I tisdags såg jag en väldigt annorlunda spelning på Astoria. Mångsysslaren Mike Patton – mest känd som sångare i Faith No More – var i stan med sitt Fantomas, även innehållandes Melvinsprofilerna Buzz Osbourne (han med det lustiga barret på huvudet) och Trevor Dunn. Tyvärr saknades Slayertrumslagaren Dave Lombardo av någon anledning, har inte sett varför än. Melvins trummis fyllde hans plats och det med den äran. Detta var en specialkonsert i och med att hela albumet Director´s Cut framfördes. Denna skiva innehåller Fantomas egna tolkningar av Film- och TV-soundtracks som till exempel Gudfadern och Twin Peaks. Det är svårt att beskriva hur de låter, det måste höras, men de är väldigt udda och originella, precis som man förväntar sig av nåt som Mike Patton är inblandad i. Denne har ju gjort sig känd som en riktig tokstolle (även om den bilden nog är överdriven) i skilda sammanhang, men han är samtidigt en ytterst klipsk herre och framför sina skapelser med stor passion. Han bjuder helt klart på originell konst, den saken är klar och ska premieras.

Det är även väldigt underhållande att se mannen live, så även denna kväll. Hans medlemmar framförde de egensinniga styckena, som pendlar mellan lågmält och subtilt och stentungt och brutalt, medan Patton gav allt. Hans improviserade infall med hysteriska skrik och skruvad sång är guld. Det framstår ju som fullständigt galet, men faktum är att allt passar in i musiken. Han har onekligen stora sångresurser, behärskar såväl lena melodier som aggressivare passager. Bandet å sin sida spelade hur tajt som helst, åtminstone som det är möjligt till denna högst okonventionella musik. Efter Director´s Cut avverkats bjöd de på ett par ytterligare nummer, ivrigt påhejade av publiken. Jag ska väl erkänna att detta var en mer intressant än suverän konsert, men bitvis var det närapå magiskt. Jävligt kul att se på hur som helst, givande att se/höra något annorlunda.

Idag lämnade jag in en uppsats och hade mina sista lektioner för terminen. Känns riktigt skönt. Det har varit bra hektiskt i höst, tiden har gått otroligt fort, har inte varit med om något liknande. Blir skönt att komma hem för jullovet, även om jag  i år måste skriva två uppsatser som ska lämnas in i början av januari. Nu ska jag snart bege mig mot Camden för att se röjarkvartetten Municipal Waste på The Underworld, blir säkerligen ett satans röj. Ska definitivt sänka åtsklliga glas, med början på tuben. Men jag måste hålla mig i skinnet någorlunda, flyger hem imorron förmiddag så måste kliva upp tidigt. Som tur är ska även grannen Christina flyga från Stansted så jag har sagt åt henne att assistera med mitt tillvaknande imorron bitti. Jaja, nu ska jag blanda groggen, cheers!

För att insupa genuin engelsk fotbollskultur företog jag och Nisse igår en resa västerut. Millwall-Bristol Rovers var matchen ifråga; kanske inget möte som hade föregåtts av stora förhandsreportage men eftersom Millwall är en klassisk Londonklubb – med historisk anknytning till arbetarklassen men även ökänd för forna huliganproblem – så såg vi fram emot det. Vi inledde dagen med ett par pints på Weatherspoons här i Greenwich innan vi hoppade på bussen. På grund av vägarbete samt det faktum att vi fick fråga oss fram för att hitta rätt vid bussbytet kom vi fram precis när matchen blåste igång. På väg mot entrén blev vi dock utfrågade av en amerikan med mikrofon som förhörde oss om vår relation till Milwall; jag erkände att jag inte var en egentlig supporter medan Nisse pladdrade på.

Precis som jag hade önskat hade jag fått biljetter till Cold Bow Lane, läktaren på kortsidan där hardcorefansen sitter. Det var inga numrerade stolar utan det var bara att slå sig ner där man behagade. Den varma stämningen ökade än mer då hemmalaget redan efter 18 minuter gjort två mål, båda signerade Tresor Kandol, det andra efter en för lös bakåtpassning av en Bristolback. I nästa minut reducerade dock bortalaget. Eftersom vi innan vi åkte gick in hos en bookmaker och spelade på matchresultatet – jag 3-1 och Nisse 4-1 – så var det ju även positivt för oss att målen ramlade in. I andra halvlek utökade Millwall till 3-1 efter en tjusig rökare i krysset av Gary Alexander. Just då var jag 30 pund rikare medan ett fjärde Millwall-mål hade inneburit hela 125 pund för Nisse. Givetvis var ett välkommet pengatillskott för bra för att vara sant så det dröjde inte länge förrän Bristol reducerade genom Jo Kuffour, som för övrigt var väldigt livlig matchen igenom.

Fem mål är det i alla fall inte alltid som man får se, och denna match var riktigt kul att uppleva. Visst var ju kvalitéten klart sämre än vid en match i högsta divisionen; detta var den tredje divisionen (kallad League One...). Spelarna var lite kantiga i rörelserna och de var inte lika bekväma med bollen, men spelet var trots allt hyfsat emellanåt. Det var även ideliga inslag av höga bollar. En stor del av behållningen var emellertid fansen och atmosfären överlag på stadion. Det här var tvättäkta engelska fotbollssupportrar som lever för sin klubb. De var mycket högljudda, och domaren fick utstå ramsor som ”You don´t know what you´re doing”. Det var dock berättigat åtminstone vid ett tillfälle: när rättskiparen åstadkom stor förvirring genom att råka visa fel kort – rött – för en väldigt förvånad Millwallspelare! Inte ofta man ser det, stor underhållning. Även bortafansen på andra sidan blev förärade med en visa: ”I´m a Bristol Rovers fan and I´m a fuckin´ wanker”:)

Detta var som som sagt en gemytlig eftermiddag. Jag uttalade i höstas som mål att jag denna säsong skulle besöka flera arenor i London tillhörande mindre klubbar, för att få uppleva Englands genuina fotbollskultur – något som på Premier League-nivå ju urholkas mer och mer. Fulhams svenskbekante manager Roy Hodgson sa i en intervju i veckan att ”Premier League har ingenting med verkligheten att göra”. Det kanske är ett lite överdrivet uttalande, men inte desto mindre sant till stor del. ”Vanligt” folk har snart inte råd att gå på fotboll och storspelare tjänar absurda summor och beter sig som svin. För att ha en chans att nå framgång måste klubbarna ha nya – skrupelfria och okunniga -ägare med miljarder att spendera. Just därför är det stenkul med Hulls framfart i år, även om de i längden naturligtvis inte kommer att kunna utmana storklubbarna. Den senaste tiden har det ryktats om Manchester City – som i likhet med Chelsea var en förhållandevis medioker fotbollsklubb ,avseende framgångar, innan snorrik gangster kom in i bilden – och deras eventuella köp av spelare som Kaka och David Villa. Liksom, hallå??? Nu vore det ju ganska märkligt – trots astronomiska löneerbjudanden - om lirare som dessa skulle vilja ansluta till City, men här kan man då definitivt applicera den gode Roys kommentar om verklighet.

Samtidigt är jag ju supporter av ett av lagen som strör pengar till höger och vänster, Liverpool. Men för att överhuvudtaget att en bra chans att kunna utmana Chelsea och Manchester United – som båda köpt upp sig på en lång rad världsspelare – krävs det dyra förstärkningar, sorgligt men sant. Man blir dock minst sagt orolig efter rapporter om de amerikanska – tydligen inte så jätterika – ägarna som måste ta lån för att finansiera Liverpools affärer, eller än värre inte ens får ta lån. Känns ibland som det inte krävs mycket för att allt ska gå åt helvete. Hur bedrövligt jag än tycker detta dilemma är så kan man ju dock inte sluta stödja ett lag som man har haft känslor för i snart 25 år (jag var faktiskt långt mer fotbollsgalen när jag var yngre). Men man får väl se det hela från synvinkeln att Premier League är väldigt underhållande att titta på nu när många utländska storlirare väljer att spela i den, och försöka bortse från det moraliska. Ändå härligt att någon kritiserar och säger som det är, go Roy!

I tisdags lunkade jag iväg för ett evenemang med en uppställning som förpliktigade: Slipknots andra föreställning av tre på Hammersmith Apollo, med Machine Head och Children of Bodom som supportakter. Eftersom det var kaos på tunnelbanan – ett tåg blev stående vilket gjorde att det blev överbefolkat – så tog det längre tid än beräknat att komma fram till Hammersmith. Dessvärre missade jag då hälften av Children of Bodoms set. Det jag såg var emellertid bra, och att främst strängbändarna Alexi Laiho och Roppe Latvala briljerade i vanlig ordning behöver väl knappt sägas. Som tur är ska jag se finländarna när de drar iväg på en headlineturné i början av nästa år (med Cannibal Corpse som ett av förbanden minsann).

Inför Machine Heads entré drog jag i mig ett par snabba drinkar och slog mig ner igen, mycket förväntansfull.  Tyvärr fanns det bara tidsutrymme för sju MH-nummer, men de som spelades krossade som vanligt – även om jag sett bandet göra klart bättre ifrån sig. Naturligt nog kommer de mer till sin rätt som huvudband, men en turné med Slipknot gick såklart inte att tacka nej till. Höjdpunkten denna gång var Halo, en fullständigt suverän komposition som innehåller det mesta; gitarrduellerna mellan herrar Flynn och Demmel är alltid njutbara till exempel. Robert Flynn var sig lik och slängde ut groggar till publiken och uppmanade till circle pits. Det är även riktigt kul att se spelglädjen bandet har numera, gissar att den inte kommer att försämras när de agerar förband till Metallica nästa år. Spelfel kunde höras här och där men den energi och det jävlaranamma – förutom den grymma musiken då - som en spelning med amerikanerna erbjuder gör att såna inte spelar någon större roll.  Den framgångvåg Machine Head rider på är så jävla välförtjänt; förra årets The Blackening tog metalvärlden med storm – jag anser att plattan är en av de absolut starkaste som släppts åtminstone detta årtionde. Dessa dräpande stycken medförde väldig publikrespons:

Clenching The Fist Of Dissent/Imperium/Now I Lay Thee Down/Ten Ton Hammer/Old/Halo/Davidian.

När skynket föll ner och Slipknot intog scenen var jublet enormt. Medelåldern på Hammersmith denna kväll var lägre än vad man är van vid, och bifallet på sångaren Corey Taylors fråga till publiken huruvida vilka såg bandet för första gången bekräftade att en betydande del av åskådarskaran var ungdomar. Själv har jag sett niomannaorkestern en gång tidigare, 2002. Då röjde jag runt långt fram på ståplats – vilket bl a resulterade i att jag lyckades få en törn så jag blödde som en gris ur näsan – men till denna konsert hann jag inte boka ståplatsbiljett. Man ser emellertid förnämligt även från sittplats, en våning upp, på denna legendariska arena, och jag satt perfekt längst ut på min rad. Nackdelen är dock att sikten då skyms när folk springer upp och ner i trappan; högst irriterande med folk som inte kan sätta sig på läktaren innan bandet börjar spela. Efter ett par låtar ställde sig dock alla upp. Det kunde dock inte den äldre, ofärdige herre med käpp som satt framför mig, och när diverse idioter envisades med att stå i trappan skymdes gubbens sikt. Kunde inte undgå att märka hur irriterad denne var, han hytte med käppen men utan resultat.  Led faktiskt med honom, rent bedrövligt att folk – rättare sagt ungdomar, inte oväntat – inte visar respekt och skiter i andra. När ett tomt ölplastglas till råga på allt singlade ner rakt i huvudet på den stackars mannen kunde jag dock inte undgå att skratta en smula. Under andra halvan av konserten var dessbättre sikten fri.

 Slipknot anno 2008 är en mer återhållsam version än det band som förr om  åren stod för ohämmad galenskap på scenen. Med detta sagt står de fortfarande för ett mycket intensivt, högenergiskt framträdande. DJ-killen Sid Wilson klättrade på såväl högtalarstackarna som kollegan Shawn Crahans hydrualiska trumpodium – och då ska man betänka att Wilson i somras bröt båda anklarna efter en misslyckad landning på scenen. På tal om scen så var produktionen imponerande överlag, både vad gäller ljud, ljus och utformning. Slipknot är väldigt måna om att bjuda på en show, och det var sannerligen detta. Samtidigt är det som sagt musiken som är mest i fokus numera, och låtar som t ex Disasterpiece och Heretic Anthem lät kanon. Jag hade dock gärna hört fler låtar från senaste skivan än de två hits som spelades – Psychosocial och Dead Memories. Som vanligt övertygade den fenomenale Joey Jordison storligen bakom trummorna liksom Corey Taylors sångresurser (en av de mest tilltalande sångrösterna inom hårdrock enligt min mening). Den sistnämnde hade dock god assistans av fansen; publiksången under Before I Forget och Duality med flera var något i hästväg, längesen jag hörde något dylikt. Frontmannen gjorde dessutom sitt bästa för att elda på publiken, och han blev tagen av gensvaret och volymen: ”I´m not gonna be able to hear myself”. Kanske var Slipknot mer spektakulära förr, men ett fullmatat uppträdande som detta – såväl musikaliskt som inramningen  - ger utan tvekan valuta för entrébiljetten. En riktigt, riktigt bra show kort sagt.   

Slipknots setlista: Surfacing/The Blister Exists/Eyeore/Before I Forget/Eyeless/Disasterpiece/Dead Memories/Psychosocial/Heretic Anthem/Prosthetics/Spit It Out/Duality/Only One. Extranummer: People=Shit/(sic)

I helgen blev det ölande på fredag och lördag. Trots att jag beskådade söndagens två stormatcher (Man City-Manure och Chelski-Arse) på puben kände jag helt enkelt inte för att inmundiga mer utav den välgörande drycken – om det är ett svaghetstecken eller tecken på förnuft kan diskuteras (förmodligen det förra). På lördag kväll tog jag, Kamilla och Nisse en pubrunda här i byn efter lite drickande hemma på Devonport. Veckoslutets höjdpunkt var emellertid fredagskonserten med Airbourne på Astoria.

Det första förbandet, Stone Of Fury, rockade väl på godkänt men fick ingen nämnbar respons. Det fick däremot sannerligen nästa akt, Stone Gods. Denna grupp bildades när Justin Hawkins hoppade av The Darkness, men sedan trummisen Ed Graham tvingats sluta pga sjukdom består den nu endast av två f d medlemmar från de så briljanta The Darkness – Dan Hawkins och Richie Edwards. Med Hawkins som låtskrivare hör man givetvis drag av hans förra band, med härligt smittande harmonier, men annars bjuder Stone Gods på rakare rör och dessutom klart tyngre tongångar. Edwards, som lirade bas i The Darkness (efter att ha ersatt Frankie Poullain 2005), har en tilltalande rockröst och självklar pondus som frontman – han gjorde också ett gästspel nere bland ståplatspubliken. Ett imponerande, dynamiskt framträdande som framkallade stort engagemang från publiken. Att Stone Gods går en ljus framtid till mötes råder det ingen tvekan om.

Man brukar ju ibland beskriva ett energiskt liveband som att de är ’on fire’, och denna term har sällan varit mer träffande än när det gäller Airbourne. Det är som om australiensarna varit instängda i en bur och har en enorm mängd uppdämd energi och testosteron de bara är tvungna att släppa lös när de kliver på en scen. Kompgitarristen David Roads och basisten Justin Street sprintar från sida till sida av scenen och riffar och headbangar besinningslöst. Sångaren och gitarristen Joel O´Keefe utstrålar farlig rock n´roll och party till max och röjer liksom sina strängkamrater som en furie. På Sweden Rock Festival klättrade han högt i ljusriggen – ett felsteg hade varit ödesdigert – men denna kväll var väl hans mest uppseendeväckande upptåg att knäcka ett par ölburkar mot huvudet så ölen sprutade. Han tog även ideliga klunkar ur något som jag gissar var en romflaska. Enligt det jag läst om dessa gossar så är de fast beslutna att leva rockmyten fullt ut; det känns dock inte det minsta påklistrat utan de brinner tvivelsutan för rock n´rollen; att se dem live är en kick. Samtliga spår från Runnin´Wild spelades, och svänger de stenhårt på skiva är det ingenting mot när de framförs live, vilket ös! Som sista nummer framfördes AC/DC-klassikern Whola Lotta Rosie, med Dan Hawkins som gästgitarrist. Mottagandet från Astoria för Airbourne var överväldigande. Det blir spännande att se om nästa fullängdare kan toppa debuten; då kan Airbourne nå väldigt, väldigt långt. De är dock heta redan nu, och det är dem verkligen väl förunnat.

Behöver väl knappast understryka att jag hade ännu en gemytlig kväll på Astoria med pints och rock n´ roll. Tyvärr fick jag även höra av Nick, en rocker jag träffade på visningen av Anvil-dokumentären, att Astoria ska rivas. Läser nu att det ska ges plats åt en tågstation – mycket tråkigt på en så klassisk lokal med härlig atmosfär.

I söndags tog jag en paus i det stressfyllda skolarbetet och drog iväg till Camden för att beskåda Napalm Death på The Underworld. Kände mig dock inte vidare pigg – har varit rejält förkyld i en vecka – men lite grogg som färdkost gjorde susen. Efter tre förband, varav The Rotted bjöd på fint rens , gjorde Birminghamgruppen entré till stort jubel. Har sett Napalm Death live vid tre tillfällen tidigare och då som nu bjöd den på ett professionellt, energiskt och underhållande framträdande. Napalm Death är en banbrytande instituion inom genren Grindcore, och om man är helt oinvigd i bandets musik kan den nog framstå som en smula olyssningsbar. Låtarna är ofta – men långt ifrån enbart - kompromisslösa höghastighetsnummer med smattrande trummor samt med sång som är växelvis guttural/skrikig. Det finns säkert de som i ren lathet skulle kalla musiken för ett rent oväsen, men inget kunde vara mer fel. Napalm Death är i själva verket utomordentliga kompositörer – låtarna är väldigt välgjorda och ofta, faktiskt, grymt medryckande med ett effektivt driv.

I en livesituation smittar detta – i kombination med bandmedlemmarnas hängivenhet till det de gör – av sig på publiken. Denna kväll åstadkom Napalm Death mycket riktigt ett skogstokigt röj på The Underworld. Fansen for omkring som jehun i moshpiten och det stagedivades åtminstone ett par gånger per låt. Hettan var tryckande, och speciellt den oefterhärmlige vokalisten Mark ”Barney” Greenway svettades ymnigt. Barney är en av de allra mest sevärda frontmännen som existerar. Han lever sig in totalt i musiken vilket manifesteras sig i ett högst okonventionellt men ack så underhållande rörelseschema på scenen. Han fäktar med armarna, yr rastlöst runt som en galen hund och levererar ivrigt sången med primalt ursinne. Mellan låtarna är han istället avslappnad, humoristisk, ödmjuk och med en härlig distans till sig själv och den aggressiva musiken hans band spelar.

Bandet släpper en ny skiva i Januari och bjöd på två smakprov därifrån vilka lät lovande. Annars var setlistan en blandning av senare nummer som When All Is Said And Done och klassiska örhängen som Suffer The Children och Scum. Ljudet var både kompakt och vasst - Mitch Harris gitarrsound i de tyngre partierna var totalt jävla mördande. Napalm Death är ju också kända för att i sina texter och uttalanden behandla diverse avarter och missförhållanden i samhället. Barneys kommentar om religion – ”as you all know, it´s just a load of nonsens” – mötte stort bifall liksom förstås den sedvanliga Dead Kennedys-covern Nazi Punks Fuck Off. Den senare som vanligt med Barneys tillägg efter låtens slut: ”...unless you fucking think”.  Såväl band som publik stortrivdes, vad mer kan man begära av en söndagkväll som denna. Fucking brilliant.

Imorgon ska jag bevittna en spelning av vilken jag väntar mig ös i liknade stil – Airbourne på Astoria. Dessa australiensare släppte sin lysande debutplatta Runnin´ Wild förra året och har gjort kometkarriär; de är ett av de hetaste hårdrocksbanden för tillfället vilket den stora uppmärksamheten kring deras turné här borta vittnar om. Jag såg dem på Sweden Rock Festival i somras och blev tämligen golvad; snacka om högenergisk rock n´roll utan krusiduller. Dessutom röjer bandmedlemmarna på scenen som om det gällde livet. Känns som ett helt okej sätt att spendera en fredagkväll på; kommer att kombineras med flertalet bägare. Här nedan är en länk till en suverän video till plattans titellåt, innehållandes en skön biroll av en ikon i branschen som inte oväntat är ett stort fan av de hårt rockande festprissarna.

http://uk.youtube.com/watch?v=2T6e_mk0O24

En order: kolla in Motörheads nya video till stänkaren Rock Out från senaste, utmärkta plattan Motörizer  – kanonvideo:) Simpel men genialisk hyllning till såväl Lemmy och kompani som denna underbara musikstil i stort. Värmer i hjärtat.

http://uk.youtube.com/watch?v=v4b3MBkOx5k

Man blev ju inte lite sugen att bevista Motörheads konsert på Hammersmith Apollo imorgon – tillsammans med Saxon och Danko Jones – men då jag för länge sedan prioriterade bort denna tillställning så fanns det nu inte ståplatsbiljetter kvar. Dessutom var biljetten rätt dyr, och jag har flera konserter inplanerade de kommande veckorna ändå. En annan konsert som svider lite att ha missat är Opeth i torsdags; de är ju alltid en njutning att se. Samma sak där, hade inte bokat biljett så det fanns inga bra platser. Gjorde ett försök att komma in på gästlistan för Metal Covenant men den var redan full – inte konstigt med tanke på svenskarnas popularitet i England. På söndag ska jag emellertid se Napalm Death på The Underworld. Eftersom det är bra jävla stressigt och mastigt för tillfället med uppsatsarbete så blir detta ett ypperligt tillfälle att med hjälp av fylla (flera veckor sedan jag fick avnjuta en sådan, har inte haft tid) och klämmig grindcore rensa hjärnan.

För att ytterligare referera till Motörhead så läste jag igår en intervju med Lemmy där han fick en fråga om nedladdning av musik:

Is it okay for kids to download music for free and support your support their favourite bands by buying their merch?

(Lemmy): No, it´s not okay because then you´re just taking all our money away from us. When you get your pipes fixed, you don’t expect the plumber to do it for free because it´s cool. You have to pay for a commodity and music´s a commodity.

Om man tar sig tid att försöka använda hjärnan - och tänker ur artistens perspektiv - så träffar ju Lemmy huvudet på spiken här. Visst, alla som laddar ner en skiva skulle väl inte ha köpt den istället till att börja med, men givetvis förlorar banden pengar på nedladdningen. Och framförallt är ju en skiva en produkt som vilken annan, den är inte gratis att framställa.

För att avrunda i mer positiv anda så måste jag säga att historien om bedragaren som utgav sig för att vara Francis Rossi i Status Quo det mest fenomenala jag läst om på länge:http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article3793813.ab

Alltså, hur är något sånt här möjligt? Det är ju inte så att Status Quo och Francis Rossi är något okänt band direkt.... Fantastiskt roligt:)  

En av alla de jag lärt känna här i Greenwich, Aaron, är en minst sagt inbiten Arsenalsupporter. När han för några veckor sedan erbjöd sig att boka biljetter till Carling Cup-mötet mellan Arse och Wigan så nappade jag direkt. Eftersom biljetter till denna match var på så kallad General Sale – vilket innebär att även icke-medlemmar kan boka – så var det lika bra att passa på. Trots att Arse är ett fiendelag för en Liverpoolanhängare som mig så har jag inga problem med att erkänna att jag finner deras spelstil underhållande. Dessutom kostade biljetten endast 20 pund då det var ett möte i Carling Cup.

Jag, Aaron, hans brorsa samt kompis begav oss i tisdags norrut i god tid. Vi skulle i närheten av arenan möta upp med Peter – såväl min som Aarons tyskalärare - på puben The Holloway. Efter lite snabbkäk plus en snabb visit på klubbshopen (mina inköp där var dock inte för eget bruk, hemska tanke, utan med anledning av önskemål från Mr Ullberg of Kramfors) rann dessvärre tiden iväg som bara den, så vi hann bara med någon enstaka pint innan vi måste gå mot stadion. Väl utanför vår sektion var det dock fullsmockat med folk, så när vi väl kommit in hade ca fem minuter redan passerat. Platserna var kanonbra, på kortsidan men på andra etage vilket gjorde att man hade en suverän överblick. Emirates Stadium är imponerande överhuvudtaget på många sätt, men så är den ju endast ett par år gammal och modern och fräsch.

Arsenal ställde upp med ett lag bestående enbart av unga spelare, i linje med manager Wengers policy att utveckla dessa. The Gunners skapade flera vassa chanser tidigt i matchen och bjöd på fin anfallsfotboll präglad av kvickhet, teknik och precist passningsspel – det märks att alla spelare är skolade att spela på samma sätt. Deras fotboll är ofta mycket sevärd, men ofta också något ineffektiv, så också denna kväll till att börja med. Wigan hade mindre boll men var ganska farliga när de gick framåt – de har ju faktiskt ett par riktigt duktiga spelare som Valencia och Palacios, och även högeryttern De Ridder var bra. Zaki, som varit en sensation denna säsong med 8 ligamål, var emellertid relativt osynlig matchen igenom. Wigan jämnade ut spelet efter Arsenals inledande dominans, men så i slutet av första halvlek gjorde Simpson 1-0 för hemmalaget, genialt framspelad av Wilshere.

Detta gjorde förstås att de unga spelarnas självförtroende växte, och i andra halvlek var Arsenal det överlägset bättre laget – trots allt remarkabelt med tanke på att man mötte spelare som har mångårig erfarenhet från spel på högsta nivå. Men så innehåller detta lag också flera jättetalanger. De som utmärkte sig mest var utan tvekan 16-årige Jack Wilshere (briljant tekniker som flyter fram med bollen klistrad vid foten), 17-årige Aaron Ramsey (mångsidig, skicklig mittfältare som är klok för sin ålder) samt 19-årige Carlos Vela (målfarligt kvicksilver med underbar bollkänsla). Den sistnämnde mexikanen förarbetade tjusigt till Simpsons andra mål och gjorde senare 3-0 med en utsökt chip över Kirkland i Wigans mål.

Hemmapubliken (59000 denna kväll, inte långt ifrån fullsatt) stortrivdes så klart, även min kompis Aaron som flög upp och ner och skrek och gastade – han tappar all objektivitet när hans lag spelar, men engagemanget är det inget fel på. Man måste ju berömma Wenger som har format ett sånt här talangfullt och sevärt lag. Det ska dock sägas att det inte bara består av egna produkter, utan både Ramsey och Vela köptes in för en ansenlig summa med tanke på deras låga ålder, och nu etablerade a-lagsspelare som Walcott, Denilson och Diaby var också på samma sätt kostsamma värvningar. Samtidigt är det ju fjärran från t ex Chelseas astronomiska, skrupelfria värvningspolicy, så Wenger, som annars emellanåt framstår som en ytterst enögd tjurskalle, har i detta avseende min beundran.

Trots att det blåste kallt så in i helvete så var detta en gemytlig kväll med stort underhållningsvärde. Nu blir det dock inga evenemang för mig på ett tag (Napalm Death nästa söndag) på grund av uppsatsskrivandet jag måste ägna mig åt. Stressen börjar komma krypande; måste verkligen jobba disciplinerat den närmsta tiden. Tyvärr fick jag lägga ner planerna på att resa och se Liverpool-Fulham nästa lördag. Det hade varit fantastiskt roligt eftersom den går i svenska supporterklubbens regi, men det hade inneburit att jag hade fått ännu mindre tid till att slutföra uppsatserna. Den sista månaden innan jullovet kommer att bli jobbig och hektisk, men den innehåller även en del potentiella höjdpunkter i form av gig och fotboll.

Eftersom batteriet i kameran försmädligt nog var urladdat så blir det inga fenomenala, knivskarpa foton (bäst jag tillägger att detta skrivs med rejäl ironi) till detta inlägg...

Ett band vars låtar var vanligt förekommande under de alkoholstinna metaltillställningar jag och mina kumpaner från Kramfors deltog i på 90-talet var amerikanska Biohazard. Det var särskilt plattan Tales From The Hard Side från 1994 som spisades hårt. Nämnda skiva innebar stora framgångar för  den tuffa metal/hardcore-hybriden från New York; den sålde i en miljon exemplar. Med åren förlorade dock bandet mark allt eftersom, medlemmar hoppade av och man gav till slut upp 2006. I början av detta år meddelades det emellertid att Biohazard skulle återförenas i sin klassiska sättning och turnera med anledning av sitt 20-årsjubileum. Jag var inte sen att boka en biljett till spelningen på Astoria i London i måndags.

Först ut var två förband, båda hardcorekonstellationer från England. Det första, Romeo Must Die, bjöd på finfina, förkrossande tunga toner som gjorde att adrenalinet kom igång; det andra, Your Demise, bestående av unga slynglar, lät ganska illa tyvärr. Efter dessa låg det en spänd förväntan i luften, och jublet var stort när Biohazard – en banbrytande grupp inom denna genre – visade sig och öppnade med Shades Of Grey. Soundet var tungt så det förslog, och det moshades och studsades omkring till det sköna groovet i hits som Tales From The Hard Side, Punishment och Five Blocks To The Subway. Det var kort sagt ett jävla röj emellanåt, men även snuskigt varmt och trångt varför jag såg merparten av spelningen från en strategisk position vid baren.

Setet bestod av låtar enbart från de tre första plattorna. Gitarristen Bobby Hambel lämnade bandet efter den tredje skivan – Tales From The Hard Side – och han uttryckte flera gånger från scenen hur mycket han uppskattade att vara tillbaka. Både han och resten av bandet fick ett varmt mottagande; det märktes att det var många som i ilkhet med mig hade väntat länge på att få se bandet live. Den energiske gitarristen/sångaren Bobby Graziadei var så uppspelt att han inte bara kastade sig ut i publiken utan också spelade en låt ståendes på densamma(två vakter fick hjälpa till att balansera honom)! Sångaren/basisten Evan Seinfeld eldade å sin sida på publiken i karakteristisk ”Brooklyn style”.Efter det avslutande numret hoppade medlemmarna ner i diket mellan scenen och staketet och tackade fansen samt poserade för foton. Bobby Hambel dröjde sig kvar längst och hoppade till sist över staketet för att mingla med åskådarna som var kvar - vilken kille! Det är alltid lika kul att se ett band som sätter värde på sin publik och bjuder på sig själva.

Nu dröjer det dock ett tag innan jag bevistar en konsert; Napalm Death om två veckor. Är emellertid sugen på att se Opeth också ett par dagar innan. Men viktigare är nu att komma igång med uppsatsskrivandet. Det är deadline på en uppsats 14/12, men de två andra som har deadline 8/1 vill jag också slutföra så fort det går. Det vore nämligen oerhört skönt att åka hem för jullov i vetskap om att man är – åtminstone så gott som – färdig, så att man kan slappna av istället för att ha skolarbetet hängande över sig. Det blir till att jobba hårt som fan under de veckor som återstår av terminen; börjar känna lite stress men förhoppningsvis flyter det på bra när man väl har börjat.

För att komma igång med arbetet blev det inga utsvävningar alls denna helg. Det enda jag företog idag var besök på puben beskådandes Arsenal-Manchester United (rättvis Arseseger) samt Liverpool-West Brom (behaglig resa för The Reds, kul att Keane fick till det på riktigt). Jo just ja, ikväll hängde jag även med några av grannarna för att bevittna ett spektakel vid namn Bonfire Night. Detta är en engelsk tradition som är lite besynnerlig: den firar tillfångatagandet av en klåpare vid namn Guy Fawkes (det officiella namnet på tillställningen är Guy Fawkes Night) som år 1605 försökte spränga Houses Of Parliament. Bonfire Night innebär fyrverkerier i massor samt bål /brasa med en en docka ovanpå – ska då symbolisera den dumdristige Guy Fawkes. Nu fanns det till min besvikelse varken bål eller docka på det stora fält i Blackheath dit vi promenerade, men rejäla fyrverkeripjäser kreverade utav bara attan i cirkus 30 minuter. Det var en stor folkmassa som beundrade skådespelet, trots regn och vind (sådant är vädret alltid på denna dag upplyste Daniel). Man frågar sig ju gärna om detta verkligen är så jättenödvändigt, inte minst ur ekonomisk synvinkel, men jag antar att vi i Sverige också har traditioner som kan te sig märkliga för utbölingar...