt: The Damned. Denna gamla punkorkester, eller deras musik snarare, får jag erkänna att jag inte har nån vidare koll på alls, men de stod för en underhållande, ösig stund som uppskattades av församlingen. Mest sevärd var keyboardisten – med det klämmiga namnet Monty Oxymoron – som bjöd på frekventa, spontana sprattelnummer i takt med musiken. Jag slank dock ut i foajén just innan de gamla stofilerna tackade för sig; jag hade tidigare synat merchandisebåset och där fallit för ett speciellt föremål. Detta var ett trumskinn signerat av herrar Kilminster, Dee och Campbell. För 20 pund inhandlade jag ett stycke skinn (det fanns en rejäl hög till salu) som kommer att göra sig ypperligt som väggutsmyckning i min kommande boning (jag hoppas att jag snart kommer att kunna slå mig till ro någonstans).

Trumskinnet lämnade jag in i garderoben innan det var dags för huvudbandet att gå på. Jag, Errol och dennes polare trängde oss igenom till vänster och hamnade ganska långt fram. Angående själva konserten så behöver den knappast analyseras ingående; Motörhead är ju ett praktexempel på ett band man vet vad man får av. ”We are Motörhead and we play rock n´r roll” utbrast Lemmy i vanlig ordning. Hård och ösig rock n´roll, ska tilläggas. Faktum är dock att det bjöds på ett par överraskningar: 

- Twisted Sister-covern Shoot ém Down lirades - ett välkommet inslag.

- Lemmys son Paul Inder bidrog med gitarrspel på kolossala dängan Killed By Death. Jag funderade länge vem det var som dök upp på scenen, och fick senare veta att det alltså var Lemmys son.

- gamle gitarristen (1984-1995) Wurzel gästade på avslutande Ace Of Spades och Overkill. Gubben såg nu, 60 år fyllda, ut precis som en gubbe: kutryggig, med stripigt, grått hår och en förskräckligt ful fiskarhatt på skallen stapplade han omkring på högerflanken.

En annan sak som alltid utmärker en konsert med dessa legendarer är volymen; man vet att den alltid är rejält tilltagen. Trots detta var nog ingen beredd på volymen denna kväll. Som journalisten Dave Ling skriver: ”Motörhead spelade så högt att jag funderade på om den lille mannen från GLC (Greater London Council) fortfarande går runt på konserter med en volymmätare? Om så är fallet behöver den definitivt nya batterier”. Volymen var fullständigt absurd under Motörheads gig; förutom att man kände obehag i öronen, fladdrade näsan och det slog i bröstet. Dessutom var det helt enkelt inget bra ljud; det var inte lika lätt att urskilja nyanserna i låtarna pga all dist och volym. Faktum är att det till och med kändes ett klart obehag i öronen under Lemmys mellansnack - alltså bara av att han pratade i micken! Då kanske ni förstår hur hög volymen var...

Nu är det ju så att när man tagit sig ett antal järn så bryr man sig mindre om hög volym. När yrpannan Phil Campbell (gitarr) med sin distinkta, svårförståeliga walesiska accent frågade publiken om den ville ha högre volym blev svaret föga oväntat ett rungande ”ja”. Bandmedlemmarna lär knappast bry sig; de har med all säkerhet nedsatt hörsel sedan gammalt. Och visst, på ett Motörhead-gig ska volymen vara hög, så är det bara, men det här var faktiskt en bit över gränsen – tyvärr gick det ut en aning över underhållningen. Annars var detta självfallet en förnämlig kväll, och på min rockar-CV finns nu sålunda även ”Motörhead på Hammersmith”. Känns bra. Och som tur är har jag fortfarande hörseln intakt; jag har faktiskt aldrig haft några problem med den i samband med konserter, men det kan ju ändras snabbt om man har otur. Men den dagen, den sorgen. Rock out with your cock out!

Setlista: Iron Fist, Stay Clean, Be My Baby, Rock Out With Your Cock Out, Metropolis, Over The Top, One Night Stand, I Got Mine, Guitar Solo/The Thousand Names Of God, Cradle To The Grave, In The Name Of Tragedy (including Drum Solo), Just ‘Cos You Got The Power, Shoot ’Em Down, Orgasmatron, Going To Brazil, Killed By Death (with Paul Inder), Bomber.

Extranummer: Whorehouse Blues, Ace Of Spades (with Würzel), Overkill (with Würzel).

Idag har jag bytt vandrarhem. Skulle boka fyra nätter igår på St Christopher´s, men upptäckte då att torsdagen var fullbokad. När det dessutom var fullbokat på lördag fann jag det lika bra att boka alla nätter på ett annat boende, så att man slipper förflytta sig varje dag. Nu behövde jag emellertid inte åka långt; jag tog in på Journey´s Greenwich, som ligger en station bort, i Deptford. Har installerat mig på rummet, som inkluderar fyra bäddar vilket är positivt då man hitills bott i rum för antingen sex eller åtta personer. Frukost ingår dock inte vad jag kan se, och det är färre utrymmen att förskanska sig på; inget allrum, men dock ett kök. Sedan är ju inte Deptford – till skillnad från Greenwich – inte någon ansedd stadsdel direkt, tvärtom en mestadels sliten och fattigare del av London. Men det funkar nog att bo här också.

Annars är jag nu, efter tre och en halv vecka, ganska less på att bo på vandrarhem. Det är irriterande att ibland behöva byta rum – alltså på ett och samma vandrarhem – genom att packa ihop, checka ut, och vänta på att checka in igen. Det går inte att hålla någon ordning på grejorna då det är trångt och knappt finns nånstans att lägga sina saker. Sömnen blir ju inte av det bättre slaget heller; folk kommer hem sent, går upp på natten, kliver upp tidigt och väsnas och har sig. Dock ska ju sägas att jag själv förstås också stört folk på detta vis, så alla är ju i samma båt. Det kan även vara svårt att förbli ostörd om man har något viktigt samtal eller liknande man måste göra, som jobbsökande då till exempel. Sedan, i engelsk anda, så fungerar inte allt som det ska: vägguttag är glappa, toaletter går inte att spola eller det är stopp i dem, duschen är halvljummen, fönster är – som alltid i England – dragiga, och så vidare.

Man blir dock van, och man får ju se det som en erfarenhet också. Det är ärligt talat inte så jävla illa trots alla irritationsmoment och brister. Det har varit lysande att ha en pub på nedervåningen, där mången pint har inmundigats, mest varenda dag. Man har stött på många roliga och trevliga personer och lärt känna dem. En del galanta damer har också kommit och gått på St Christopher´s, men ett vandrarhem är ju inte idealiskt för närmare bekantskap, så att säga. Jag har också umgåtts med kompisar jag fick när jag bodde i Greenwich tidigare. Slutligen har jag självfallet, precis som under tidigare år, utnyttjat det sagolika utbudet av evenemang i London. Sex konserter hitills får räknas som godkänt, till exempel.

Rock n´roll i all ära; det bästa evenemanget jag befunnit mig på under denna tid – och kanske även ett av de minnesvärda på länge – utspelade sig i måndags. På vandrarhemmet surrade jag en morgon med två tyskar; de var i London på grund av tennisturneringen Masters – den turnering som alltid avslutar säsongen och har de bäst rankade spelarna som deltagare. Masters spelas i år alltså i London, på O2 Arena, alltså i Greenwich. Jag hade faktiskt missat detta, men frågade för skojs skull om det möjligen fanns biljetter kvar till turneringen. Det visade sig då att dessa två hade en biljett över, för 45 pund. Jag slog förstås till – när de berättade att en av matcherna (med biljetten fick man tillträde till två matcher) var mellan Robin Söderling och Rafael Nadal fanns det ingen tvekan.

Tyskarna, jättestora tennisfans, åkte till O2 långt i förväg; själv anlände jag en kort stund efter att första matchen hade inletts. Denna var en dubbelmatch mellan Mirnyi/Ram och Bryan/Bryan. Matchen var underhållande; i en dubbelmatch blir det ju många sevärda bolldueller – mer spel om poängen helt enkelt. De förstnämnda vann rätt komfortabelt. Platserna tyskarna hade lyckats fått var ju fullständigt lysande: på långsidan i höjd med baslinjen, 10 rader upp. Det var en upplevelse bara att befinna sig där. Jag har sett några konserter i O2 Arena förut, men inget sånt här evenemang, och visst är det en mäktig arena – modern och maffig (dock dyrt - vad sägs om en halvliters cola för 2½ pund!).

Det var ju sannerligen lyckat att man fick tag på biljett till en match med en svensk, och en match med världstvåan Nadal dessutom. Bara förspelet var storslaget: i dämpad belysning och med pampig musik kunde man på den jättelika skärmen se först Nadals och sen Söderlings väg från omklädningsrummet till planen. Nadal hade en hord av fans/beundrare på plats; det hördes matchen igenom genom ideliga hejarop. Söderling hade på så vis ett underläge, men det bekom honom inte. Han började suveränt och bröt direkt Nadals serve. Jag slogs faktiskt av hur lugn han var matchen igenom; när han var yngre hade han ju lite problem med sitt temperament.

Söderling imponerade stort och vann i två raka set. Trodde ett tag att han skulle krokna lite – han såg trött ut ibland, inte undra på då man ofta får kämpa för att vinna poäng mot Nadal, som är så jäkla kvick och hinner ifatt så många bollar – men hann höll i även när det såg ut att vända, mycket starkt. Hans serve är ju tung, även om han faktiskt missade en lång rad servar, och hans raka, långa forehand är effektiv även den. Nadal är inte i toppform, vilket man kunde se, men han bjöd på en massa grannlåt, som till exempel hans grymma passerslag; de få gånger Söderling vågade gå på nät blev han briljant passerad varje gång. Spanjoren visade också prov på en utsökt bollkänsla, men det räckte inte denna gång mot den svenske jätten (visste inte att Söderling var så där reslig). Söderling var märkbart lycklig när segern till sist bärgades; han skrek ut sin glädje och kul var även att se honom krama om sina föräldrar som satt på raden längst ner.

Det var en riktig kanonmatch detta – grymt underhållande och även spännande.

Det var förstås extra kul att sitta och heja på en svensk i ett sånt toppmöte, och det bidrog verkligen till spänningen. Jag hade aldrig varit i närheten av att se en sån här toppmatch i tennis förut – har bara sett Niclas Kulti mot nån annan snubbe i Kramfors en gång – så det var naturligtvis en stor upplevelse att få vara med om det här. När jag var yngre tittade jag faktiskt mycket på tennis på TV, under de svenska guldåren på 80- och början på 90-talet, och fann det väldigt underhållande. Därför kändes det speciellt att helt plötsligt få möjligheten att se såna här kanonlirare live. När jag lämnade O2 var jag helt överväldigad – detta var definitivt bland de bästa evenemang jag bevittnat på länge.        

I söndags var jag lite sliten. Detta tillstånd blev ett faktum efter ett tämligen energiskt hålligång såväl fredag som lördag. I fredags hängde jag med Aaron och Tom, två gamla studiekompisar, till Kingston i södra London där deras band, The Reckoning, skulle spela. Bandet hade hyrt en egen buss på vilken de som var intresserade var välkomna ombord. Således blev det en bunt vänner och anhängare som följde med. Jag bjöd även med Charlie, en ytterst trevlig fransk kille som bor här på vandrarhemmet. Då jag fick lite tidsnöd hann jag inte köpa öl för resan, men stämingen var ändå uppsluppen, trots att trafiken gjorde att det tog längre tid än beräknat till Kingston.

Stället grabbarna skulle spela på heter The Peel – en rätt välkänd liten lokal som har haft flera kända namn på besök. Inredningen var gemytligt rockig dessutom, så man sörplade i sig pintsen i en hejdundrande takt. De två förbanden var rätt hyfsade; det första lät åt Guns N´ Roses-hållet medan det andra spelade mer ruffig rock. När det var dags för The Reckoning  hade jag gått över till Jack and Coke-grogg så nu var man i fin form. Musiken de spelar kan väl benämnas som nån blandning av pop och rock, typ U2 blandat med lite tyngre, riffigare inslag, och jag tycker allt att de har ett par klämmiga kompositioner i sin repertoar. De är dock inte så värst underhållande att se på; det är mest Aaron som röjer lite, speciellt när han fått i sig några glas som nu. Bra spelning hur som helst, och de fick bra gensvar av besökarna. Själv hann jag minsann också med ett snabbt besök på haket som visade sig vara beläget i samma byggnad – vi kan kalla det en slags dansinrättning, haha.

När bussen gick tillbaka mot Greenwich var jag ganska rund om fötterna. Var helt enkelt på ett gott festhumör, och det var full fart på de flesta på hemresan. Väl tillbaka lastade vi in lite utrustning hos Aaron innan vi drog ut på byn för att fortsätta festligheterna. De andra segade dock på så jag fick helt sonika gå före för att hinna med en snabb pint på The Hood ett stenkast bort – när jag är på dylikt festhumör är tempot synnerligen högt; fem minuter utan en drink i handen gör att jag blir smått grinig. Vi sammanstrålade till sist på Belushi´s – vilket är namnet på puben som är i samma byggnad som detta vandrarhem. Härifrån kan jag dessvärre inte redogöra för ett skvatt; minns att det var fullt ös i alla fall.

På lördagen hade jag stämt träff med Johan och Dave från webzinet Rockers Digest som jag lärde känna i våras. De – med sina respektive, Clara och Danielle – skulle gå på svenska puben Garlic and Shots i Soho. Soho på lördagkvällar innebär ett jävla folkmyller så det var lite knepigt till en början att lokalisera stället men jag hittade rätt ganska snabbt ändå. I sällskapet fanns även Gavin, en irländare som liksom jag är Liverpoolsupporter; det blev en hel del snack med honom om dagens oavgjorda match mot Man City och siande om framtiden för våra röda favoriter. Johan, en stenschysst svensk från Stockholm som bott i London i nio år, föreslog också att jag skulle skicka min CV till honom så att han kunde undersöka om det fanns nån jobbmöjlighet hos hans arbetsgivare.

Efter nån timme förflyttade vi oss en våning ner där det fanns en mycket charmant liten hårdrockspub. Här diskuterade vi gamla konsertminnen och kommande evenemang till toner av klassiska örhängen. Då Johans flamma Clara var lite för mycket på lyset fick de tyvärr lämna in tidigt, varför vi övriga förskansade oss en bit längre in – i The Crypt, som är ett litet, coolt, grottliknande rum. Förtäringen av öl fortsatte men ackompanjerades nu också av en lång rad shots; sådana är som många kanske vet ett känt inslag på Garlic and Shots. Som namnet på puben antyder är vitlök en ingrediens i shotsen; en del smakade mindre bra men de fyllde sitt syfte väl. Atmosfären blev allt livligare, och meningen var att vi skulle gå vidare till Intrepid Fox, metalpuben några hundra meter därifrån. Nu var det dock Danielle som var för påverkad varför Dave, mindre road, fick ta med henne hem. Återigen ett bevis på att fruntimmer inte kan kontrollera sitt intag – vi karlar har ju tvärtom alltid en remarkabel självkännedom inom det området:)

Dave och Danielle träffade jag även på tisdagen innan nämnda helg. Alice In Chains spelade på The Forum i Kentish Town. Jag bokade aldrig biljett till det giget men ångrade mig och fick i sista momangen tag på en plåt på internet, för bara ett par pund dyrare än ordinarie pris. Mötte upp med Dave och Danielle på puben The Oxford; vi hade inte setts sedan Download i juni så det var angenämt att träffas igen. Förbandet struntade vi i, men så även många andra vilket gjorde att det var lite kö när vi gick till The Forum. Vi hann emellertid komma in och tränga oss igenom skocken – det var slutsålt och riktigt trångt, speciellt när folk envisas att stå i trapporna - en kvart innan huvudbandet, till en plats cirka 5 meter från scenen. Alice In Chains har aldrig tillhört mina favoritband (men ett riktigt bra band har jag förstås hållit dem som), men jag fastnade verkligen för den senaste, stämningsfulla skivan. Dessutom kunde man förstå att AIC skulle vara bra live, med en ansenlig tyngd, och visst blev det så.

Det gick att ta på förväntningarna i lokalen, och inledningen var grym: efter att anspråkslöst ha spatserat in på scenen drog bandet igång Them Bones, direkt uppbackad av Dam That River – två blytunga nummer. Sedan följde en rad av Seattlesönernas bästa låtar. Atmosfären var briljant spelningen igenom; publiken var riktigt exalterad och allsången var ihärdig även bland yngre besökare – lite oväntat faktiskt. Det var kort sagt ett bra drag, förutom under det lågmälda men inte desto mindre givande akustiska partiet i mitten. Då jag behövde tömma blåsan – nackdelen med energiskt öldrickande – lämnade jag vår plats längst fram och såg andra delen av giget längre bakifrån. Detta var hur som helst en väldigt bra konsert. Även bandmedlemmarna stortrivdes, speciellt Mike Inez (bas) som studsade runt med ett brett leende. Sean Kinney (trummor) spelade även en låt iförd en grotesk hockeyfrilla-peruk uppkastad av ett fan, lustigt värre.

Dessa låtar spelades: Them Bones /Dam That River /Rain When I Die /Check My Brain /Your Decision  /We Die Young  /Last of My Kind /Sickman /Again /It Ain't Like That /Heaven Beside You /Got Me Wrong /Black Gives Way To Blue /Nutshell /Lesson Learned /Angry Chair /Man in the Box. Extranummer: Acid Bubble/Would/Rooster.

I skrivande stund vet jag inte när det blir gigbesök igen. Dels vet jag inte hur länge jag stannar här (har dock kanske nåt på gång nu, we shall see...); dels har det förekommit lite olyckliga omständigheter på konsertfronten på sistone. Idag skulle Dio ha spelat, men huvudmannen är sjuk, förhoppningsvis lindrigt, varför det framträdandet är inställt. Detsamma gäller Slayer som skulle ha spelat imorgon; hela deras turné är framflyttad. Motörhead hade jag ju velat se på lördag, men jag köpte aldrig biljett när de släpptes och på nätet är de nu uppe i 70-80 pund – det vill jag nog inte betala, hur mycket rock n´roll det spektaklet än är. Förhoppningsvis blir jag kvar här; då finns det nästa månad namn som W.A.S.P och Ace Frehley att se fram emot. Ratt har däremot även de tvingats ställa in – oflyt som sagt...

I lördags var det så dags för en heldag: skivmässa, England-Brasilien, konsert med Deep Purple samt inflyttningsfest. Då jag var lite sliten pga ölande kvällen innan kom jag iväg sent, men anlände till Kensington vid tvåtiden vilket gav några timmar till botanisering. Efter att ha löst inträde gick jag dock iväg en sväng för att hitta en pub där jag kunde inmundiga en efterlängtad pint. Hittade en synnerligen charmant inrättning där jag beställde in en Heineken av en förtjusande tös och satt och laddade inför vad som komma skulle. Ringde också ett par samtal för att uppdatera mig om händelser i Kramfors; herrar Sjölund och Stegberger redogjorde grundligt om detta.

Nu var man i form för att utforska alla skatter på skivmässan. Den var mycket riktigt av imponerande storlek, och full av konossörer som metodiskt gick igenom alla bord och handlare. Det fanns verkligen en jäkla massa att välja på av LP:s, singlar, CD:s, videos, merchandise såsom turneprogram, med mera. Det är alltid kul bara att se besökarna, och säljarna, på såna här tillställningar; gemensamt för alla är ett brinnande intresse för musik och samlande. Exempelvis kunde man beskåda en kille som hade med sig en egen portabel skivspelare för att lyssna av intressanta objekt. Det var även säljare från Sverige närvarande faktiskt.

I fråga om utseende ser man alltid på såna här tillställningar ett stort antal kufar, ofta i hästsvans, som metodiskt och passionerat undersöker utbudet. En sån är ju jag själv; detta är som sagt bland det roligaste jag vet, speciellt om man hittar några fynd eller skivor man sökt efter ett tag. I och med att jag som boende på vandrarhem har brist på förvaringsutrymme, plus att det blir mycket att dra med sig om man ska fara hem, fick jag emellertid ligga lågt med inköpen. Dessutom skulle jag på konsert och ville inte behöva bära på så mycket om det inte gick att lämna in i garderoben.

Men till slut kunde jag föga oväntat inte motstå frestelsen utan slog till på några vinylplattor jag hade skymtat. Den lilla men ack så tillfredställande skörden bestod av: Pantera – Power Metal; Faith No More – Introduce Yourself; och Paradise Lost – Forever Failure (maxisingel). Speciellt den första var kul att få tag på. I tillägg till detta inhandlade jag ett gammalt turnépass med Anthrax med fräckt NOT-motiv samt ett pack plastfickor till tjocka cd-skivor. Det sistnämnda objektet var jag också jävligt nöjd med att ha hittat; har länge sökt plastfickor till tjocka CD-skivor – såna är vanliga idag när plattor ofta släpps i digipackomslag, med en bonus-DVD osv. Var också sugen på lite annat, som t ex ett tufft turnéprogram med Twisted Sister från Come Out And Play-turnén, men jag fick hålla tillbaka min inköpsdrift.

Nu var det inte mycket tid kvar till matchen England-Brasilien. Irriterande nog dröjde det innan tåget behagade lämna stationen – transporterna i London kan man ju bli galen på ibland – så jag missade början av matchen. Kom till sist fram till puben The Trout vid stationen i Hammersmith, där en massa rockare hade samlats. Bilden var tyvärr dålig, men man kunde i alla fall se att Brasilien förde matchen komfortabelt och vann med 1-0 vilket var i underkant. Inte oväntat förstås, speciellt då England hade några spelare borta. Stötte i baren också på Errol, en irländare jag känner från konsertbesök i London. Han och hans kompis hade en biljett över så vi hängde utanför ett tag för att få den såld – förbandet The Crave var inget vi behövde se heller. Efter ett tag såldes biljetten till en tacksam kille varpå vi gick in i den legendariska arenan. Som tur är kunde jag lämna in min skivpåse i garderoben, och sedan avancera mot den proppfulla baren.

Konstigt nog har jag bara sett Deep Purple vid ett tillfälle tidigare, på Sweden Rock 2006, och den gången var jag så trött/full att jag endast såg 5-6 låtar. Därför hade jag sett fram emot den här konserten – att den dessutom var på legendarisk mark gjorde inte saken sämre. Inledningen med Highway Star var grym, och publiken var med på noterna från första stund. Vi stod bra till, rätt långt fram på vänster sida. Det var förstås en upplevelse att se såna klassiska lirare i aktion. Särskilt kul var det att se den genuina spelglädje som herrarna fortfarande har efter alla år; Roger Glover(bas) showade som bara den med åskådarna, medan Steve Morse (gitarr) visade sitt sedvanliga breda leende mest hela tiden. Även Ian Gillan (sång) och Don Airey(keyboards) verkade trivas förträffligt, och det skojades friskt mellan medlemmarna på scenen. Ian Paice var dock mer tillbakadragen, fullt koncentrerad på sitt ytterst kompetenta, tunga trumspel.

Och vad gäller musikaliskt kunnande så får man ju konstatera att det här är gubbar som synnerligen kan sin sak. Musikanterna i bandet fick alla utrymme att briljera titt som tätt, och det lät kanon helt enkelt, med ett sjuhelsikes driv och sväng. Som sagt, dessa herrar har ju erfarenhet i branschen som heter duga. Ibland blev det en smula långdraget med diverse jams och solande, men inte desto mindre imponerande att ta del av. Ian Gillan sjöng ok också tycker jag, även om det var lite svårt att bedöma hans insats eftersom publiken var så högljudd. Vad gäller låtmaterialet bjöds det på en lång rad örhängen som Strange Kind Of Woman och Smoke On The Water (säga vad man vill om det riffet; visst fan är det stencoolt), men även nyare nummer som lät riktigt bra, t ex Rapture Of The Deep. Här är setlistan:

Highway Star /Things I Never Said /Maybe I'm a Leo /Strange Kind Of Woman/Wasted Sunsets  /Rapture Of The Deep/Fireball/Contact Lost /Guitar Solo /Sometimes I Feel Like Screaming/The Well Dressed Guitar /Wring That Neck /No One Came  /Keyboard Solo /The Battle Rages On /Space Truckin' /Smoke On The Water. Extranummer: Green Onions /Hush/Bass Solo /Black Night

En mycket trevlig lördagkväll detta: ett jätteklassiskt band med jätteklassiska låtar uppträdandes på en jätteklassisk arena. I publiken fanns även Janick Gers (Iron Maiden); han lufsade in i sin gamla täckjacka när vi stod och sög i oss den sista drinken innan showtime, och sågs sedan skriva lite autografer till yngre beundrare. När jag tagit mig tillbaka till Greenwich igen var meningen att jag skulle infinna mig på Orhans inflyttningsfest ett par kilometer bort. Jag gick dit, men kunde försmädligt nog inte lokalisera festen; hade glömt att jag hade slut på pengar på mobilen, så jag kunde inte ringa och höra efter till vilken ingång jag skulle gå. Bara att spatsera hemåt igen, men ärligt talat var jag belåten som det var. Med lite flyt kommer jag snart att infinna mig på Hammersmith igen för att se ännu ett klassiskt band där: Motörhead, med Girlschool och The Damned som förband – smaka på den rockfaktorn:)

Inatt blev det inte mycket till sömn. Blev dels sent i natt men sen vaknade jag rätt tidigt då folk i rummet började packa och väsnas med sina grejer. Lite irriterande men det får man räkna med. Avskildhet är nåt som är svårt att få när man bor på vandrarhem. Det blir också påtagligt som nyss då jag efter den simpla frukosten – dock fyller den ju sitt syfte – kände att det var bäst att uppsöka en toalett. Efter att ha gått mellan våningarna bara för att finna att det var folk överallt så gick jag helt sonika ner till ”the chill out room” där jag i lugn och ro kunde braka lösJ

Jag har nyss också checkat ut för att byta rum igen. Detta har jag fått gjort ett antal gånger; när jag bokade allt var inte samma rum tillgängligt för hela perioden. Lite drygt att behöva göra detta och bära resväskan upp och ner. Tvätta måste jag också göra då jag har använt hela min arsenal av kalsipper. Jag tänkte att jag ska gå till mitt gamla studentboende på Devonport House och använda tvättmaskinen där; bara att ringa Dan, min gamla flatmate som bor kvar, så öppnar han åt mig. Tiden rann dock iväg igår eftersom jag for in till city på eftermiddan, men på vägen hem köpte jag ett tvåpack kalsonger på Asda så man klarar sig i helgen.

Trots såna här små irritationsmoment i vardagen så trivs jag fint här på St Christopher´s Inn. Kul är att man träffar mycket folk. De som jobbar på puben bor också på vandrarhemmet – som jag kanske skrivit tidigare är vandrarhemmet beläget i samma byggnad – och de är trevliga typer. Rainer, kanadensaren, har dock flyttat ut eftersom han hittade ett lägenhetsrum nära marknaden - han kommer hit varje år och säljer hattar av pläd (heter det så på svenska? - ett slags tyg i alla fall) som han tillverkar själv. De senaste dagarna har jag lärt känna Charlie, en fransman som liksom jag letar jobb. Det är för övrigt flera som bor här som gör det så man är knappast ensam.

En annan jag är hängt med lite är Peter, en engelsman som dundrade in här för några dar sen. Han är en halvtokig, rolig figur som dricker öl med en imponerande intensitet. Igår kom han ner till frukosten barfota och i endast t-shirt och kalsonger, rejält bakis. Han är dock ingen som bryr sig överhuvudtaget utan han går fram som ångvält. En stor jävel är det också; faktum är att han påminner mycket om Håkan Tjernberg, för de Kramforsbor som läser detta. En annan trevlig prick är Adam, en irländare med smak för öl och rock n´ roll – egenskaper som vi alla vet utmärker en alldeles förträfflig människa.

I torsdags tog jag, Peter, Charlie i sällskap med annat folk några pints här i baren innan vi såg la märke till en intressant följe av damer som var på väg bortåt gatan. Vi följde sålunda efter till ett ställe som heter North Pole. När jag kom in kändes det som att jag hade varit där förut, förmodligen då under liknande, rusfyllda omständigheter. Det var fullproppat med yngre besökare, och man kände sig väl inte alldeles hemma i discodunket men det var kul ändå. Jag stöp i säng vid 2, men jag ångrade dagen efter att jag inte höll ut längre. Peter berättade under nämnda frukost att han gått för att leta cigaretter på hotellet som ligger alldeles bredvid St Cristophers´s; där hade han suttit och festat med ett gäng engelsmän till klockan 6. Det visade sig att det var bandet Muse han suttit med; dessa – englands största band för tillfället – spelade   i Greenwich torsdag och fredag. Där gick man miste om nånting, men rent oflyt helt enkelt.

Igår blev det också öldrickande. Eftersom det var fredag var det riktigt bra drag, fullt ös i puben. Det kan gå lite vilt till ibland: det är en rejäl volym både på musik och besökare, nåt gruff då och då (mellan två brudar igår, underhållande) och det är väl därför det igår var inte mindre än fem vakter på plats på denna lilla pub. Droger ser man också här och där, rätt vanligt det i London. Det är dock inget för mig, jag håller mig till ölen.

Man är lite sugen på att beställa en pint, men jag väntar till eftermiddan. Är lite halvbakis men piggnar nog till när jag går ut i solen; ska snart bege mig till Kensington för att gå på en skivmässa som tydligen ska vara en den största i England. Jag borde inte köpa så mycket pga brist på utrymme, men sån självkännedom har jag att jag vet att jag kommer att komma hem med åtminstone några objekt. Blir i alla fall intressant bara att besöka mässan, längesen jag var på en sådan också, en av mina favorittillställningar. Efter besöket där letar jag rätt på nån charmig pub där jag ser England-Brasilien, efter det drar jag till Hammersmith för att se Deep Purple, och när jag kommer hem till Greenwich går jag till Orhan, som har inflyttningsfest (house warming party säger dom här, en fyndig benämning). Synnerligen upplagt för en gemytlig lördag!

Nedan är setlistorna till förra helgens konserter, om någon finner sånt intressant. En rolig grej som jag kom på i efterhand är att strömmen gick när Y & T drog av Meanstreak; bandet spelade dock vidare med glatt humör, publiken skötte sången och stort jubel när strömmen återkom. Ett briljant moment under denna fenomenala spelning.

MAGNUM

Cry To Yourself, Take Me To The Edge, Brand New Morning, The Moon King, When We Were Younger, No One Knows His Name, Dragons Are Real, A Face In The Crowd, We All Run, Les Morts Dansant, All My Bridges, All England’s Eyes, Vigilante. Extranummer: Don’t Wake The Lion, Kingdom Of Madness

Y & T

Open Fire, Don’t Wanna Lose, Hang ‘Em High, Don’t Be Afraid Of The Dark, Meanstreak, Dirty Girl, I Surrender, Hurricane, I Believe In You, Eyes Of A Stranger, Midnight In Tokyo, Contagious, Summertime Girls (w/guest Ron Keel), Blues Instrumental, Black Tiger, Squeeze (including drum solo), Hell Or High Water, Forever. Extranummer: Barroom Boogie, Rescue Me.

SAXON

Battalions Of Steel, Heavy Metal Thunder, Dogs Of War, Hellcat, Dallas 1PM, Are We Travellers In Time, Broken Heroes, Motorcycle Man, The Power & The Glory, Medley: Solid Ball Of Rock/Back On The Streets, Iron Wheels, Lionheart, And The Bands Played On, Ride Like The Wind, Wheels Of Steel. Extranummer: Live To Rock, 747 (Strangers In The Night), Crusader, Princess Of The Night

Idag (läs tisdag) har jag till sist fått iväg ett par jobbansökningar. För en sån som jag som inte är van vid detta – har alltid fått jobb utan att behöva söka dem, kanske inga toppjobb då men ändå – är det en dryg process att gå igenom. Processen är än värre i England kan jag lova; man ska registrera sig på än den ena än den andra websidan och fylla i alla möjliga uppgifter. Dessutom är det ett jävla grundarbete med att gå igenom alla sidor för att överhuvudtaget hitta lämpliga annonser att söka. Vidare är jag sent ute eftersom jag förra veckan hade en kontakt, genom en släkting, som jag inväntade respons ifrån. Nu var den tjänsten redan tillsatt tyvärr men det kan kanske bli aktuellt senare. Hur som helst ska jag damma iväg några till ansökningar så får jag se om det kommer något samtal.

I helgen som passerade fick jag emellertid uppleva mer stimulerande företeelser, i musikalisk form ska tilläggas. När jag spånade på att åka till London hade jag mycket god koll på konserthösten och speciellt november och just denna helg. Magnum, Y & T och Saxon, tre kvällar efter varann, vore man ju en ren dåre att missa. Tyvärr innebar detta att Treat och hårdrocksevenemang i Kramfors fick stryka på foten; det lilla jag hört hitills om det eventet lät glädjande: polisingripande samt headbanging som medförde blodvite (snyggt Foppa, sån inlevelse ska premieras!:)

Magnum, ett av mina absoluta favoritband, var alltså första konserten ut, på Islington Academy. Tyvärr anlände jag sent så jag hörde endast en låt med förbandet Awake; synd då de lät bra, progressiv metal ungefär. Magnum inledde sedan med två låtar från senaste skivan, och faktum är att de nio första numren alla var hämtade från de fyra senaste plattorna, alla släppta på 00-talet. Det gjorde dock inget tycker jag; dels är de senaste plattorna riktigt bra och dessutom blev det mer oförutsägbart. Med det sagt steg förstås stämningen när en klassiker som Les Morts Dansant dök upp. Höjdpunkten var första extranumret; en magnifik version av Don’t Wake The Lion.

Dessutom var ljudet helt suveränt; tror jag sällan hört ett bättre konsertljud – det var högt och tungt men samtidigt klart och med alla instrument urskiljningsbara. Om man ändå ska klaga var speltiden lite kort, och det var ganska outhärdligt trångt i lokalen ibland. Kul med sån uppslutning så klart, men lite irriterande när folk ska pressa sig förbi en hela tiden. Jag har aldrig heller förstått varför man promt måste utveckla en jättehydda bara för att man blir lite äldre; medelåldern var åtminstone 40, och veteranernas storlek bidrog tveklöst till situationen. För all del, drick öl och ät gott, men för helvete rör på er! En sak är säker: så där kommer jag aldrig tillåta mig att se ut.

På lördag, på samma ställe, spelade ett annat klassiskt band: Y & T. Jag såg ju dem för en månad sedan i Sala (en minnesvärd resa på många sätt...) men dessvärre gjorde min påtagliga törst den kvällen att minnet från spelningen ebbade ut ju längre tiden gick. På grund av detta missöde, samt förstås att Y & T är ett kanonband, ville jag se dem igen. Nu missade jag – pga det satans tunnelbanearbetet - tyvärr supportakten helt, vilket var försmädligt eftersom det var Ron Keel, från gamla 80-talsrockarna Keel, som värmde upp. Tydligen körde han akustiskt, solo, så man kanske inte missade så mycket.

Och sedan klev de på, de stensköna herrarna från Kalifornien. Dave Meneketti (sång, gitarr) med mannar var i högform; de hade en jävla energi och spelglädje, kanske också beroende på att det var sista stoppet på turnén. Jag kan inte annat säga än att detta var en fullständigt fenomenal föreställning, och gensvaret och glädjen från publiken, ja stämningen överlag, var underbar. Detta band har ett helt oemotståndligt rocksväng i sina många kanonlåtar. Bland det bättre jag sett på mången dag. Det tyckte jag nog för en månad sen också, men detta var ärligt talat strået vassare ändå, även om det säkerligen hjälpte att jag nu hade inmundigat endast ett par kalla och därför hade mer fokus på händelserna. En briljant lördagskväll!

Söndag så och dags för tredje klassiska bandet, Saxon, på Koko i Camden. Som förband hade engelsmännen emellertid ett annat klassiskt band, Anvil. Detta var, tror jag, femte gången jag såg dem på ett år; ett i sanning oväntat scenario. Men Anvil kan man förstås aldrig få nog av i liveskepnad. Lips var som vanligt i högform; som ett överexalterat barn och flinande mentalpatient på samma gång. Bandet rider fortfarande, med rätta, på vågen efter den fantastiska filmen, och publiken visade upp ett helhjärtat stöd. Som den publikfriare han är visade Lips sin uppskattning genom att köra sitt patenterade trick; trakterande av guran med en dildo. Stort jubel förstås. Anvil åter till Sweden Rock för bövelen, vore tjänstefel annars!

Inför Saxon gick jag åter upp till baren på översta våningen, och bestämde mig för att det skulle vara kul att se konserten uppifrån. Fick en kanonplats mot räcket och hade en förnämlig vy. Jag måste först också kommentera Koko som lokal: detta var andra gången jag var här, och den blir tjusigare och tjusigare. Den har gammaldags, rödfärgad interiör, med flera våningar, balkonger och avsatser – likt en teater - och är helt enkelt sevärd bara den.

Och vad säger man om Saxon? Vilket liveband.. ett av de absolut bästa i denna underbara bransch. De levererar klassiker efter klassiker, slagdänga efter slagdänga. Sist jag såg Saxon så överraskade de med ett par gamla örhängen, och så även denna gång. Liksom då spelades Ride Like The Wind - ”this is the song that no one will admit that he likes” skojade Biff, men tvärtom kan ingen vettig själ kan motstå en sån catchy bit. Dessutom framfördes Back In The Streets, lugna Iron Wheel (från Forever Free – Biff tillägnade den sin far som arbetade ihjäl sig i gruvan) och inte minst Broken Heroes, som tillägnades de engelska stridstrupperna, så här på Remembrance Day (en minnesdag i England för stupade soldater). Den sistnämnda fick en grym respons, och det var en fröjd att höra den, en av mina favoritlåtar från lysande plattan Innocence Is No Excuse.

Utöver en räcka hits bjuder Saxon alltid också på en underhållande, engagerande show, med hjärta och inlevelse. Basisten och dryckesglade tokstollen Nibbs Carter röjer järnet, och Biff Byford är ju en kung på scen med få, om några, övermän (han har passande nog spelat King Arthur i en kortare film), och har publiken med sig så fort han visar sig. Slutparten av setet blev en ren eufori i heavy metal-anthems, och en av dessa, Denim and Leather, introducerade den gode Biff med orden: ”this song means as much to me now as back then”. Amen. Lustigt i sammanhanget, i och med att de turnérar med Anvil, är att det är en dokumentärfilm i produktion även om Saxon: Heavy Metal Thunder. En i Saxons crew delade ut flyers för denna, och när jag sa att jag redan förbokat den fick sken han upp och gav mig en klapp på axeln. Självklart att man köper den, blir säkert högst underhållande att beskåda den också.

Denna söndagskväll var nog lika njutbar som lördagens dito. Roligt nog kunde man på en av balkongerna på högerflanken skåda medlemmarna i Y & T, som alltså valt att inte flyga hem från Europa än. Dessutom såg jag senare, också på vip-avdelngen, en som bara måste ha varit Michael Poulsen, Volbeats huvudman. Han hade ett brett leende när gudomliga stänkare som 747 (Strangers In The Night) och Princess of The Night spelades. Lite märkligt att han var där eftersom de är på turné med Metallica, dock, men såg verkligen ut som honom. Nåväl, avslutningsvis kan man verkligen säga att denna konserthelg var ytterst gemytlig; inte ofta man har chansen att uppleva en sådan.

För ett tag sedan bytte jag rum på vandrarhemmet. Jag har bokat för ett par veckor, men kommande natt var det enda 6-mannarummet fullbokat, varför jag nu får bo en natt i ett 8-mannarum. När jag slängde in min väska var det dock bara en annan resident där, men det lär ju ändras. Standarden är föga oväntat inte nåt att hurra för, men det spelar ingen roll, huvudsaken man har en säng och tillgång till toa och dusch. En enkel frukost ingår också, och baren är som sagt en våning ner, mycket angenämt.

Det är också kul att träffa på diverse lirare, alla har varit jävligt coola så här långt. Jag har umgåtts mycket med Reiner, en ytterst trevlig kanadensare i 50-årsåldern. Han är också väldigt intresserad av musik och fotboll. Han spelade fotboll på rätt hög nivå i ung ålder, och vad gäller musiken har han många historier från back in the good ’ol days att bjuda på. Han jobbade länge i musikbranschen, bland annat med band som The Cure och The Clash (Joe Strummer var en hyvens kille säger han). Vidare var han på Woodstock, såg Deep Purple med Led Zeppelin som förband, rökte på med grabbarna i Pink Floyd, och berättade om en vild fest innehållande bland andra Nicko McBrain (Iron Maiden) och Klaus Meine (Scorpions).

Detta skulle emellertid huvudsakligen bli en rapport från tisdagens uppträdande av Gotthard. De spelade på The Relentless Garage, i Islington-trakten, och det var första gången jag besökte det spelstället. Det inhyser väl ett par hundra personer, och var en väldigt gemytlig lokal, som alla konsertlokaler i London. Europe gjorde faktiskt en specialspelning här ett par dar tidigare; väldigt synd att man inte hade anlänt då.

Förband var The Crave, en engelsk kvartett som spelade ganska standardmässig rock, ingen sensation enligt mig men sångaren meddelade stolt att de ska agera support till ”ett band vid namn Deep Purple” så potential verkar de ha. Jublet blev dock desto större från åskådarna, av vilka jag kände igen flera, när Gotthard äntrade scenen. Vokalisten Steve Lee yttrade: ”let’s forget about everything and just have a good time”, och det är sannerligen omöjligt att inte ha det oerhört trevligt i sällskap med dessa Schweizare. Det blir automatisk en varm atmosfär band och publik emellan, möjliggjord av deras medryckande, upplyftande och catchy låtar.

En lika stor faktor är också det smittande goda humör och den spelglädje bandet visar upp. Det gäller speciellt Steve Lee, som utan tvivel är en av de absolut bästa frontmännen inom hårdrock numera. Han är både självsäker, med coola moves, och ödmjuk och publikfriande som få. Dessutom sjunger han ju såklart magnifikt; det är en ynnest att höra mannen helt enkelt. En av höjdpunkterna var ett akustiskt parti, i par med radarpartnern och låtskrivaren Leo Leoni, där de spelade enligt högljudda önskemål från publiken.

Andra guldklimpar under kvällen var The Oscar Goes To You och avslutande Anytime, Anywhere. Mottagandet från The Garage var exalterat, med hög allsång. Själv tycker jag att de spelade lite för många nummer från nya skivan Need To Believe – den är riktigt bra, men inte av samma skyhöga klass som de två senaste släppen, från vilka jag saknade hits som Now, The Call och I Wonder. Men visst var detta en kanonkväll. Gotthard är ju gigantiska i hemlandet, men med mer promotion bör de bli mycket större internationellt också. Nedan är setlistan, kopierad från journalisten Dave Lings hemsida (stötte inte oväntat på Dave, det kan man alltid räkna med på konsert i London).

Unspoken Words, Gone Too Far, Top Of The World, Need To Believe, Sister Moon, Hush, I Know You Know, Right From Wrong, Guitar Solo, Unconditional Faith, Heaven (Acoustic), Let It Be (Acoustic), All I Care For (Acoustic), One Life, One Soul (Acoustic), Shangri-La, All We Are, I Don’t Mind, The Oscar Goes To You, Lift U Up. Extranummer: Mountain Mama och Anytime, Anywhere.