Denna månad ger Metallica två konserter på O2 här i Greenwich, i måndags var det dags för den första. Dagen innan anlände Erik, en kille från Gävle som jag träffade på förra året vid Metallicaspelningar i Polen och Tyskland. Han har de senaste åren rest runt och sett bandet i Europa och kom nu närmast från Sheffield – Metallica inledde Europaturnén här i Storbritannien. Självklart erbjöd jag sovplats på golvmadrass i min minimala lya för att han skulle spara lite stålar. Det blev bara en liten pubrunda här i byn på kvällen så att vi skulle vara utvilade till den stora begivenheten dagen efter.

Hardcorefan som Erik är ville han bege sig till arenan redan vid tolvtiden för att få en plats längst fram i kön vilket möjliggör en plats mot staketet vid scenen. Jag är ju själv ett jättefan av Metallica men det där med att bums stå längst fram har jag lagt ner sedan länge. Även om det så klart är stenkul att få den positionen så finns det inte en chans att jag ska stå och köa i fem timmar. Jag följde ändå med för skojs skull och för att se om jag kunde hämta ut min biljett - vilket givetvis inte var möjligt förrän kl 18 (engelsk byråkrati och omständighet återigen..). Nu hade Erik som tur var några kamrater i kön som var villiga att hålla hans plats (gemenskapen mellan Metallicas fans är stor) så vi gick iväg till en av de många barerna inuti O2-komplexet. Här slank det ner burgare och några pints i sällskap med många trevliga fans, bland annat en trio gemytliga irländare och en kurvig bulgariska.

Jag hade gärna stannat kvar här och laddat vidare, men eftersom jag hade stämt träff med Aaron och Tom, två klasskamrater som skulle hänga med på konserten, så tog jag bussen tillbaka. Snabb men delikat Jack and Coke-grogg på rummet innan jag mötte upp med grabbarna för att åka till O2 igen. Bra härligt att kunna ta en fem minuters bussresa till en konsert för en gångs skull. Unga och orutinerade som dom är hade de inte ätit middag så de var tvungna att ta in på restaurang när vi kom fram; själv gick jag ut och inmundigade mer whiskeygrogg med Simon, en bekant thrasher, utanför arenan. På grund av pojkarnas felplanering så såg vi nu endast sista låten med första förbandet, The Sword. Inte för att det gjorde mig så speciellt mycket, det jag har hört av dem låter ganska ordinärt.

Nästa akt var emellertid ett måste: inga mindre än Machine Head, som ännu en gång fått möjlighet att turnera med Metallica, och det är förstås välförtjänt. Efter att ha köpt in hutlöst dyr öl – 4,30 pund! – såg vi Robb Flynn och kompani göra en stabil spelning, men de gör sig naturligtvis mycket bättre som huvudband med mer speltid. Ljudet var inte det bästa heller. Jag hade hoppats på att få höra Maidencovern Hallowed Be Thy Name som de bjöd publiken på ett par dagar innan, men tji fick man.

Metallica använder sig på Death Magnetic-turnén av en scen mitt på golvet i arenan, precis som de gjorde 1996 och 1997. På detta sätt kommer en större del av åskådarna nära bandet. Vi trängde oss in på ena långsidan och i takt med att ölen rann ner – jag gick ett par rundor under spelningen för att fylla på – kom man igång så det stod härliga till. När Damage Inc. skenade fram röjde vi som besatta – denna thrashpärla hade jag bara hört live en gång tidigare. Gällande Metallicas gig så levererar de ju 100 gånger av 100 en enastående metalshow med fett ljud och kolosser till låtar. Inget nytt under solen här alltså. På så sätt var det ju inget sensationellt gig; Metallica är ju alltid suveräna live, det är liksom bara givet, men det som är jävligt kul är att de sedan några år kastar om friskt i setlistan. Därför kan man ofta bli överraskad av vilka nummer som spelas.

Denna kväll var skrällarna följande: Holier Than Thou, Too Late Too Late (Motörheadcover) och Phantom Lord. Framförallt de två första kan inte många av de närvarande kunnat gissa sig till; Holier Than Thou har inte spelats sedan 2004 och inte många gånger överhuvudtaget, medan Too Late Too Late endast spelats vid ett tillfälle tidigare – 1995, då Metallica uppträdde som The Lemmys för att fira rockikonens 50-årsdag. Faktum är att tanken var att Lemmy var inbjuden att medverka på Too Late Too Late, men han var förkyld. Som Lars säger: det är väl den sista personen man ska tro få en förkylning:) På nästa spelning på O2 kan man nog vänta sig att den gamle rockaren dyker upp. De nya låtarna lät också strålande live, en låt som Cyanide som inte är min största favorit från senaste alstret var riktigt bra live, stentung. All Nightmare Long var också ösig värre.

Metallicas setlista denna afton:

That Was Just Your Life

The End Of The Line

Creeping Death

Holier Than Thou

One

Broken Beat And Scarred

Cyanide

Sad But True

Turn The Page

All Nightmare Long

The Day That Never Comes

Master Of Puppets

Damage Inc

Nothing Else Matters

Enter Sandman

-----------------------------

Too Late Too Late

Phantom Lord

Seek And Destroy

Det här var en utomordentlig kväll, som väntat. Samtidigt går ju lite av ’wow!-faktorn’ förlorad eftersom man vet att det kommer att bli stenbra. Detta är ju knappast något dilemma, men det är en känsla man kan få. Jämför med Iron Maiden, som ju också ständigt bjuder på konserter som aldrig kan beskrivas som annat än väldigt bra och oftast jävligt bra. Såna här gånger är det ofta i ett oväntat låtval man kan hitta de där stora glädjeämnena. Sen tycker jag även det är väldigt viktigt att bandet uppvisar energi och en passon för det de gör, att de tycker det är kul helt enkelt. Det smittar av sig på publiken. Något som mycket riktigt är tydligt med Metallica nu för tiden är spelglädjen och harmonin i bandet. Det är roligt att se medlemmarnas nästan barnsliga entusiasm över att framföra sina låtar live, och att kort och gott få hantera sina instrument; det märks att de älskar det de gör. Dessutom skämtar de ideligen med varann på scenen och verkar verkligen trivas med varann, något som inte alltid var fallet i deras yngre dar.

I tillägg till detta så har de ett naturligt samspel med publiken. Den evigt stencoole James Hetfield bjuder på många lustigheter när han tilltalar fansen. I det synnerligen glassiga turnéprogram jag inhandlade efter konserten skriver Black Sabbaths Tony Iommi så här: ”As a band they work great, they have a great connecton with the audience. It’s a natural connection, they don’t force it.”. Detta stämmer verkligen, och kan ju också sägas om Iron Maiden. Det är ingen tillfällighet att dessa är världens två mest populära metalband.

Här nedan är ett par bilder från Fulham-West Bromwich förra söndagen. Batteriet tog slut så det blev inga bilder från själva matchen men däremot från uppvärmningen:) Jag var bra sliten efter konsert och drickande fyra dar i rad, men det kändes kul ändå att se Fulham och Craven Cottage för första gången denna säsong. Min granne Kamilla hängde på, hon hade aldrig sett en match i Premier League förut så hon var förväntansfull. Först mötte vi upp med Forsberg och Stegberger i Paddington, jag ville ta tillfället i akt att skicka hem några kilon LP- och CD-skivor med dem. De var också slitna, inte minst därför att de knappt hade fått någon sömn under natten. Detta berodde på väldigt högljudda aktiviteter i rummet bredvid, med höga lustfyllda rop från deltagarna därinne, haha:)

Fulham dominerade matchen totalt, de spelade riktigt fin fotboll med den passningsskicklige Danny Murphy som navet på mittfältet. Hemmalaget hade inte mindre än tre skott i virket i första halvlek samt ett par ytterligare jättechanser. Sägas ska ju emellertid också att West Bromwich inte alls var bra. I andra, efter ännu en ribbträff, kom till slut två strutar, av Bobby Zamora samt Andy Johnson. Dessa två var också väldigt bra och passar även ypperligt ihop som anfallspar. Fabio Capello var på plats och hade säkert ett öga på dem. Vi hade platser vid mittlinjen på långsidan, rad 4, så man kom nära händelserna. Efter att ha sett Milwall på lördagen så kan man förstås konstatera att spelarna på högsta nivån har en långt bättre bollbehandling. Något man också slås av när man ser spelarna live, på nära håll, är hur lätta i steget de är. Det finns inte ett uns fett på dem, och de väger oftast inte så mycket men är förstås ändå starka i kroppen.

Nu sitter jag och väntar på att Erik, en kille från Gävle, ska dyka upp. Vi har träffats förut på några Metallicaspelningar och ska imorron se gudarna här i Greenwich på O2, en av två på den arenan – den andra äger rum 28 mars, då jag får besök av Fredde och Maria. Kul med besök. Dock har man ju samtidigt fullt upp med studierna så man får se till att man får saker gjorda såna här gånger. Idag får jag nog skicka ut Erik på en sightseeingtur eller nåt, jag måste läsa klart en bok. Är även en smula orolig då jag varit förkyld och haft feber nu i fem dar, har ingen jättefeber men är inte vidare pigg. Imorgon när konserten är så hoppas jag att man känner sig bättre. I annat fall är det ju skönt att man alltid kan ta till flaskan och pintglaset och ladda inför konserten, det är ju effektiv medicin om något.

Ikväll var det dags för det första mötet mellan två giganter i europeisk fotboll, Real Madrid och Liverpool. Eftersom jag har haft feber idag och kände mig hängig som fan orkade jag inte gå till puben, utan hittade en bra streamlänk på nätet. Dessa sändningar brukar ju dock vara väldigt vanskliga, och givetvis försvann bilden efter en kvart. Jag hittade en annan länk men den sändningen hackade och försvann med jämna mellanrum. Det är säkert inte bara jag som tycker sånt här är fruktansvärt irriterande, men med mitt bristfälliga tålamod slutar det i intensiv ilska med tillhörande svordomar av alla de slag. Ibland undrar jag om det är så bra för hjärtat att hetsa upp sig så här men jag kan inte hjälpa det, jag verkligen hatar sånt här tekniskt strul. Nåväl, nu tog ju The Reds en betydande 1-0-seger (när målet kom frös så klart bilden). Läget inför returen på Anfield ser lovande ut, men med kvalitéten som Real besitter ska man inte ropa hej än. Sen lär väl nu ingen kritisera Benitez för att han bytte ut Torres och hade Gerrard på bänken eftersom det blev vinst; annars brukar ju mindre kunniga journalister gärna kommentera sånt. Har man lite intelligens inser man dock att det kanske har med saker som t ex skador(som upplysningsvis är ganska vanligt i den här sporten) att göra...

Även om jag skulle kunna skriva en mindre doktorsavhandling om trångsynta, ignoranta fotbollsjournalister - och fotbollsfans för den delen - ska jag övergå till det som var huvudmeningen med detta inlägg: den gångna helgen, då herrar Forsberg och Stegberger var på besök i London. Vi slöt samman på torsdagskvällen på ett högst oplanerat vis i rulltrappan på Tottenham Court Road station. De var då på väg hem efter ha letat en öppen pub, men jag visade då vägen till Crobar där vi tog ett par avslutande öl bland diverse metalheads. Anledningen till vårt sena möte var att jag hade beskådat en konsert med Children of Bodom, Cannibal Corpse och Diablo på The Forum i Kentish Town. De sistnämnda finländarna fick bra respons för sin melodiska och svängiga metal innan death metal-institutionen Cannibal Corpse intog scenen.

Jag har faktiskt aldrig varit något jättefan av Floridabandet även om de förstås är grymma på det gör och det mest säljande death metalbandet genom tiderna. Den här kvällen blev jag dock riktigt imponerad; vilka musiker och vilket framförande! Professionellt till 100%, häpnadsväckande tajt och välspelat, tungt och brutalt. Visst har de även några fina bitar i repertoaren, såsom Hammer Smashed Face och Fucked With A Knife (som tillägnades alla damer i lokalen; deras texter ska man givetvis inte ta på allvar utan de passar musiken helt enkelt). Sångaren George ”Corpsegrinder” Fischer är en minst sagt respektingivande figur; mannen är metal så det räcker och blir över medan hans sinnessjukt ihärdiga headbangande är svåröverträffat. Vid ett tillfälle uppmanade han till headbanging, med tillägget: ”Try to keep up with me, you will fail” Jo, ingen är så dum så han inte inser det. Publiken var smått lyrisk och såväl moshpit som wall of death förekom.

Huvudakten, finska suputerna Children of Bodom, har alltid fallit mig i smaken. De erbjuder en synnerligen kompetent blandning av bitsk aggressivitet och minnesvärda melodier som jag uppskattar. Ikväll spelades både låtar från senaste, utmärkta Blooddrunk och gamla slagdängor som Hate Me och Downfall. Något som också utmärker finnarna är mängden slagkraftiga, ilskna riff. Yxmännen Alexi Laiho och Roope Latvala räknas bland de mest framstående inom sitt gebit (bland annat brukar Slayers Kerry King hylla dem titt som tätt). Två grymma gitarrister, och Alexi är ju också känd för sina blixtrande solon. Den äldre Roope såg då inte ut att ha några större sviter trots Anvilfesten kvällen innan, men har man en sån talang klarar man nog av lite bakfylla också. Han fyllde emellertid på batterierna med ett par groggar under spelningens gång. Dessa finnar...

Extranumret bestod dock bara av en dryg halv låt eftersom någon efterbliven varelse slängde en öl över mixerbordet så att ljudet pajade och konserten fick brytas. Så kan det gå tydligen. Trots denna finfina metalkväll så låg jag i lä när det gäller upplevelser gentemot Foppa och Stegen. Dessa träffade tidigare under dagen på Arlanda en riktig profil: den minst sagt meriterade gitarrvirtuosen Janne Schaffer, som var på väg till Nurnberg för att lira. Ingen dålig stjärnträff minsann, och detta skröt de förstås om hela helgen - med rätta, själv träffar man Scott Ian men det är ju inte mycket att komma med mot en sån som Janne!

På fredagen kom grabbarna ut till mig i Greenwich. Jag satt dock länge och väl med en pint på Weatherspoon innan de dök upp; inte oväntat var det problem med tunnelbanelinjerna som det kan vara om man har otur. Vi drog efter en burgare och snopet nog cider (Strongbow är ju inte öl grabbar, för gröna kukar!). Efter detta gick vi genom mitt ståtliga unversitet för att komma till den gemytliga puben Trafalgar, benägen vid Themsen. Här mådde vi rysligt gott över ett par pints innan turen gick via Greenwich Park till min lilla kammare. Nu var det bara att trappa upp inför kvällens thrash metal med rejäla groggar. Tiden rann iväg som den gör vid såna här glada tillfällen så vi fick således fortsätta starkförtärandet på tunnelbanan.

Utanför arenan fick jag min biljett som jag hade över såld till en finne som var väldigt tacksam. Bara kul att bistå en broder i nöd, och jag fick mer pengar till vätskepåfyllning.  Exodus och Overkill bjöd på en förkrossande thrashuppvisning med en strid ström av örhängen, mer behöver egentligen inte sägas. Jag och Foppa röjde nere på golvet medan Stegen hade en fin vy från övervåningen. Personligen tycker jag ändå Overkill var den största behållningen. Frontmannen Bobby Blitz, snart 50 men mer fit och uppkäftig än de flesta yngre kollegor, är en härlig profil som brinner för sin metal. Efteråt morsade jag på såväl Exodus vikarierande skinnplågare Nick Barker som bandledaren Gary Holt, men självklart tänkte jag inte på att ta ett foto; andra gången nu jag missade chansen med den sistnämnde. Sånt har man tyvärr inte förmåga att tänka på när man är på gasen, något vi alla verkligen var denna kväll.

Vi hade egentligen efter spelningen planerat att bege oss till hårdrocksklubben Electric Ballroom i Camden, men det fick vi lägga ner. Det var speciellt en av oss (den mest gänglige) som var väldigt tärd. Denne drasut beskrev också under stort jämmer sina problem att lokalisera en plats där han i lugn och ro kunde häva ur sig lite maginnehåll – var är buskagen vid Gladan när man behöver dem...

På lördagen stämde vi träff vid London Bridge, på samma pub vi besökte förra året. Även här var jag allena ett tag innan mina kamrater dök upp. Jubilee Line var ur bruk så hurtiga som de är så tog de helt sonika en promenad i solskenet längs Themsen, beskådandes diverse turistmål. Efter smaskig, flottig pubmat och ett par pints – livskvalitét rätt ner i strupen – var det dags att ta tåget mot Bermondsey, med efterföljande promenad till The New Den, Millwalls hemmaarena. För en gångs skull var det som sagt fint väder på en fotbollsdag, och trots att matchen inte bjöd på någon större underhållning trivdes vi bra på läktaren bland Millwalls ack så hängivna och genuina fans. Kommentaren efteråt från Mr Foppa, inte direkt någon större sportfanatiker, huruvida han tyckte matchen var bra var dräpande: ”det gick ju snabbt i alla fall":) Men jag tror han fann det mycket intressant i alla fall att se denna aspekt av engelsk kultur.

Nu var det bara en och en halv timme till dess att kvällens begivenhet, Priest Feast på Wembley Arena, skulle inledas så det ville till att resan västerut flöt på. Vilket den gjorde, jag hann precis kränga min överflödiga biljett och vi hann precis köpa öl innan Testament dundrade igång. Vad ska man säga om detta guldgäng? Om man tillämpar en kombination av låtfaktor, metalfaktor och coolhetsfaktor så är det få som bräcker Chuck Billy (snacka om pondus!) och kompani. De hade bara 30-35 minuter till sitt förfogande, men det var förstås inte mindre stenbra för det. Det var kul att se deras inbjudande tunggung få en varm respons med allsång och moshpit. Jag längtar verkligen till deras gig nästa månad då de ska spela de första två albumen i sin helhet; lär ju bli otäckt bra.

Nästa storartade orkester, Megadeth, fick en timme på sig. De stod för en briljant spelning, till att börja med kan jag ju bara presentera setlistan: Sleepwalker/Wake Up Dead/Take No Prisoners/A Tout Le Monde/Washington Is Next/She-Wolf/In My Darkest Hour/Symphony Of Destruction/Skin O´ My Teeth/Hangar 18/Peace Sells/Holy Wars...The Punishment Due. Pust, vilken hitkavalkad... Och framförandet var förstås top-notch av dessa proffsmusiker – Dave Mustaine och Chris Broderick lyser naturligt nog mest med sitt gitarrspel, grymt. Jag tycker även att Dave sjöng riktigt bra.

Efter dessa två lysande framträdanden var man en smula orolig över hur gentlemännen i Judas Priest skulle kunna följa upp sina förband. Men de farhågorna försvann snabbt; heavy metal-legenderna gick ut och visade var skåpet skulle stå och att gammal är äldst, för att ta till två käcka klyschor. Det var sannerligen inga trötta gubbar på scenen den här gången (på Sweden Rock Festival förra året var de lite stela till exempel) utan det syntes att de var laddade, fattas bara annat också med såna förband. Mest energi hade som vanligt KK Downing. Det är ju underbart att se mannen i aktion: 57 år fyllda är han fortfarande den samme gamle KK; han skuttar ivrigt omkring på scenen, headbangar hängivet, bjuder på sina karakteristiska poser och saluterar fansen med metaltecknet högt i skyn. Den blonde gitarristen är sannolikt en av de skönaste lirarna i metalhistorien, metal flyter i hans blod. Se även hans hemsida Steel Mill (www.kkdowning.net) för prov på hans aldrig sinande passion. Hans gitarrkollega Glenn Tipton är inte långt efter i fråga om coolhet, men är mer stillsam på scenen. Rytmsektionen Ian Hill och Scott Travis trygg och stabil i vanlig ordning. 

Det är ju även allmänt känt att the Metal God himself, Rob Halford, de senaste åren börjat tappa lite av sin röstkapacitet, även om Glenn Tipton envist hävdat annorlunda. Häromveckan läste jag dock en kommentar av KK, som medgav att Robban haft svackor i sin sång. Desto roligare då att han denna kväll visade att rösten till största delen funkar fortfarande; det var inga större missöden utan han sjöng riktigt bra och bjöd till och med på några höga skrik i gammal god stil emellanåt. Även han är 57 år, så det är ju fullt naturligt att åldern tar ut sin rätt; det märks förstås än mer när han har en sån krävande sångstil. Han rör sig sparsamt på scenen numera, men hans karisma kvarstår definitivt. Mäktigt när han sjöng Death från senaste, enligt min mening lysande plattan Nostradamus, sittandes i en slags utsmyckad tron. Epitetet Metal God passar alltjämt in på Robban, och likaledes Metal Gods på Judas Priest som band. Låtlistan gjorde en metalskalle både rörd och exalterad, som vanligt när det gäller Priest:

Prophecy/Metal Gods/Eat Me Alive/Between The Hammer And The Anvil/Devil’s Child/Breaking The Law/Hell Patrol/Death/Dissident Aggressor/Angel/The Hellion/Electric Eye/Rock Hard, Ride Free/Sinner/Painkiller/Hell Bent For Leather/The Green Manalishi(With The Two-pronged Crown)/You Got Another Thing Coming.

Birminghamsönerna skulle ju kunna spela i ett par timmar till med tanke på allt supermaterial de förfogar över, och visst kunde man efterlysa flertalet bitar, men denna låtlista levererade godset minsann. Väldigt kul med nummer som Eat Me Alive och Rock Hard, Ride Free, som inte räknas till de största klassikerna men som var suveräna. Dessutom var ljudet högt, maffigt och klart – jävligt bra, vilket gällde alla tre banden. Megadeths gitarrsound var vasst så det förslog. Detta var helt enkelt en excellent kväll, ett rungande styrkebesked för heavy metal. De som klagar på att hårdrocken består av en massa gamla föredettingar kan ju försöka sätta ihop ett paket med unga band som kommer upp i denna klass. Jag skulle kalla det ett omöjligt uppdrag.

Efter att tillsammans med resten av den helnöjda publiken lämnat Wembley begav vi oss in till centrum för ett avrundande besök på Inteprid Fox, som var totalt fullbesatt. Denna helg med bröderna från Kramfors var kanon, som väntat. Två klockrena konserter, en gemytlig fotbollsmatch samt vätskeintag på en rad charmiga vattenhål. Möjligen att tempot var lite högt emellanåt, men det blir lätt så i denna stad. Jag är numera van att flänga runt hit och dit bland stressade människor men visst kan man bli lite trött ibland; tur det är tätt mellan pubarna då. Transportsystemet är ju lite opålitligt också ibland vilket gör att tiden rinner iväg. Klart är i alla fall att det blir fler dylika korståg i London, oavsett om undertecknad bor i byn eller inte. Rock hard, ride free!

I onsdags spelade Anvil live i London. Skådeplatsen var Bloomsbury Bowling Lane, en bowlinghall alltså! Det var många fundersamma blickar från bowlarna när en massa långhåriga typer släntrade in i lokalen. Jag anlände vid halv åtta, men fick då reda att Anvil inte skulle spela förrän halv elva. Det var två visningar av filmen inplanerade däremellan, det visste jag men det stod ju kl 8 när jag bokade biljetten. Visningarna var fullbokade så jag orkade inte vara kvar och sitta och uggla. Gick då en promenad in till Tottenham Court Road och tog en öl på metalpubarna, först Inteprid Fox och sedan Crobar. På sistnämnda ställe hälsade jag på Malcolm Dome, veteran inom engelsk hårdrockspress. Han är ju med i Anvildokumentären, men han skulle inte se spelningen denna kväll.  

När jag kom tillbaka var det bara en timme kvar till dess att Anvil gick på. Nu var man i ganska bra form, och det hade också kommit mycket mer folk. Pratade lite med Roope Latvala, gitarrist i Childen of Bodom. Han borde egentligen inte vara där sa han med tanke på att de hade spelning dagen efter, men han drack öl i ett bra tempo trots det. Mycket cool snubbe, såg bra sliten ut, inte en förvånande syn om man har hört talas om det finska bandets partyvanor. När jag tog lite luft utanför dörren dök så Scott Ian (Anthrax) upp, det var alltså sant att han var kvar i London. Lips, Robb och Glenn från Anvil minglade också runt i lokalen. När jag gick för att slå en drill stod Scott utanför så då var jag tvungen att ta ett kort med denne thrash metal-legendar. Rabblade också nånting om Sweden Rock Festival 2005, där Anthrax spelade. Tyvärr blev inte bilden bra – som vanligt med min kamera. Det är i alla fall jag och Scott Not på bilden nedan.

Så drog Anvil igång, men det var jävligt trångt i den lilla lokalen så man såg inte mycket. Dessutom var scenen i golvnivå vilket gjorde att jag var tvungen att avancera framåt för att se nåt överhuvudtaget. De spelade både låtar från senaste skivan This Is Thirteen och gamla klassiker som Forged In Fire och Metal on Metal. Det var väl inte bästa stället för ett metalgig men kul ändå förstås att se dem just där. Det var vissa problem med tekniken; bland annat dog Lips gitarr vilket fick honom att utbrista: ”this is a Spinal Tap moment... well no, an Anvil moment”. Bandet trivdes ändå i sällskap med några trofasta fans – det var en stor andel närvarande som inte tycktes veta vilka Anvil var. Inför sista låten Metal on Metal klev så Scott Ian upp på scenen och förstärkte denna pärla till metallåt. Efteråt bytte jag några ord med filmregissören Sacha Gervasi och även med Lips, som var sjublöt i svett. När DJ:en spelade Doctor Doctor med UFO headbangade vi ikapp, hänförda av denna odödliga jätteklassiker. Det tror jag faktiskt jag får räkna som ett av de mest minnesvärda ögonblicken i min ”rockkarriär”. Vilken fantastisk lirare alltså; 52 bast men med en sprudlande entusiasm som en tonåring.  

Igår kväll åkte jag till Soho för att se ännu en förhandsvisning av Anvil! The Story of Anvil (den går upp på biograferna 20 februari). Jag redogjorde ju efter visningen i oktober för filmen så jag upprepar inte det här (se gärna även www.metalcovenant.com för min recension där), men man kan inte undgå att än en gång understryka vilken fantastisk dokumentär detta är. Den som inte blir berörd av denna film är gjord av sten; den är oerhört rolig, gripande, sorglig och värmande, allt på samma gång. Dessutom är den inspirerande; sångaren/gitarristen ”Lips” Kudrow och trummisen Robb Reiner har en hängivenhet och vilja som är helt otrolig. Hur många hinder bandet än stöter på så kämpar dom vidare. Lips är den som är mest optimistisk till sin natur: ”jag har alltid trott att det kan aldrig bli värre än vad det är, det kan alltid bli bättre”. Han tillägger dock: ”Å andra sidan, om det verkligen blir värre...”.

Efter filmen, som fick applåder av publiken som vanligt, satt Lips och Robb samt regissören Sacha Gervasi framför duken och mottog frågor från publiken samt berättade själva om filmen. De berättade att de är helt tagna av responsen de fått det senaste året på olika visningar och filmfestivaler. Filmen har vunnit många utmärkelser och hyllats av en massa kända namn. Vi fick även veta att bandmedlemmarnas respektive familjer i och med att de fick se filmen till sist förstod varför de enträgat kämpat vidare alla dessa år, att de brinner för att lyckas. Lips berättade dock med ett leende att hans gamla mor fortfarande gnäller över att han inte skaffade en utbildning och gav upp att tjäna pengar. Här kommer några saker som kan kom fram som kan vara kul att veta:

-          Anvil har blivit tillfrågade att spela på Download-festivalen i England. Download är alltså numera namnet på den klassiska Monsters Of Rock i Donington. Anvil spelade där senast 1982. Sedan tidigare är de även klara för Glastonbury Festival, en annan anrik festival i England. Man kan bara hoppas att Sweden Rock Festival överväger att boka bandet. Jag ska i alla fall personligen ta upp frågan på hemsidan.

-       Regissören Sacha Gervasi träffade som sagt bandet som 15-åring i London i början av åttiotalet. Bandet tog hans entusiasm till sig och tog med honom på turné. Hans mor var inte glad medans hans far när han sökte upp pojken på turnén såg att bandet var bra killar och lät honom stanna på turnén, utan att säga nåt till mamman, som var ovetandes!

-          Sacha berättade att hans 17-årsdag var tämligen minnesvärd: han firade den tillsammans med Anvil, Lemmy i Motörhead, Angus Young från AC/DC, Steve Harris från Iron Maiden samt folk från The Runaways och Girlschool. Han hade kul sa han:)

-          När man börjat filma dokumentären på turné i Europa tog en kväll en av medarbetarna Sacha åt sidan och frågade: ”Sacha, du behöver inte berätta för de andra, men jag måste få veta: är killarna i bandet skådespelare?”. Denne blev alltså så brydd av galenskaperna på turnén så han trodde att det inte var på riktigt:)

 -          Hela teamet som jobbade med filmen gjorde det gratis, för att de kände för bandet och dess historia. Respekt.

-          Gervasi och hans team fick tillåtelse av bandet av filma precis allt, hur känsligt det än var. Bandet litade på sin gamle vän. Detta måste vara ett ganska unikt förhållande regissör och ”de som blir filmade” emellan. Därför innehåller filmen flera laddade scener, och mycket mer filmades såklart - enligt Gervasi över 100 timmar. DVD:n kommer att innehålla mycket bonusmaterial. Jag frågade honom efteråt när den kommer, men jag kommer faktiskt inte ihåg vad han sa. Bör vara i vår i alla fall.

Efter denna frågestund begav sig bandet och intresserade åskådare till foajén. Jag hade tur att få en stor filmposter av en trevlig tös och skaffade bandets plus Sachas autografer. Jag ryckte även en bunt flyers och fick en sådan signerad, se nedan. Sacha frågade vad jag tyckte om filmen och jag fick väl fram ”amazing” eller nåt liknande. Han var också intresserad när jag sa att jag recenserat filmen efter förra visningen och sa att jag kunde skicka den per e-mail till honom, vilket jag nu gjort. Bytte även några ord med de tre bandmedlemmarna, frågade om spelningen imorron (idag alltså). Lips var lite svårt att få kontakt med då han stod och surrade business med ett par snubbar, men Robb och basisten Glenn Five är väldigt trevliga och enkla till sättet (det är förstås även Lips, men han är den som har fullt upp med folk som kommer fram och vill prata). De hade inte så stor koll när de går på scenen, men det står i alla fall kl 8 på biljettbokningen. Robb sa att han trodde att Scott Ian även skulle dyka upp även ikväll. Vi får se, det vore skoj i alla fall. Ännu en oförglömlig kväll med Anvil, och ikväll kan nog bli minst lika kul. Ser framför mig Lips och hans karaktäristiskt galna, uppspelta min på scenen. Ser fram emot att höra låtarna live igen också förstås. Metal on Metal!        

I onsdags tog jag tuben mot Camden för att se Soulfly på Electric Ballroom. Max Cavalera är en av mina absoluta favoritfigurer inom metal och har så varit länge. Vid det här laget har man sett nästan alla grupper man velat se live, men en av sakerna jag ångrar mest är att jag aldrig såg Sepultura, en av mina favoritkonstellationer (innehållande Max då – utan honom är de tyvärr inte mycket att ha) genom tiderna, innan Max hoppade av hösten 1996. Det året spelade brasilianarna två gånger i Stockholm, varav en spelning på ett litet ställe, minns ej var men har fått berättat för mig att det var fullständigt galet. Minns att jag och herr Forsberg talade om det men vi for aldrig – ett ödesdigert misstag skulle det visa sig. Max bildade sedermera Soulfly vilka också alltid har varit en favoritgrupp; Soulfly är lite mer experimentella men intensiteten, tyngden och så klart Max gudomliga röst känns igen – faktum är dock att jag oftast också verkligen diggar de experimentella inslagen. 2003 fick jag så åtminstone se Soulfly i Stockholm vilken var efterlängtat; minns att jag när gamla Sep-stänkaren Arise annonserades slängde ölen rakt upp och flög som en skjuten kanon in i moshpiten. 

Denna gång tordes man dock inte ge sig in i nån moshpit med tanke på hur entusiastiska metalheadsen är här (får väl erkänna att åldern bidragit med lite förnuft dessutom). Första förbandet kommer jag inte ihåg vad dom hette, var nåt knepigt namn, men de var inget att komma ihåg heller. När min öl nästan var slut fick jag så helt plötsligt en ny av en snubbe som hade råkat få två när han beställde. Vad sa jag om hårdrockssläktet? Cheers brother! Sedan fick Incite, liksom Soulfly baserade i Arizona, igång publiken rätt bra. Aggrometal med en stridslysten vokalist med smått Phil Anselmo-komplex. Inte alls dumt, kan nog mycket väl bli nåt. Inför Soulflys entré tog jag plats på övre våningen mittemot scenen för att beskåda kaoset som jag förutspådde skulle bryta ut i publiken. Mycket riktigt, inledande Blood Fire War Hate satte tonen och när den kolossola Territory snart följde blev det ett galet röj; det bildades svallvågor av rabiata fans framför scenen. Soulflys – och Sepulturas - låtar manar ju verkligen till röj; tokaggressivt pisk blandas med blytungt groove. När dessutom Max hetsar åskådarna blir det ännu hetare stämning, på ett bra sätt. Brasilianaren behövde annars inte säga många ord, han log mest åt publikens grymma respons. En lustig händelse var när två entusiastiska supportrar hoppade upp på scen och deltog i det obligatoriska slagverksnumret. Max verkade väldigt road, skönt att skåda. Videosnutt på spektaklet kan ses här: http://www.youtube.com/watch?v=URK9yCWx9wQ 

Setlistan innehöll mycket godis, som till exempel Seek And Strike, Refuse/Resist och förstås Roots Bloody Roots. Kul var också att Red War, från Dave Grohls projekt Probot, spelades. Dessutom visade man lite humor när Napalm Deaths en-sekundslåt You Suffer tolkades. En fullkomligt lysande spelning detta; publiken visade sin kärlek med sinnessjukt röj och högt jubel och allsång, medan bandet stortrivdes. När Max Cavalera är inblandad kan man inte bara förvänta sig kvalitativ metal – han förmedlar också en passion och ärlighet som man inte ser hos alla arister. När Max vräker ur sig tänkvärd lyrik så brutalt och övertygande som bara han kan känns det 100 procent äkta. Detta smittar givetvis av sig på fansen; de – vi – märker att detta är en man som menar vad han säger och brinner för sin musik. Som han sjunger i denna kvälls avslutningslåt Eye For An Eye: ”Integrity Is My Name”. Ingen tvekan om den saken. När jag gick mot utgången stötte jag på Simon och Steve, två killar jag brukar träffa på gig ibland. De var blöta i svett och uppspelta. Deras kompis, vars namn jag inte uppfattade, sa att han nästan grinade när Territory spelades. Jag replikerade då att det gjorde jag också så smått. Vilket är sant. En återförening av Sepultura skulle ju vara monumental, DET vore en återförening om någon. Det verkar dock inte så troligt just nu när man läser Andreas Kissers (gitarrist i Sepultura)inställning till saken, men man vet ju aldrig - minns Iron Maiden och Judas Priest t ex. Med detta sagt så är det huvudsaken att Max Cavalera fortsätter skapa och framföra musik. Mannen är en legend.  

Imorgon ska jag se den magnifika Anvil-dokumentären en andra gång, den går nu upp på biograferna. Imorgon är det dock ännu en specialvisning där bandet närvarar och svarar på frågor efteråt. Kanske man kan hoppas på ett par livelåtar; läste nyss att de efter visningen igår spelade fem låtar, med Scott Ian från Anthrax som gäst! Det vore nåt. Faktum är dock att de ska spela live på onsdag här som jag fattar saken, efter en annan visning av filmen. Detta såg jag först efter jag hade bokat biljett till morgondagens tillställning. Det känns ju jobbigt att stå över onsdagen, så denna rockvecka blir mastig: på torsdag kommer Forsberg och Stegberger över för härj i ett par dagar. På torsdag blir det besök på ett par metalpubar; på fredag ser vi Overkill och Exodus; på lördag blir det först fotboll – Milwall vs Brighton – följt av Priest Feast – ett svårslaget paket med Judas Priest, Megadeth och Testament. Som det inte vore nog spelar på söndag Sabbat – och Warrior Soul – i Islington. Känns lite drygt att missa Sabbat så man måste nog fan närvara där också, om ork finnes kvar...  

Nu när man blivit människa igen och dessutom fått undan lite skolarbete som blev lidande under rehabiliteringen tänkte jag redogöra för förra helgens resa till Swansea. Jag lämnade London halv tre förra fredagen och trots busväder och trafikstockning så kom jag fram i utsatt tid, klockan 19. Den sista kilometern fick vi resenärer dock byta buss då den ursprungliga helt sonika stannade pga nåt tekniskt fel, det kunde man ju bara skratta åt. Då mina kamrater inte beräknades anlända förrän vid 10 så gick jag och åt samt tog en öl på hårdrockspuben Crowleys Rock Bar. Tog även en promenad runt stan, det brukar jag alltid göra för att utforska en ny stad. Gick även in på stans andra hårdrocksklubb, The Vice, men där var det ännu inget drag. Föregående helg hade förresten Motörheads gitarrfilur Phil Campbell agerat gäst-DJ där. Drog mig därför tillbaka till Singleton Hotel och inmundigade ett par whiskeyglas och lyssnade på Twisted Fucking Sister (nu som väntat klara för Sweden Rock Festival, mycket trevligt). Hörde så livebandet dra igång nere i hotelpuben varför jag gick ner. Många sköna lirare hade anslutit, däribland det trevliga svenskgänget som liksom vi hade kommit för att se Swansea-Ipswich – pubarna hade ju emellertid också en oerhörd dragningskraft förstås.  

Rasmus och Christer gjorde till sist entré, och efter ett par pints i sällskap med de andra svenskarna begav vi oss mot Wind Street, där många uteställen fanns. Här utspelade sig för övrigt förra året den omtalade utkastningen – bokstavligt talat – av herr Sjölund. Denna gång gick det mer städat till, vi äntrade endast ett ställe på denna partygata. Efter detta tog jag duon till Crawleys Rock Bar. Här kom vi igång rejält, inte minst jag som fick för mig att stanna ensam kvar en stund. Har för mig att Rasmus kom ner och öppnade när jag ringde utanför hotellet, men det är oklart. Christer tog under natten en promenad i hotellkorridoren, varför förblir en gåta men vi spekulerade i att han inte hittade toadörren och istället hamnade utanför rummet. Rasmus, som fick dras in i rummet av Christer, sov till en början på golvet nedanför mig, fullt påklädd. Många frågetecken fanns på morgonen men bra början på röjarhelgen får man säga. Frukost – serverades från klockan 8 till 9 – var förstås en omöjlighet.

Klockan var elva innan vi kom upp och då var det bara att börja ladda inför match. Ner en våning för pints och beställning av taxi. Först till arenan för att hämta ut plåtarna och sedan ny taxi till en ytterst välbesökt pub någon kilometer därifrån. Här såldes billig Fosters på burk utanför puben liksom mumsiga hamburgare av käcka damer (Rasmus förfrågan om ”servettes” vann applåder). Smågrabbar lirade boll på en gräsplätt vid en kyrka och solen sken. Mycket familjär och gemytlig atmosför bland gladlynta fotbollsfans. Då trivdes vi sannerligen med tillvaron. Vi promenerade tillbaka till Liberty Stadium där Christer stiftade bekantskap med en polishäst innan vi intog våra platser – efter mer öl inne på arenan så klart. Vi hade fullgoda platser ungefär i ena kurvan i solen (nog första gången jag sett en fotbollsmatch i England när det varit sol, bara en sån sak). Det var bra drag på denna läktare, och när Jason Scotland styrde in ledningsmålet efter tre minuter stegrades stämningen än mer. Det andra svenskgänget satt en bit bakom oss. Mest utmärkande var dock en kille framför oss med rakad skalle, bristfällig garnityr och utsöndrades riklig saliv när han ivrigt smädade bortafansen. Swansea var det klart bättre laget, de hade helt enkelt mer kvalitét vad gäller passningsspel och individuell skicklighet. Efter öl och skräpmat i paus såg vi i andra halvlek The Swans utöka till både 2-0 genom den vasse Scotland och 3-0 på en känslig frispark av spanske playmakern Gomez.

Efter slutsignalen inspekterade vi klubbshopen där Rasmus och Christer spenderade en nätt summa på både sig själva och nära och kära. Tillbaka i Swansea centrum käkade vi på Weatherspoon. Här flög jag upp och skrek rakt ut när det annonserades att Liverpool vänt till 3-2 mot Portsmouth. På väg till Singleton såg vi i ett lägenhetsfönster några ungdomar som repade, givetvis stegade vi upp och uttryckte vår uppskattning. Kidsen blev dock väldigt ställda och bad oss snällt gå ut.  Detta var början på en tämligen galen kväll som nådde sin kulmen när coverbandet drog igång nere i hotellbaren. Det var rutinerade och spelbegåvade herrar som bjöd på klassiker av band som Thin Lizzy, Motörhead och UFO, underbart. Speciellt den Sjölundska formen blev påtaglig. För egen del infann sig aldrig den där fylletoppen av nån anledning fastän ölen intogs i ett högt tempo. Christer blev pratsam värre och blev tjenis med flera Swanseafans. Jag och Rasmus befann oss i första raden och diggade ikapp till örhängena de gamla rockarna rev av. Vid såna här blöta tillfällen med kanonmusik kan man ju som bekant bli alldeles oerhört begeistrad och det blev definitivt herr Sjölund. Denne gjorde ideliga besök på scenen, skrålade med i mikrofonen och skuttade runt. Själv är jag ju inte direkt någon främling inför sånt här beteende, men att komma upp i samma berusningsnivå som Rasmus var inte lätt denna afton. Såväl publik som band fann honom underhållande – de var också imponerade över att vi tagit oss från Sverige till Swansea (inte i mitt fall då, men ändå). Till sist kom dock pubföreståndaren och ledde en väldigt yr svensk från scenen bestämt men avslappnat.

Vi hade egentligen haft för avsikt att senare bege oss in i city igen på ett par schyssta klubbar men det var faktiskt bara jag som hade ork kvar. Jag gick dock bara en kort sväng på Crawleys innan jag också kröp till kojs. Då låg Rasmus på golvet mellan sin egen och Christers säng. Under natten vaknade jag av att han kröp upp i min säng via fotändan, detta kändes väl inte helt upphetsande (sorry gubben) och då jag inte fick nån kontakt med honom fick jag således lägga mig i hans säng istället. Hyfsat ordningsam som jag tyvärr var så ställde jag klockan på 08.00 för att vi skulle kunna få i oss frukost på söndag. En hederlig English breakfast med korv, ägg, bönor osv är magnifik bakismat och får också fart på magaktiviteterna - inte för att det brukar vara svårt dock när man häller i sig alkohol så det står härliga till.

Denna dag tänkte vi kombinera pubbesöken med lite kultur, och vi började med att gå och kolla in Swansea Citys gamla arena Vetch Field, som stängdes 2005. Vaktmästaren, eller vilken roll han nu hade, var precis på väg att lämna arenan men beklagade och sa att allmänheten inte hade tillåtelse att beträda stadion. Det såg i alla fall ut att vara en charmig arena i gammal, tradionell engelsk stil; man kunde se framför sig vilka scener som utspelat sig här. Härnäst gick vi till puben The Badminton som grabbarna lärt känna förra året. Detta ställe var ju bara för stenbra; gamla gubbar och stammisar som drack öl och mådde allmänt gott. Här fick jag också se något jag aldrig sett förut på en pub: ägarna lastade fram mängder med tilltugg som ost, paj, toast, korv, kex mm, som gästerna var välkomna att ta för sig av läckerheterna – det är tydligen på söndagar som detta sker. Snacka om gästfrihet, fullständigt suveränt. Vi trivdes förträffligt och hade kunnat sitta där hela dan och dricka och smaska på, men vi var på väg ut till kusten så vi gick till ett annat ställe och beställde en taxi ut till Mumbles, en by i kustdelen av Swansea. 

Väl framme var vi trots det markanta spöregnet tvungna att gå ut på piren där bra fotomöjligheter uppenbarade sig. Nu behövde vi värma oss och vad bättre då än ännu en i raden av genuina pubar. På denna satt vi med inbitna rugbyfans och såg Wales-Skottland och blev bjudna på soppa och bröd; vad säger man, fenomenalt! Sedan såg vi West Ham-Manure på en annan pub i Mumbles. Pricken över i:et hade varit att beskåda Catherine Zeta-Jones som är född i och har ett hus i Mumbles (helvete Rasmus, nu läser jag på Wikipedia att ingen mindre än Bonnie Tyler bor i Mumbles, stort!). På kvällen åt vi på restaurang och tog sedan en sista pubrunda, bra med folk även på söndagen minsann. När jag och Rasmus kom tillbaka till hotellet lyckades vi dock inte hur vi än försökte låsa upp ytterdörren så efter många om och men - vi var på väg att klättra upp till vårt rum - kom Christer och släppte in oss. Stor förvirring ett tag där. Rasmus och Christer skulle med ett tidigt flyg så de fick kliva upp tidigt. Sjölund lyckades så klart glömma passet och fick vända om. Jag checkade ut så sent som möjligt, dvs klockan 10. Jag var dock inte piggare för det, tvärtom. Bussresan hem var inte angenäm kan jag säga. 

Det tog ett par dagar att återhämta sig från denna tripp, men det hör till. Klart är att vi hade jävligt roligt under dessa dagar, tiden flög iväg vilket är ett säkert tecken. Det var högt i tak och låg nivå på jargongen, precis som det ska vara. Jag bör här inte gå närmare in nämnda jargong, men sägas kan att att många av de ämnen som förekom kan härledas till ändalykten. Ölen flödade och den var dessutom billig allt som oftast, inte ens 2 pund många gånger, lysande! Matchen var helt okej, och det var kul kring arenan. Sedan var framförallt Swansea som stad väldigt tilltalande, ingen jättestad men charmigt, pubtätt och med trevliga, lättsamma människor. Det är helt klart lite annorlunda i Wales (bara att vara i Wales för första gången var en upplevelse), allt är liksom lite enklare och inte så jävla märkvärdigt. Ta pubklientelet: vanliga, anspråkslösa, hederliga människor som gillar att ha kul och umgås över några pints; gamla gubbar som sitter i lugn och ro och dricker sin pint som det är den mest naturliga saken i världen. Sånt gillar jag, där trivs jag.

Som hårdrocksfan hamnar man för övrigt ofta automatiskt på såna ställen med individer som inte behöver göra sig till utan är lättsamma och reko. Posörer som tror att dom är nånting kan hålla sig på sina inneställen bäst dom vill (menar nu förstås inte att alla som inte är hårdrockare är posörer om nån skulle få för sig det, utan ville bara belysa att hårdrockare överlag är ett hyvens släkte). Nu svävade jag ut lite från sammanfattningen av Swansea men det var helt klart annorlunda i Wales, på ett bra sätt. Ett par av pubarna vi satt på var ju fullkomligt briljanta. Jag är glad att jag bestämde mig för att sluta upp med grabbarna i Swansea, det kommer definitivt att ske igen. Jag lägger till några bilder nedan också, kommer nog att fylla på med fler senare.

Jag var ut i tisdags och tog lite fler bilder i parken, det var fullt med begeistrade människor där. Nu är dock snön så gott som borta här i London, men det sägs att det ska komma mer nederbörd imorgon. Hoppas verkligen att det i så fall inte påverkar min resa till Swansea, ser verkligen fram emot att leva rövare med grabbarna i helgen, samt matchen Swansea-Ipswich. Sitter nu och läser på lite om staden, man måste ju vara lite förberedd. Hittade dessutom en hårdrockspub, få se om jag och Rasmus lyckas locka med oss Christer dit - öl gillar han ju i alla fall.

Läste att detta plötsliga snöfall har kostat Storbritannien astronomiska summor, med de problem det innebar. Det är ju så klart allvarligt, men man kan ju tycka att det är lite komiskt också – det är ju trots allt bara snö... Jag är dock inte förvånad; här i England är det även under ordinära omständigheter inte allt som fungerar som det ska. Det är mycket som är omständigt och inte alltid så genomtänkt. Mina engelska flat mates James och Dan har ofta bekräftat detta. När jag berättar om diverse tillvägagångssätt i Sverige, inom olika områden, undrar de varför det inte görs på samma, förnuftiga vis i England. Ett uttryck jag hört sägas var att England är ”a third world country with a suit”. Med detta åsyftas att England ligger lite efter inom vissa områden. Dan hade inte hört det förut men skrattade och tyckte att det stämde bra. Som ett exempel kan jag ju säga att det tog ett par månader innan min läcka i taket blev åtgärdad, det droppade in varje gång det regnade. Efter många påtryckningar blev det till sist fixat. En anledning till att det tog så lång tid var att: arbetarna inte kunde sätta upp byggställningen (de var tvungna att laga läckan utifrån, på taket) när det regnade!!! Det är dagens sanning. Synd att det regnar var och varannan dag då...

Standarden på byggnader är värt ett eget kapitel, men sägas kan att den inte är den bästa överlag. Med ovanstående sagt så har man ju vant sig vid hur det är, det är bara att acceptera. Och jag är absolut ingen person som måste ha den bästa standarden hela tiden, tvärtom är jag väldigt förnöjsam med det enkla allt som oftast och finner mig i det mesta. Detta med läckan drev mig dock lite till vansinne. Det var helt overkligt att det inte åtgärdades omedelbart. Men det är glömt nu. Och med den fantastiska kulturen vad gäller konserter, fotboll och pubar så kan det knappast finnas ett mer stimulerande ställe för Mozzy att befinna sig på:)

Gårdagskvällen avslutades på ett trist sätt när Liverpool åkte ur FA-cupen, och mot Everton dessutom. Inte så mycket att säga om ändå, Everton är oerhört tuffa att möta och med en man mindre blev det inte lättare. Hoppades på straffar men så avgör de blå nån minut innan det momentet, tungt. Inte bra att spela 120 minuter, det sliter ju på spelarna. Värst var förstås ändå att Gerrard blev skadad, han blir borta tre veckor beräknas det. Illa, illa.