Som brukligt är när läsåret är slut så har det blivit ett rikligt dryckesintag på sistone. Det är väldigt skönt att vara fri från alla åtaganden, och speciellt när vädret är som det är nu. I fredags hade vi en liten avslutning för vårt program på gräsmattan utanför universitetet. Inte oväntat hamnade jag, Aaron och Tom på puben efteråt, där vi avnjöt några kalla i solen, underbart. Vid det laget var det för sent att ta det lugnt så det blev samma pub även på kvällen. På lördagen blev det först ett besök i parken – som var smockfull av folk i kanonvädret – och sedan på kvällen fest hos några brudar i klassen.

Det var jag, Tom, hans tjej Iris, Maija och Simon som tog en promenad dit bort. Dessförinnan hade jag hunnit med att avsluta Smirnoff-flaskan som stått här hemma ett tag; att dricka det eldvattnet rent var inte vidare njutbart men bra för att komma igång. Det var en mycket trevlig fest med många kompisar och bekanta och bra folk i övrigt. Det var några som man kanske såg för sista gången så det emellertid mindre roligt. Igår var jag förvånansvärt pigg så det blev ett par timmar i parken då också. Greenwich Park är verkligen fantastisk, suveränt att ha bott ett stenkast därifrån får man säga.

Nu blir det lugnt med alkoholen ett par dar innan Sweden Rock Festival brakar igång. Denna ser jag förstås fram emot nåt oerhört; utöver den fenomenala festivalen i sig ser jag fram emot att träffa alla rockbröder – och systrar. Det blir dock ett par pints ikväll då jag ser Forbidden i Camden. Dessa thrashare spelar ju på SRF men krockar då med Electric Boys vilka jag tänkte se då; följaktligen var det synnerligen behändigt att de spelar här ikväll. Innan det tänkte jag gå på lite sightseeing i centrala London, det var längesen och det är ju flera sevärdheter som man inte sett ännu.

Till sist ska jag också bekänna att jag blev mäkta nöjd i onsdags och även då sänkte åtskilliga glas. Anledningen var förstås Barcelonas vinst i Champions League-finalen, eller kanske snarare Manures förlust. Hur som helst, Barcas vinst var sååå jävla underbar, dels pga att man slapp se de dryga asen i Manure jubla, dels för att Barca fick utdelning för sin fantastiska fotboll. Manure började ju bäst men sen dominerade spanjorerna totalt. Sägas ska att rödnäsan Ferguson och hans spelare var stora i förlustens stund och medgav att deras motståndare var bättre – det ska dom ha en eloge för. Denna säsong har Barcelona varit Europas bästa lag, så är det bara.

Det råder ingen tvekan att i spelet med boll, och när det gäller skicklighet med bollen, är Barcelona världens bästa fotbollslag. Eftersom fotboll i grund och botten, vilket är självklart i och med namnet på sporten, handlar om hur duktiga spelarna är med bollen var det härligt att se att de som behärskar det bäst fick belöning för detta. Som Ferguson sa efteråt kan spelare som Xavi, Iniesta och Messi – tre makalöst skickliga fotbollsspelare vilka det är ett privilegium att skåda – hålla i bollen hela kvällen om de så behagar.. Eftersom jag alltid älskat passningsspel – det har alltid varit den del i sporten som jag uppskattar mest, både när jag ser på fotboll och spelar fotboll – så är det en ren fröjd att se Barcelona rulla runt bollen till varandra, med ruggig bollkontroll.

Nu finns det ju alltid såna enögda, negativa personer som resonerar ungefär så här om bollskickliga lag som Barcelona: ”ääääh, de bara rullar ju runt bollen, det händer ju ingenting, öööööhh...”. Eh, om så vore fallet, hur ska man då förklara att Barcelona i år gjorde 105 (!) mål på 38 ligamatcher, samt 36 (!) mål på 15 matcher i Champions League? Det är svårt att hitta ett lag som är mer offensivt inriktat än dem, och en sådan inställning ska förstås premieras. Helt klart är också är att det är en stor fördel att hålla bollen inom laget istället för att jaga den – detta fick Manure verkligen erfara i onsdags. Om man inte har bollen är det ju förstås fullständigt omöjligt att skapa någonting.

Det ska dock också sägas att Barcelona är oerhört starkt som lag, även defensivt; det var imponerande i finalen att se hur även tekniker som de nämnda ovan offrade sig och vann tillbaka bollen. De brann verkligen för att vinna, så det är långt ifrån ett enbart tekniskt lag detta; de är tvärtom närapå kompletta. En nyckel är även att de ständigt löper och gör sig spelbara, samt pressar motståndaren. Stort grattis till Barcelona, tack för uppvisningen!

Då var det dags för final i Champions League igen; helt otroligt att det redan gått ett år... Vi är ett gäng som ska se matchen på puben, men först blir det fotboll i parken ett par timmar, det blir kul som fan.

Angående finalen, vilka ska man hålla på? Ja för det första tillhör jag inte de som tjurskalligt alltid måste hålla på ett av lagen när de ser på fotboll; tvärtom tillhör jag dem som helt enkelt tycker att en sån här stormatch i sig är oerhört underhållande att se, för att jag älskar fotboll helt kort och gott. Dessutom är jag ju varken Manure- eller Barcafan, och inte heller engelsman eller spanjor. Men ikväll är en av de gångerna jag håller på ett av lagen, när varken Liverpool eller Sverige är inblandat. Och naturligtvis är det Barca som får mitt stöd; som Liverpoolfan vill man ju självklart inte att ärkefienden Manure ska ha framgång.

Dessutom är jag en stor beundrare av sättet som Barcelona spelar, och alltid har spelat, fotboll på. Om det skulle vara någon som mår dåligt av detta uttalande så får jag väl be om ursäkt; jag anser inte detta påstående vara särskilt kontroversiellt, och det finns en oändlig massa fotbollsfans som har samma smak som jag. Manure spelar också oftast en positiv och sevärd fotboll, men på den här punkten är det tveklöst fler runt om i världen som föredrar Barcelona.

Tyvärr får ju Manure gälla som favoriter då Barca har tre ordinarie spelare i backlinjen indisponibla, och det känns ju som att risken är överhängande att de röda – idag spelandes i vitt vad jag förstår – står som segrare, även med tanke på att de som en enhet nog är snäppet starkare. Om detta skulle ske hoppas jag åtminstone att det blir en rolig match att se på, och att båda lagen spelar en anfallsglad fotboll. Det kommer ju Barca att göra då det är deras spelstil kort och gott, och det är den taktik de är bäst på. Jag hoppas att även Manure anfaller och inte bara försvarar sig, men det är mindre säkert. Mot Barcelona är det utan tvivel en bra taktik att satsa på ett tätt försvar och gå på kontring. I det andra semifinalmötet förra året använde sig Manure av denna taktik, vilket är ovanligt för att vara dem. Det var inte roligt att se på, sällan har man skådat ett så defensivt inriktat lag, men det lönade sig då man vann med 1-0.

Att det är en bra taktik att spela tät försvarsfotboll mot Barcelona syntes ju i mötet mellan dessa och Chelski. Det är förståeligt att Londonlaget spelade så här, men vad som samtidigt var bedrövligt att se var att de gjorde det inte bara på bortaplan utan även på hemmaplan. Med det lag som de köpt ihop ska de fan bjuda på mer postitiv fotboll på sin hemmabana. Därför var det synnerligen rättvist att Barca gick vidare, eftersom de anföll i 180 minuter. I första matchen dominerade de ju totalt och skulle rimligtvis ha avgjort semifinalen där. Visst, Chelsea hade flertalet grymma målchanser i andra matchen, men de kom ju till på kontring när Barca anföll med hela laget. Dessutom fanns det än mer ytor att kontra på då Barca åkte på en patetisk utvisning när Anelka snubblade på sig själv.

Det blev ju ett jävla rabalder under och efter matchen i London, och trots att jag anser att Chelski är en vidrig fotbollsklubb och var fantastiskt nöjd när de åkte ut så har man ju förståelse för att besvikelsen var enorm; det är hemskt att se sitt lag förlora på ett sånt snöpligt vis. Dock tycker jag att häxjakten på domaren är väldigt överdriven. Visst, Chelski hade otur och kunde väl ha fått åtminstone en straff, men att prata om att de skulle ha haft fyra straffar eller liknande är ju bara så fruktansvärt bedrövligt... För det första, bara för bollen tar på handen är det INTE automatiskt straff; i så fall måste det vara en avsiktlig hands. Detta står i regelboken, punkt slut!!!!

Situationen på slutet var ju så klart inte straff, Barcaspelaren har ju till och med ryggen emot när skottet går. Den första handssituationen är ju väldigt misstänkt, men hur avgöra att den är avsiktlig? Om bollen lättas upp på det där viset av Anelka, från nära håll, är det ju omöjligt att hinna flytta på handen, och Pique sa efter matchen att han inte tog bollen med handen med flit. Därmed inte sagt att han inte ljuger, men som sagt, det var INTE en solklar straff.

Klart är att Cheski skulle ha haft en straff: vid den andra situationen när Drogba fälldes. Den situationen var dock väldigt svår att se för domaren, det är först på reprisen man ser att det är kontakt. Dessutom var knappast Drogba – en vidrig fotbollsspelare - hjälpt av det faktum att han filmar stup i kvarten och därmed får ett dåligt rykte. Hur som helst var det bedrövligt att se hur Drogba, och Ballack, betedde sig mot domaren; det spelar ingen roll hur besviken man är, sånt där beteende gör att alla fans också hetsas med mot domaren. Bara att hoppas att inte norrmannen blir den andra domaren som får sluta p g a Chelskis gnäll – det hände ju med svenske Anders Frisk, som blev hotad från diverse håll efter att avskummet Mourinho gjort sin röst hörd.

Dessutom ska inte Chelski gnälla för mycket då Barcas utvisning som sagt var fullständigt felaktig. Desto mer imponerade av Barca då att fortsätta pressa på för ett mål, vilket till slut lyckades. Sett över två matcher var spanjorerna bättre och värda att gå vidare; det blir ju lätt att alla glömmer den första matchen där Barca tokdominerade. Dessutom fanns det också i den matchen ett par situationer där hemmalaget mycker väl kunde blivit tilldömda straff. Om man ser på detta möte objektivt – vilket jag gör trots att jag föraktar Chelski som klubb – var det rätt lag som gick vidare. Grymt för Chelski, självklart, men så grymt kan det vara ibland i fotboll.

Som väntat lyckades jag med mitt mål att bli kraftigt berusad i fredags. Efter att ha grundat med Jack Daniels hemma på kammaren, beskådandes inspirerande Motörhead-videos på Youtube, slöt jag upp med Aaron och Tom och några till på Weatherspoon. Efter ett par pints där tog vi en kort bussresa till New Cross, där vi hamnade på ett ställe som hade fem våningar; det är en av de få detaljerna jag kan redogöra för. Det blev en massa dricka i alla fall, och jag vill även minnas att det spelades hårdrock på en våning. Något jag också kommer ihåg är att jag under min promenad hemåt kom på att jag hade rumsnyckeln i jackan som jag glömt/lämnat kvar på stället. Var bara att stega tillbaka, en jävla tur att man hade sån sinnesnärvaro. Igår var jag således gravt bakfull, längesen det var så pass illa faktiskt. Förmådde inte kliva ur sängen förrän fem (!) och var då även tvungen att kasta upp, något jag väldigt sällan behöver göra. Det var nog för att det var sprit inblandat – blev även nån shot här och där – som att man mådde så dåligt. Var sedan oerhört sliten hela lördagen.

Nu ska jag snart bege mig till puben för att ta del av den sista omgången av Premier League. Tyvärr har ju redan Liverpool förlorat kampen om ligatiteln till Manure, efter några avgörande matcher de sista omgångarna med tvära kast i matcherna som dessvärre gick Manchesterlagets väg. Liverpool har i alla fall gjort stora framsteg: de har tagit det största antalet poäng i Premier League hitills och är innan sista omgången endast fyra poäng bakom ligaledarna. De har vunnit bägge mötena med både Manure och Chelski samt spelat oavgjort bägge gångerna mot Arse. Det som gör att Manure vunnit titeln är att de är jämnare; Liverpool tappade poäng hemma mot lag som Fulham, West Ham och Stoke, vilket inte håller. Manure har också en bredare trupp, med fler spelare som är lika bra som de i förstaelvan.

Dagens omgång blir ändå väldigt intressant då det avgörs vilka lag som åker ut. Samtidigt är det viktigt att Liverpool håller andraplatsen vilket ger automatisk kvalificering till Champions League. Liverpools match mot Spurs går inte på tv här, vilket är synd då jag hade velat se det sista framträdandet från Sami Hyypiä. Jag läser just att han finns med bland avbytarna, och han får säkerligen göra ett sista inhopp som en gest till honom och så att fansen får se honom en sista gång. Det blev för ett par veckor sedan klart att han lämnar Pool för spel i Bayer Leverkusen nästa säsong. Han blev erbjuden kontraktsförlängning men ville ha mer speltid, högst förståeligt. Trots att han nu är 35 år fyllda håller han alltjämt hög klass och är en viktig spelare i truppen; i det ena mötet med Manure ersatte han strax innan avspark en skadad Arbeloa och stod för en briljant insats, till exempel.

Sedan det blev klart att han lämnar Liverpool har hyllningarna varit många. Han nämns i samma andetag som ett så legendariskt mittbacksnamn som Alan Hansen, och just ordet legend förekommer ständigt. Vidare räknas han som Liverpool bästa utländska nyförvärv någonsin (från utanför Storbrittanien), och om man ser till summan han värvades för – 2,5 miljoner pund – är han nog det bästa köpet någonsin. Han har helt klart haft stor del i The Reds framgångar de senaste tio åren, som en absolut klippa i försvaret. Benitez säger att han ser det som en ära att ha fått jobba med Hyypia, som varit ett föredöme när det gäller professionell inställning.

Själv håller jag finnen som en av de bättre fotbollsspelare jag sett live, och det är inte för att jag är Liverpoolsupporter. Jag minns hur imponerad jag blev av honom när jag såg Liverpool-Barcelona i april 2001; han gjorde inte ett misstag, var så grymt säker, alltid på rätt plats och tog bort Rivaldo fullständigt. Otroligt imponerande. Samma år blev han också uttagen i världslaget. När Champions League vanns 2005 var han också en av nyckelspelarna; hans och Carraghers insatser som mittbackar var enorma. Det som gjort Hyypiä så bra är, förutom hans proffsiga inställning, hans förmåga att läsa spelet och placera sig rätt på banan. Han har aldrig varit särskilt snabb, men det har han kompenserat med en fenomenal förmåga att vara på rätt ställe.

Vidare måste man ju förstås nämna hans dominans i huvudspelet samt hans styrka i närkamperna. Men något som också ska belysas är hans förmåga med bollen; för att vara mittback har han riktigt bra teknik, vilket säkert beror på att han i yngre dar spelade på mittfältet. Han är lugn och säker i passningsspelet, med båda fötterna och även på små ytor. Något som är anmärkningsvärt är hans skicklighet med vänster fot; det är väldigt ovanligt att se en mittback med den kapaciteten. Det kan inte vara många mittbackar som gjort ett par mål, på volley, med vänsterfoten (mot Juventus t ex). Mål har han för övrigt gjort många för att vara mittback; 35 för Liverpool.

Han blev erbjuden en tränarroll i Liverpool, och det är nog möjligt att återkommer i den rollen i framtiden. Hur som helst, härmed vill jag tacka Sami för tio lysande år i den röda tröjan; tack för allt och lycka till i fortsättningen.. Dagens fotbollspint tömmer jag i ditt namn!

Igår gjorde jag mitt sista slutprov, vilket innebär att jag nu är färdig med studierna. Jag har nog inte riktigt förstått det än, tiden har gått så fort också. Själva provet gick väl så där, och de andra slutproven har väl inte gått lysande heller, men samtidigt är det svårt att veta. Det känns som att risken är överhängande att jag kommer att sänka mitt betyg, men det får man ta i så fall. Det gick lite tungt här på slutet, och dessutom hade jag proven så tätt så att det fanns inte tillräckligt med tid att plugga på.

Hur som helst, jag känner redan en stor lättnad i och med att det är inga uppgifter man måste tänka på. Igår gick vi ett gäng provskrivare på Weatherspoon och varvade ner med några glas; läraren Mary lämnade 40 pund när hon gick så att vi skulle kunna släcka vår törst. Väldigt fin gest. Lärarna man haft har överhuvudtaget varit väldigt trevliga. Det känns faktiskt som jag kommer att sakna universitet lite, med allt vad det innebär. Det är åtminstone tråkigt att säga adjö till alla man lärt känna, elever som lärare. Jag har trivts väldigt bra som student här, men om det ska jag berätta mer om nån gång senare.

Idag har jag bestämt med några klasskamrater att vi ska ut och fira; syftet är kort och gott att häva oräkneliga pints och uppnå en rejäl fylla. Väntar bara på ett samtal från Tom, sedan bär det iväg till puben.

Det finns mer anledning att fira. För ett tag sedan fick jag även ett email som bekräftade att jag vunnit biljett till Metal Hammers Golden Gods Awards, som går av stapeln på O2 Arena 11/6. Deltog i en utlottning på Saxons hemsida, och hade alltså turen att vinna - otroligt och stenkul på samma gång! Detta är en årlig tillställning där pris delas ut till bl a bästa brittiska band, bästa internationella band, bästa skiva, bästa liveband osv. Dessutom delas det ut specialpris, som t ex Golden God, Icon och Legend, till mer renommerade namn i branschen. Här kan man läsa vilka som fick pris förra året: http://www.roadrunnerrecords.com/blabbermouth.Net/news.aspx?mode=Article&newsitemID=99168

Man kommer alltså säkerligen att få se många kända ansikten. Dessutom spelar dessa akter live på galan: Saxon, Amon Amarth, Trivium, Anvil, Devildriver. Som om inte detta vore nog har Metal Hammer en egen båt, HMS Hammer, som utgår från centrala London och styr mot O2. Ombord bjuds det på uppträdanden av: Anthrax, Clutch, Malefice och Trigger The Bloodshed. Som vinnare av biljett till galan skulle man enligt mailet få tillträde till denna skuta också. Det kan ju bli en särdeles underhållande båttur, och passande uppvärmning inför kvällen. Att det kommer att vara full feststämning med abnorma mängder dryckesförtäring under denna metallens dag behövs nog knappast nämnas.

Det känns ju helt fenomenalt att få chansen att närvara på detta prestigefyllda event, kan bli hur kul som helst! Ett litet krux finns dock i och med att jag samma måndagmorgon stiger av bussen hem från Donington och Download Festival; man får försöka ta det lugnt på söndagens festivaldag så man inte är helt sliten när man kommer hem. Annars är det nog inga större problem att vakna till med hjälp av något stärkande och en dos metal. Nu ska jag ta en stänkare innan jag lokaliserar mina klasskamrater, cheers!

Dessvärre har jag inte något speciellt intressant att rapportera om ifråga om evenemang eftersom det är examenstider. Avverkade förra veckan de tre första proven. På grund av brist på motivation samt brist på tid att förbereda sig på – hade tre prov på fem dagar - gick det kanske så lysande; svårt dock att säga hur resultatet blir men det kunde ha varit bättre helt klart. Dessvärre har koncentrationen sviktat en aning den sista tiden, jag känner mig ganska less och vill bara bli färdig.

Tyvärr räknas detta sista år mer än år två i fråga om betyg, så jag är lite orolig att man ska sänka medlet från förra året. Av den anledningen försöker jag nu samla de sista krafterna inför det sista provet på torsdag. Man får göra sitt bästa, men jag skulle vara besviken på mig själv om jag sänkte medlet från ett B till ett C bara för att jag tappat lite av energin och varit lite slö. Det skulle vara kul att bibehålla ett B; det är riktigt bra det, ett A i medelbetyg är det inte många som mäktar med då kraven är höga.

Ikväll spelade Stratovarius i Islington, med Firewind som förband. Hade länge starka funderingar på att gå på den konserten, men insåg att jag måste stanna hemma och läsa. Dessutom måste jag spara pengar inför sommarens begivenheter. Om två och en halv vecka är det dags för Sweden Rock Festival, och efter den höjdpunkten blir det, följande helg, en resa till Donington i mellersta England för Download Festival. Som om inte detta vore nog känner jag även att jag måste försöka ordna så att jag kan infinna mig på festivalen Rockweekend i Kilafors i juni, där line-upen ser inbjudande ut.

I brist på annat lägger jag in några bilder från förra helgen, då brittiska flottan, Royal Navy, visade upp delar av sin verksamhet här i Greenwich. Detta var med anledning av hundraårsjubiléet av ”sjöbaserat flygvapen” – kan inte komma på en bättre översättning just nu. Således fanns det mycket intressant att beskåda, såsom hangarfartyget HMS Illustrious samt ett antal plan och helikoptrar.

I torsdags klev jag på tunnelbanan västerut för att åka och beskåda en konsert som skiljde sig från de man vanligtvis närvarar på. Det var amerikanske Dan Reed som gav en akustisk soloföreställning, under namnet An evening with Dan Reed. Denne man kanske många kommer ihåg från slutet av åttio- och början av nittiotalet, då han skördade framgångar med sitt band Dan Reed Network, som blandade pop och rock med funkiga inslag. Den självbetitlade debutplattan kom 1988, och själv gillade jag även andra plattan Slam (1989) skarpt. Den innehöll hits som Tiger In A Dress, Stronger Than Steel samt den mest kända biten, Rainbow Child. 1993, efter tre studiosläpp, upplöstes dock bandet.

Dan Reed jobbade med film, tv och manus innan han blev delägare i en nattklubb 1999. Den var framgångsrik men Dan sögs in i en värld av mindre sunt leverne. Han flyttade till Indien, där han bl a levde med munkar, och bodde sedan även i Jerusalem ett par år. Inspirationen för musiken kom tillbaka och nu uppträder han alltså som soloartist. Han spelade i London i november förra året, och efter att ha läst om giget på journalisten Dave Lings blogg samt sett några briljanta klipp från YouTube från detsamma var detta något jag inte ville missa. Jag anlände i god tid till Bush Hall i Shepherds Bush, beställde en pint och inväntade föreställningen, bland annat i samspråk med nämnde Ling. Det var första gången jag besökte Bush Hall, en anrik, elegant lokal, som hyser ett par hundra personer. En annan som var på plats var gamle australiensiske tennisfantomen Pat Cash, som bor i London. Tyckte att hans ansikte var bekant, och efter en sökning på nätet insåg jag senare att det var den gamle Wimledonvinnaren jag sett. Han hade även sett Dan Reeds Londonspelning förra året, och är ju själv musiker sedan många år.

Dan Reed spelade ett par kompositioner från kommande skivan Coming Up For Air, och berättade öppenhjärtligt om sina strapatser det senaste årtiondet. Publiken lyssnade uppmärksamt och sjöng med i alla lysande nummer han bjöd på. Det var en ynnest att få höra låtar som Rainbow Child, Stronger Than Steel (en av de bästa balladerna som skrivits i min mening) och The Ritual. Två gästartister bidrog också med den äran: inga mindre än Jeff Scott Soto på sång och svenske Tommy Denander på gitarr. Det var härligt att se kemin, uppsluppenheten och spelglädjen på scenen dem emellan, och jag och resten av publiken var hänförd under en och en halv timme. Dan Reed är också en artist med stor utstrålning och väldigt tilltalande sångröst. En briljant, skönt svängig och funkig version av Get To You avslutade det hela. Här nedan är ett klipp från YouTube av nämnda bit:

http://www.youtube.com/watch?v=dbwEDX_u2xM

Detta var verkligen en angenäm kväll som jag kommer att minnas. Kul att se en lite annorlunda konsert dessutom, med mer lågmälda toner. Samma dag hade jag lämnat in min sista uppsats, efter panikskrivande på slutet som vanligt, och denna spelning var perfekt att varva ner till. På hemresan konverserade jag mer med Mr Ling, som bjöd på ett par anekdoter från rockvärlden. På ämnet kommande konserter sa jag att vi förmodligen syns på Stratovarius-giget om nån vecka; konstigt nog har jag inte sett finnarna live förut. Vid det laget har jag bara ett prov kvar, sedan är min studietid här borta till ända. Det kommer nog att kännas skönt men också tomt. Framförallt känner jag redan nu att det precis som förra året blir väldigt tråkigt att säga adjö till klasskamraterna, men speciellt till de man bott med.

Lördag eftermiddag förra veckan klev jag på bussen mot Liverpool. Trodde inte det skulle vara så mycket folk som skulle resa mot nordvästra England men det var tyvärr en felaktig förmodan. Precis innan bussen skulle avgå klev en bastant, bredaxlad kille på och satte sig givetvis bredvid mig. Det var knappt så jag kunde sitta riktigt på sätet, obekvämt var det, men det gick bättre efter ett tag och som tur är stannade bussen även på ett par ställen så att man fick skaka loss kroppen. Dessutom var man ju på väg till Liverpool, det kändes suveränt att få komma dit igen. Fick dessvärre inte så mycket studielitteratur läst som jag hade tänkt men lyssnade däremot in mig på de nya albumen från Candlemass och Queensryche – mycket angenäma alster båda två.

När jag kom fram och gick genom city var det fullt ös runt pubarna och uteställena, blev inte lite sugen på öl men gick raka vägen till Skandinaviska kyrkan. Precis som vid förra besöket i stan hade jag bokat bäddplats här; 15 pund natten inklusive frukost, perfekt. Och det är förstås inget krav att ha nån religiös tro för att bo där heller – om så var fallet skulle det brutalt effektivt utesluta mig. Paret från Örnsköldsvik som förra året var föreståndare hade nu flyttat hem, men de nya var mycket gästvänliga även de. Stötte även på ett par norrmän där som skulle se matchen nästkommande dag.

Klev upp tidigt på söndagen och åt frukost i sällskap med ett trevligt par från Gotland. De visade sig minsann vara hårdrockfans och hade besökt Sweden Rock Festival flertalet gånger. Jag tackade för mig och ringde upp Christina, min korridorgranne här på Devonport House, för att höra var de befann sig. De var på väg mot Beatles Museum nere vid Albert Dock så jag promenerade den korta sträckan dit. Efter ett par minuter dök hon, hennes bror Jurgen och deras kompis Martin upp. De hade tagit nattbussen, anlänt sex på morgonen och således traskat omkring i Liverpool ett par timmar redan. Efter kvickt övervägande gick vi inte in på muséet - vi prioriterade självklart en start på dagens ölintag istället. Någon gång ska jag dock betala in mig, det här var tredje gången jag stod utanför the Beatles Museum utan att beträda ingången. Eftersom klockan inte ens var tio så fick vi leta ett tag innan vi hittade en öppen pub, men till slut hittade vi Weatherspoon; det haket kan man alltid lita på. Det blev en snabb pint innan vi ville dra iväg till Anfield för att gå på pubarna däromkring.

Väl framme vid denna kulturens högborg klev vi in på klassiska puben The Albert, som ligger alldeles vid arenan. Här var det redan, mer än två timmar innan avspark, fullt med supporters. Vi inmundigade ett par pints och gick sedan ut för att sedan gå en tur runt Anfield, då det var det första besöket här för mitt sällskap. Vi beskådade bland annat monumentet för Hillsborough-katastrofen. Då det i år är 20 år sedan denna tragedi kunde man se ännu mer än vanligt av blommor, halsdukar och fotbollströjor till minne av de avlidna. Jurgen och Martin försökte få tag på biljetter till matchen men hajarna skulle ha rejält betalt – allt från 80 till 150 pund.

Tillbaka till The Albert, där stämningen nu började bli på topp. Vi hann med ett par pints till innan jag och Christina lämnade grabbarna för att gå mot insläppet. En herre fick dock lämna puben ännu tidigare; denne var en fet, rakad Newcastlesupporter som helt sonika blev utföst av vakterna. Då hade han efter att ha hävt ur sig allehanda förolämpningar mot allt och alla till slut lyckats starta ett gruff. Kraftigt på lyset som ultraidioten var lyckades han dock inte få in något slag på de han siktade in sig på. Det var ytterst dråpligt och skrattretande, men även tragiskt och patetiskt, att se honom i aktion. Att som ensam bortasupporter i en pub fullsmockad med hemmafans söka bråk är så onödigt och efterblivet så det knappt finns ord. Men det blev ju lite underhållning åtminstone.

Vi hade bra platser på kortsidan på Anfield Road-läktaren (på kortsidan – The Kop är på andra sidan) och hann med ännu en snabb Carlsberg innan det var dags att njuta av You’ll Never Walk Alone. Härlig stäming som vanligt under denna vackra hymn, med ett hav av halsdukar. Christina blev dock besviken när hennes favorit Torres inte fanns med på planen, men det är sånt som händer. Otur givetvis, men han hade känning i knät och man ville därför inte riskera att det förvärrades. När man möter Newcastle spelar det emellertid mindre roll att en sån nyckelspelare är borta. The Magpies har en lägstanivå som måste vara bland de sämsta i fotbollshistorien; när de är dåliga, vilket oftast har varit fallet de senaste åren, är de helt bedrövliga. Försvaret är ett skämt, och det stod 2-0 efter första halvlek efter att trixaren Benayoun – som kanske varit Liverpools bäste spelare de senaste veckorna - stött in ettan och Kuyt språngskallat in tvåan på hörna, fullständigt obevakad. I andra halvlek fick till och med en sån osannolik målskytt som Lucas göra trean. Newcastle hade inte en enda riktig målchans medan Liverpool genomförde en dag på jobbet.

Det ser väldigt mörkt ut för Newcastle, och det är inte lätt för managern Alan Shearer, som till råga på allt fick utstå lite häcklande från The Kop som sjöng ”you should have stayed on the telly” samt ”Alan Shearer, football genius”. Dessa ramsor syftar på att han innan detta självmordsuppdrag var expert på Match Of The Day på BBC. Ramsorna sjöngs dock med hjärtlighet, och Shearer visade prov på storhet när han reste sig från bänken och bjöd på ett leende. Han möttes då av hyllningen ”Shearer, Shearer” från The Kop. Briljant. Det var väl annars ingen lysande föreställning vi fick se även om hemmalaget glimtade till då och då. Som helhet var det ändå förstås stort att sitta på Anfield igen, och en seger med 3-0 ska man ju inte klaga på. Christina var också riktigt nöjd med sitt första besök på Anfield, trots missödet med Torres.

På den andra närstädes puben The Park mötte vi upp med Jurgen och Martin. De hade minsann köpt biljetter, för den nätta summan av 120 pund... När de ändå var på plats kände de att de ville se matchen. Här slutar dessvärre det roliga. När de äntrat stadion och kommit upp på läktaren visade det sig att de hade köpt biljetter som var stulna dubletter. När man som ursprunglig köpare inte får biljetterna hemskickade – vilket har hänt mig själv några gånger – trycks det upp nya, identiska, som man får hämta på arenan. Jurgen och Martin blev alltså pålurade originalbiljetterna, som då gav tillträde till arenan men den ursprungliga köparen är ju den som har rätt till sittplatsen. Hur biljetthajarna får tag på såna biljetter kan man spekulera i (kompisar på Royal Mail månne?), men det finns ju många skrupelfria individer i deras ”yrke”. Självklart var det sorgligt för Jurgen och Martin, men de såg åtminstone 10 minuter av matchen innan de fick lämna läktaren. De såg resten av matchen på The Park, där det var bra drag också efter matchen. Vi tömde en pint där också, i sällskap med entusiastiska Liverpoolfans.

Eftersom vi var på plats vid busstationen 20 minuter innan färden mot London så avslutade vi vistelsen på Merseyside med en sista pint på den intilliggande puben. Martin var nu rejält på gång så han hann till och med att beställa in ännu en runda öl. På något vis lyckades han smyga dem ombord på bussen, så han och hans österrikiska vänner fortsatte drickandet ett tag. Själv varvade jag nu ner, och som tur var fanns det mer plats på bussen på resan hem. Efter en stunds tjo och tjim gick Martin in i väggen och small av. Han sov, helt utslagen och okontaktbar, de sista timmarna av resan, varför de andra fick nöjet att dekorera honom en smula – se bild nedan.

Sammanfattningsvis var trippen till Liverpool väldigt lyckad, mest på grund av att vi hade så kul tillsammans – en känsla förstärkt av åtskilliga pints. Både Christinas bror Jurgen och Martin var genomtrevliga. Den sistnämnde var en synnerligen rolig karaktär, som jag kunde identifiera mig med då han förutom fotboll var väldigt glad i såväl öl och hårdrockJ Christina pratade redan när vi kom hem om att fara till Liverpool igen i början av nästa säsong och det vore oerhört roligt att sluta samman alla fyra igen, då med mer tid att avvara i staden. Det råder i alla fall ingen tvekan om att jag själv siktar på att se åtminstone en match på Anfield per säsong fortsättningsvis.

Sent igår kväll kom jag hem från Liverpool. Vistelsen där blev som väntat mycket gemytlig. Om detta får jag emellertid berätta om i slutet av veckan – sliter med en uppsats som ska in på torsdag och måste ägna all tid åt den (åtminstone borde jag göra det). I väntan på den resumén lägger jag upp några bilder från ännu förra söndagen från London Marathon. Jag och Dan spenderade ett par timmar såväl här i Greenwich som i Crossharbour beskådandes deltagarna och folkfesten överlag. Det var en trevlig dag med strålande solsken och glad atmosfär, perfekt break från studierna. Höjdpunkten var att beskåda en riktig superkändis, åtminstone i England: Katie Price, tidigare under namnet Jordan. Denna dam, som gjort sig ett namn som lättklädd/avklädd modell samt skandalprinsessa i diverse sammanhang, sprang loppet för välgörenhet, sida vid sida med maken Peter André, också han en celebritet i detta kändisälskande land. De sprang tillsammans med några som antagligen var livvakter, anställda eller liknande. Vi lyckades i alla fall se dem jogga förbi på båda platserna vi befann oss på. Och ja, den yppiga fröken Price var riktigt jävla snygg för att tala klarspråk. Jag fick ingen jättebra bild men hon syns i orange t-shirt på den nedersta bilden, med Peter André framför.