Jo, då tänkte jag upplysa om varför jag befinner mig i London igen. Det var faktiskt så att redan när jag lämnade, ja långt innan det också förresten, London i juni sa jag att jag gärna skulle vilja komma tillbaka för att söka ett jobb och bosätta mig här under ytterligare en period. Varför jag önskar det kan jag sammanfatta i tre punkter:

1.      Tillvaron hemma i Kramfors är ofta grå, rutinmässig och ej speciellt spännande, känns helt enkelt en smula meningslöst ibland. Med det sagt så otrivs man ju inte i den bemärkelsen; visst är det kul ibland och Kramfors är ju ändå hemma, men om möjligheten finns att göra livet roligare så bör man ta den.

2.       När man nu fullgjorde en universitetsutbildning, med bra betyg dessutom, så vill man ju se om det kan leda någonstans. Och på tal om betyg tittar de mer på sånt här i England än i Sverige.

3.       Den kanske mest uppenbara anledningen är väl att man fick mersmak efter två år i denna världsmetropol. Jag har ju en viss svaghet för musik och fotboll, och har man de intressena kan man knappast bo i en bättre stad än London. Jag har helt enkelt suget kvar att springa på konserter och matcher titt som tätt. Och dessutom besöker man ju gärna – ofta i samband med nämnda evenemang – de charmanta pubar av vars slag det här finns en uppsjö av. Slutligen ska också sägas att jag helt enkelt gillar staden som sådan. Den har något visst som gör att man blir tagen; till exempel gemytliga stadsdelar, kulturell mångfald (inte bara evenemang utan också människor) och förstås storstadspuls.

För tillfället sitter på jag alltså på dagarna och letar igenom jobbannonser och skickar min CV till lämpliga sådana. Det är ju en djungel utan dess like att navigera igenom allt, och dessutom är det ju en grym konkurrens om jobb. Sen är det ofta specifika krav som man inte alltid uppfyller. Men jag ska söka de som känns lämpliga så får man se vad som händer. Skulle man inte hitta nåt så har man i alla fall försökt och slipper gräma sig över att man inte tog chansen. Har jag riktig tur får jag i så fall jobb hemmavid igen, annars får man helt sonika söka vidare och hanka sig fram under tiden, det ordnar sig alltid.

Under alla omständigheter blir jag kvar här åtminstone ett par veckor. Givetvis tar jag ju då chansen att ha roligt också under den tiden. Det kommer att ses flera konserter och förmodligen också nån fotbollsmatch, och det kommer att intas mången pint med diverse polare – det har redan slinkit ner ett antal. Mycket fördelaktigt är det faktum att mitt vandrarhem ligger ovanpå en pub, där man kan ta sig en pint och se på fotboll till exempel.

Första konserten, med Gotthard, såg jag i tisdags – mer om den i ett separat inlägg. Den kommande helgen ser jag fram emot i högsta grad: ser Magnum på fredag, Y & T på lördag och Saxon – med Anvil som förband – på söndag. Har även bokat biljett till Deep Purple på Hammersmith ännu nästa lördag. Sen beror det på hur länge jag blir kvar här, men andra orkestrar som har uppträdanden de närmsta veckorna inkluderar: Slayer (har biljett där också), Dio, Motörhead, W.A.S.P., Ratt med flera. Kommer att ge löpande rapportering från mitt giggande.

Här kommer ännu ett – numera sällsynt - inlägg på min Londonblogg. Anledningen till det är att jag för ett par veckor sedan besökte Greenwich igen, för att närvara vid ceremonin för min examen på universitetet där. Slutförde ju studierna i slutet av maj, så det här var mer som en formell tillställning.

Jag hade bokat resan och boende sedan en tid tillbaka, och även fått med mig morsan. Det passade ju bra eftersom hon då skulle få se var jag bott någonstans. Vi anlände sent på lördag kväll, 17:e oktober, till Paddington, där hotellet låg. Seg efter resan var jag tvungen att gå och ta en pint på puben, faktiskt på samma som jag suttit ett halvår tidigare med Fredde och Mia när de hälsade på i London.

På söndag blev det först en tur på affären Primark, där jag var så illa tvungen att införskaffa en kavaj, skjorta och slips; den klädseln skulle man tydligen ha under examensdressen. Sedan blev det en rejäl sightseeing-runda; Big Ben, Westminster Abbey, London Eye, Tower Bridge, Tower of London, Piccadilly Circus, Trafalgar Square med mera. Det var sannerligen inte dåligt gjort att hinna med så mycket, särskilt som störningar på tunnelbanenätet gjorde att det inte var så smidigt som vanligt att ta sig fram överallt.

Efter att ha eskorterat morsan tillbaks till Paddington vände jag österut igen till Greenwich, där jag skulle se Tom och Aaron och deras band The Reckoning. Det var kul att träffa dem plus flera andra kompisar som till exempel Dan, Orhan och Stefan.  Då man hade svårt att slita sig från puben där vi var hann jag på tillbakavägen bara till Bank innan tunnelbanan stängde för dagen; blev således buss resten av vägen och därmed senare i säng.

På måndagen var det så dags för ceremonin. Vi kom i bra tid innan och jag gick för att hämta ut min utstyrsel. Hatten var för liten så jag fick en ny, och slipsen visste jag ju inte hur man knöt så det hjälpte en dam mig med. Till slut var man ekiperad och det kändes ju hyfsat ovant, inte varje dag man har såna kläder. En smula obekväm kände man sig, speciellt som hattjäveln ändå inte satt så bra på min skalle, men man såg nog inte alltför stendum ut ändå faktiskt.

Nu träffade jag ännu flera gamla studiekompisar, och vi satt inne i kyrkan tillsammans; det var ordnat så att studenterna satt program för program. Morsan satt en bit längre bak bland publiken. Det hela inleddes med en massa tal från diverse höga personer vid universitetet, alla elegant utspökade, och sedan fick man gå fram program för program. Man gick upp på ett litet podium en och en, skakade hand med en äldre herre, sedan ner och tog emot en folder bland annat innehållandes diplom och betyg för examen.

Efter att allt avslutats samlades alla i Painted Hall, byggnaden mittemot, där det minglades och bjöds på drinkar. Blev ett vinglas för mig, öl hade de ju inte, men det funkade bra ändå. Köpte även en DVD från tillställningen; de filmade varje ceremoni, men jag har faktiskt inte tittat på den än. Efter att vi lämnat universitetet visade jag morsan runt i Greenwich. Lyckades komma in i min gamla flat, men inte till mitt gamla rum. Blev även en tur genom parken, Royal Observatory och så vidare. Efter en middag på Pizza Express for vi till Harrods, eftersom morsan ville besöka detta förnämliga varuhus. Måndagkvällen blev sedan lugn då vi skulle flyga hem dan efter.

Sammanfattningsvis var detta en mycket trevlig tripp. Ceremonin var annorlunda och kul, och det var roligt att träffa alla kompisar och lärare. Dessutom fick ju morsan se var jag hade bott och studerat, plus att hon fick en grundlig sightseeing-runda. Själv är jag när jag skriver detta tillbaka i London, för hur länge vet jag inte. Skriver mer om det i nästa inlägg, nu ska jag snart fara på konsert, vilken jag också rapporterar om nästa gång.

Jag får ursäkta så mycket för att jag inte skrivit här på länge, det går knappast att skylla på något annat än lathet. Jag är i alla fall sedan nästan tre månader – ouch, det belyser min bedrövliga seghet - tillbaka i Sverige och Kramfors, och då finns det ju, vilket till vis del är mig till försvar, inte lika mycket av värde att rapportera om. Det har dock blivit en rad rock n´ roll-fester med kompisarna under sommaren som varit mycket trevliga; festivalen Rockweekend i juli är kanske den som är mest av noterbar art. Om det evenemanget kan man förresten med fördel läsa om på Metal Covenant (www.metalcovenant.com) – se även gärna samma sida för ett reportage från Sweden Rock Festival samt en massa annat matnyttigt.

Eftersom det aldrig blev så att jag gjorde det ska jag nu i alla fall redogöra kort för de avslutande dagarna i London. Efter Metal Hammer-galan blev det inga stora utsvävningar. Det blev emellertid ett antal rundor på puben som en del i avskedet från alla kompisar. Vi spelade också fotboll i parken en solig eftermiddag, där vi mötte ett gäng yngre grabbar vars kvickhet och skicklighet fick en att ifrågasätta om man verkligen skulle spela seriefotboll i år – trots att jag sprungit en gång i veckan så var jag sannerligen inte i toppform när jag kom hem. När detta skrivs har jag åtminstone gjort några träningar i sommar men inget mer; när man är otränad är det inte lika roligt plus att det föreligger viss skaderisk, speciellt om man har ett knä som inte är helt hundra.

Annars tog jag det mestadels väldigt lugnt, det var ju också lite förberedelser inför hemresan. Jag hann dock med lite ytterligare sightseeing. Hade länge velat besöka Tower Of London, och beslutade mig till sist för att göra detta - resonerade också som så att det kanske inte kommer att finnas tid för det om man är på kortare besök i framtiden. Stället kryllade av turister; Tower Of London är nog det största turistmålet i London. Jag trängde mig dock fram för att höra vad guiden berättade; valde att hänga med och lyssna på en sådan i sällskap med en skock individer. Gubben var riktigt vitsig och underhållande och redogjorde för många historier som berörde hemskheter från Towerns gamla historia, såsom avrättningar och liknande. Det var också intressant att få veta att dessa guider/vakter - de går under ett speciellt namn som jag inte kommer på nu – bor inne på Tower Of London, som är en gammal medeltida fästning för den som inte vet. Towern stängs varje kväll klockan 10, varför det är det perfekta stället att bo på för den som har en tonårsdotter, upplyste gubben av egen erfarenhet.

Det tog cirka tre timmar att beta av allt av intresse därinne; fästningen är full av torn och gamla fängelsehålor, plus att det finns massor av rustningar, vapen och likande att beskåda. Den största attraktionen är emellertid såklart drottningens kronjuveler; dessa, plus en mängd andra kungadyrgripar och krafs, var väl intressanta att se men inget sensationellt. Nu har man i alla fall sett kronjuvelerna så man slipper trängas där någon mer gång. Det kändes rätt att besöka Tower Of London, det hör liksom till att se. Jag hade även funderingar på att beta av fler sevärdheter, som till exempel Buckingham Palace, men tid och pengar satte stopp. En grej jag dock fick gjort, som jag också länge haft i åtanke, var att se Thames Barrier. Detta är en jättelik konstruktion över Themsen som reglerar vattenflödet i Themsen och förhindrar eventuella översvämningar.

När det var dags att åka hem, den 25 juni, kändes det förstås en aning vemodigt. Det är ju tråkigt att säga adjö till kompisarna där, plus att behöva lämna ett ställe där man spenderat två år och trivts ypperligt. Dock kändes det lite bättre detta år än vad det gjorde förra året; det var ett bra beslut att stanna ett par veckor till så att man hann uträtta mer. Det har också varit skönt att vara hemma i Kramfors och ta det lugnt samt kul att träffa alla. I skrivande stund jobbar jag, vilket jag även gjort hela sommaren, men planer finns på att köra en period till i London. Ska göra ett försök att söka jobb där, förhoppningsvis går det vägen. Inte oväntat känns det ju lockande att återvända – för en som mig som har hårdrock och fotboll som hörnpelare i livet, samt gärna tar en pint eller flera, finns det knappast någon bättre stad att befinna sig i… Dessutom saknar jag platsen i sig, både stadsdelen Greenwich och London i stort. Det är kort och gott en fascinerande metropol, oavsett vilka intressen man har.

Nedan är lite bilder från Tower of London, universitetet samt promenaden längs Themsen.                     

Då det har varit bestyr inför hemresan plus andra upptåg och uppdrag kommer först här en lite redogörelse för förra måndagen, då jag infann mig på Metal Hammer Golden Gods Awards.

Jag kom hem på morgonen från Download Festival, så det blev inte många timmar man kunde ta igen sig på. Klockan 14.30 var jag tvungen att infinna mig i Tower Hill, vid Tower of London. Därifrån avseglade då HMS Hammer, Metal Hammers egen båt med ett par hundra passagerare. På båten spelade Malefice, Trigger The Bloodshed, Clutch samt Anthrax. Jag hade en biljett över både till båten och galan men tyvärr kunde ingen av de jag frågade följa med. Träffade dock och snackade med flera schyssta lirare på båten liksom senare under kvällen. Det var även några – förutom artisterna - metalkändisar ombord, som Lee Dorrian (Cathedral) och Danny Herrera (Napalm Death). Eftersom det var gemytligt värre att dricka öl i solskenet ute på däck såg jag knappt nånting av de tre första banden – alla band spelade bara några låtar var ändå. Anthrax såg jag emellertid förstås; det var så klart spännande att se nye sångare Dan Nelson, och han imponerade stort – suverän röst, ganska lik John Bush, plus att han röjde bra som frontman. De spelade även en ny låt vilket lät mycket lovande.

Efter cirka två timmar var vi framme vid O2 Arena i Greenwich, och då var man redan i hyfsad form. Efter lite köande kom vi till slut in i lokalen där tillställningen hölls, i den mindre arenan inne på O2 – Indigo. Saxon öppnade festligheterna på ett ypperligt vis genom att riva av Batallions Of Steel, Heavy Metal Thunder, Demon Sweeny Todd och Princess Of The Night (jag är hyfsat säker på att dessa spelades). Sedan följde korta men idel underhållande uppträdanden av Devildriver, Amon Amarth, Anvil och Trivium. Mellan livelåtarna delades det ut en rad utmärkelser. Bland de som delade ut priserna märktes Jamey Jasta (Hatebreed), Cronos (Venom) samt Rita Haney, Dimebag Darrels flickvän. Konferencier var en komiker vid namn Jason Rouse, men han var en stor fjant för att tala klarspråk. Till höjdpunkterna hörde att se Bruce, Janick och Nicko från Iron Maiden ta emot pris, liksom att se Machine Head komma upp och ta emot pris för Roadrunners räkning. Det var några roliga tal, detta gällde inte oväntat t ex Saxon och Anvil. Sedan värmde det ju som svensk att se Amon Amarth bli prisade. Tänkte också skriva att det var kul att se Steve Vai livs levande, men jag vet inte om jag kommer ihåg det tyvärr... Här är i alla fall alla de som fick pris:

Best New Band: FIVE FINGER DEATH PUNCH
Best Underground Band: BEHEMOTH
Best Metal Label: Roadrunner
Spirit Of Metal: SAXON
The Dimebag Darrel Shredder Award: Herman Li/Sam Toteman (DRAGONFORCE)
Event Of The Year: Download
Legends Award: DEF LEPPARD
Best Breakthrough Act: AMON AMARTH
Best Album: LAMB OF GOD - "Wrath"
Metal As Fuck: ANVIL
Inspiration: EMPEROR
Riff Lord: Steve Vai
Best Live Band: SLIPKNOT
Best International Band: SLIPKNOT
Best UK Band: IRON MAIDEN
Golden God: IRON MAIDEN

Jag behöver nog egentligen inte nämna att stämningen var hög bland alla närvarande. Själv trivdes jag ju ypperligt, och besökte baren med jämna mellanrum. Som tur är hade jag sinnesnärvaro att gå ut och köpa en varmkorv för att få i mig lite välbehövlig föda, varpå jag minsann stötte på Saxongitarristen Paul Quinn på vägen tillbaka. På grund av det gedigna dryckesintaget är den sista delen av kvällen/natten svårare att redogöra för men jag gör en sammanfattning, tämligen galet blev det. Jag kommer inte ihåg hur, men plötsligt befann jag mig på övervåningen där man egentligen skulle ha ett speciellt armband för att få tillträde. Här börjar minnet bli väldigt diffust, men på något vis lyckades jag komma in backstage där jag yrade runt. Kommer ihåg att jag surrade med gubbarna i Anvil samt Robbs son lustigt nog. Även producenten Chris Tsangarides, som håller i spakarna på Anvils kommande platta, fick stå ut med mig – gud vet vad jag sa, om jag kunde prata överhuvudtaget. Har även nåt minne av samspråk med någon i Machine Head, men vem vet..

Mer tokigt blev det sen. På något vis hamnade jag i sällskap med Saxon-basisten Nibbs Carter och ett par kvinnliga bekanta till denne på tunnelbanan, och senare taxi, på väg till efterfesten som hölls nånstans i centrum. Som sagt, jag har inte många minnesbilder, men klart är att Nibbs var i högform. Väl framme efter många om och men gick de in, men jag stoppades för att jag inte hade ett speciellt armband. Om jag hade vetat det hade jag kanske kunnat fixa ett sådant tidigare, men det var nog tur som det blev att jag inte kom in – med all säkerhet hade man betett sig som en tok, och jag hade nog knappast kommit ihåg mycket ändå. Medan jag stod och tjatade på dörrvakten gick bland annat Biff Byford och Nicko McBrain in, men till sist gav jag upp och traskade iväg. Då timmen var sen blev det till att ta buss, och det blev ett äventyr i sig. Somnade två gånger på olika bussar och hamnade därför helt åt helvete, på helt fel sida stan. I ren överlevnadsinstinkt lyckades jag till sist, vid 7-tiden, genomfrusen iklädd endast Anvil-tröja, komma fram till Greenwich.

Detta var sannerligen en heldag – det blir ju såna gånger lätt för mycket av det goda, men det jag minns är minnesvärt, om man så säger. Här nedan är lite bilder från båten, samt från Download.

Här är så till sist ett litet reportage från Download Festival...

Halv nio på morgonen klev jag på bussen mot Derby, vilken var full av andra festivalbesökare. Strax efter tolv var jag framme och efter lite vägledning hittade jag till vandrarhemmet där jag bokat rum. Efter att ha vilat en stund gick jag mot stationen igen för att hoppa på transferbussen till Donington, där festivalen äger rum. Efter ca 20 minuter var bussen framme, och det kändes klart stort att anlända till denna klassiska hårdrocksmark. Dagarna innan hade det varnats för regn, men som tur är kom det inget sånt alls under helgen utan vädret var tvärtom helt strålande, stekhett emellanåt. Inledningsvis kändes det lite drygt med allt folk – denna festival har 70000 besökare – och det tämligen gigantiska området, men man vänjde sig snart vid det också. Det fanns fyra scener, men den minsta såg jag aldrig något band på. Här följer en genomgång av de jag såg:

Fredag:

Lauren Harris, igen, blev mitt första objekt, följt av en kort dos Killswitch Engage samt Limp Bizkit. De senare var jag ju aldrig något fan av men ville åtminstone se lite; det lät väldigt bra faktiskt, hade gärna sett mer. Det första bandet som jag prioriterade var Voivod. Tyvärr led de av ett ganska bedrövligt ljud, men det var kul att se detta kultband ändå, inte minst för att jag missade dem på Sweden Rock. Sångaren Snake är en scenpersonlighet. Därefter såg jag ca trekvart av Korn; de var riktigt bra, brutalt tungt. Rusade sedan iväg för att se en snutt av Duff McKagan’s Loaded, mest för att ha sett mannen i verkliga livet.

Mötley Crue härnäst, men högst irriterande hann krockade deras spelning med Faith No More. Därför fick jag lämna grabbarna från LA – högst motvilligt efter att de öppnat med Kickstart My Heart, Wild Side och Shout At The Devil. Det fanns dock inte en chans i världen att jag skulle missa Faith No More – det var främst bokningen av dem som gjorde att jag bestämde mig för att åka på Download. De gjorde en bejublad entré med passande covern Reunited, och sedan blev det en spelning som är svårt att beskriva i ord; detta var det absolut bästa jag sett i musikväg på länge, om inte bland det bästa jag sett någonsin.Andra låten, The Real Thing, var helt magisk, och sedan följde bland annat mästerstycken som From Out Of Nowhere, Evidence, Surprise Your Dead, Introduce Yourself och Epic. Det var stentajt, tungt, vackert, energiskt, inlevelsefullt och helt enkelt mäktigt på alla sätt. Den oefterhärmlige Mike Patton briljerade med sina vokala konster, och bandets egensinniga humor och självdistans var ständigt närvarande. Mottagandet var exalterat, och själv var jag som sagt helt tagen – fullständigt briljant, makalös spelning!

Lördag:

Denna dag for jag tidigare till området. Hann därmed se Hardcore Superstar, vilket var positivt då dessa gjorde en stenbra spelning som gjorde mig stolt som svensk. Klockrent liveband, och Vic Zino är ju likaledes klockren som ”ny” gitarrist. På vägen till huvudscenen hann jag på avstånd se slutet på Devildriver; de två circle pitsen som Dez Farera uppmanade till är bland det sjukaste jag sett – det måste ha varit många hundra som deltog med en vildsint intensitet vilket gjorde att det på håll såg ut som två tornados. På närmare håll såg jag även Hatebreed åstadkomma galet röj, och sångaren Jamey Jasta lyckades få publiken att ta av sig tröjorna och svinga dessa i luften – ett annorlunda och effektfullt grepp. På tal om att ta av sig tröjorna var detta mycket populärt bland den kvinnliga delen av Downloadpubliken som satt på axlarna på andra, för att synas på bildskärmarna. Jubel varenda gång det flashades, och visst, detta gör ju inte ont att se, även om man knappt reagerade efter ett tag.

Down var en av höjdpunkterna på festivalen – gudabenådat tunggung av dessa stjärngäng, som så uppenbart har en passion för sin musik. Phil Anselmo, som nu hade en frisyr a la Cowboys From Hell-eran, ägde scenen med sin lite stöddiga machostil. Såg sedan Dragonforce, vilka inte är något favoritband men de är underhållande att se på. Eftersom de skuttar runt som vettvillingar är det tur att de hade preparerat mickstativen med spritflaskor och sugrör, allt för att bibehålla energin. Till den mindre scenen, där Lawnmover Death bjöd på thrash metal präglat av humoristiska texter och scensnack. Stannade kvar här då det stod klart att inga mindre än Thunder var ett av två ”hemliga band” på festivalen. Gillar detta hederliga hårdrocksband skarpt, och deras spelning bjöd på utsökt, klassiskt rocksväng med lysande frontmannen Danny Bower i spetsen. Känns jävligt bra att få ha sett dem en gång till eftersom de lägger ner verksamheten efter en sista turné i juli.

Efter denna glädjestund så gjorde det mindre att jag missade inledingen av Marilyn Mansons set. Och det jag hann se imponerade inte på något sätt; visst fick man höra några höjdarnummer men framträdandet i sig var rätt avslaget. Manson verkade ointresserad och hade knappt någon publikkontakt; han såg faktiskt drogad och allmänt hemsk ut. En klar besvikelse. Eftersom han faktiskt har ett flertal slagstarka låtar borde han koncentrera sig mer på dessa än på att leva upp till sin farliga image. Det blev ganska tjatigt att han skulle drämma mickstativet i golvet efter varje låt till exempel. Hade sedan tänkt se lite av The Prodigy för skojs skull men med den enorma massan som var på väg till scenen där de spelade, och med lite tid på mig, skippade jag det.

Fredagens headliner Slipknot krockade tyvärr med Anvil. De sistnämndas återkomst till rampljuset ville jag förstås se så stegade iväg i god tid, även för att möta upp Londonbon Dave, som hade svenska kompisen, tillika Londonbon, Maria med sig. I deras sällskap blev det ett par öl medan vi såg Anvil göra ett bejublat framträdande, med komiskt mellansnack av Lips i vanlig ordning. Publikmassan blev tätare och tätare. Med begränsad speltid – vilket är fallet för alla band förutom de som headlinar – koncentrerade de sig på de mest kända låtarna. Killarna i Down stod och tittade på ena scenkanten, och Phil Anselmo var så inne i spelningen att han flera gånger smög fram och sjöng en snutt; Lips märkte inte detta först, och man befarade att Anselmo, som definitivt inte var nykter, skulle förstöra för bandet. När Lips upptäckte Phil blev han förvånad men sken också upp. ”Phil is just enjoying himself” informerade han åskådarna som var lika förvånade. Det märktes dock att Phil är ett äkta fan, han kunde inte stå still, sjöng med och smög fram och bidrog med bakgrundssång flera gånger. Lips fann som tur var detta underhållande och gav Phil en stor kram.

Efter denna underhållning gick vi och såg slutet av Slipknot. Om dessa kan man helt enkelt konstatera att de är ett fenomenalt liveband, och oerhört bra band överhuvudtaget förstås. Deras liveshow är helgjuten – ytterst sevärd och innehållandes en strid ström av örhängen som framförs med hög energi. Sedan är frågan om det just nu finns en bättre frontman än Corey Taylor. Förutom att han har en röst av guld så har han publiken i ett järngrepp. Under Spit It Out fick han med lätthet så gott som hela den enorma publikmassan att sätta sig ned för att sedan på sedvanligt vis hoppa upp på hans signal. Imponerande minst sagt. Allsången under Duality var också oerhört mäktig. Efter att även ha läst andras omdömen om Slipknots gig så står det klart att detta var inget annat än en stor triumf för niomannabandet. Tydligen hade Corey Taylor efteråt sagt att det var det bästa giget de haft nånsin. Kul att se var även hur medlemmarna efter sista låten, under öronbedövande jubel, kramade om varann – ännu ett tecken på vilken stark enhet detta är för närvarande.

Söndag

Denna avslutande dags uppställning gick i den klassiska hårdrockens tecken, ett medvetet drag som var väldigt lyckat. På grund av att jag precis missade den tidigare bussen samt bilkö så hann jag endast se de tre sista låtarna av Tesla vilket var surt. Mötte upp med Dave igen som nu hade kompletterats av sin likaledes trevliga fru vars namn jag pinsamt nog inte kommer ihåg. Skin, som hade viss framgång på 90-talet, serverade en finfin dos klassisk hårdrock – positiv överrasking. Nästa band var sydstatsrockarna Black Stone Cherry. Jag gillar dem verkligen på skiva, men hade knappast vågat tro att de skulle bjuda på sånt här tunggung live. Ungdomarna röjde som bara den på scenen och övertygade stort. De har redan gjort sig ett namn med ett par prestigefyllda förbandsturnéer, och kommer att bli mycket större, så mycket är säkert.

Att sedan se Journey igen, i strålande solsken, kändes inte dumt alls. Träffade Dave Ling som hastigast innan jag avnjöt AOR-giganternas set, som var mycket njutbart, nu än mer koncentrerat på hitsen eftersom speltiden var begränsad. Följande låtlista säger allt: ‘Separate Ways (Worlds Apart)’, ‘Stone In Love’, ‘Ask The Lonely’, ‘Change For The Better’, ‘Wheel In The Sky’, ‘Faithfully’, ‘Don’t Stop Believing’ och ‘Anyway You Want It’.  Arnel Pineda imponerade igen. Efter denna uppvisning la jag mig i gräset ett tag, men när jag på håll hörde Dream Theater öppna med Pull Me Under var det bara att sprinta framåt igen. På Sweden Rock skippade jag detta enastående band så jag är glad att jag nu såg dem, eftersom de var kanonbra.

Nästa band, ZZ Top, missade jag också på SRF, men tråkigt nog kunde jag denna gång bara se de första låtarna. Framför mig stod en stund Dez Farera (Devildriver) i badtofflor. Skäggen, som ärligt talat är ganska tråkiga att se på, krockade med Sabbat, och då jag inte hade sett de sistnämnda förut begav jag mig illa kvickt till Tuborg Stage. Det var såklart jävligt kul att se till slut få se Sabbat, efter att olyckligt ha missat dem ett par gånger, men tyvärr var ljudet återigen bedrövligt. Båda gitarrerna hördes knappt - katastrofalt eftersom de vassa riffen är halva nöjet med bandet. Dessutom saknade jag ett par låtar. Vild moshpit dock. Hann på samma scen se lite av Steel Panther, plojbandet från LA som spelar glamrock. De är sannerligen over the top och stora skämtare på scen, med likaledes humoristiska texter, men den höga klassen på musiken överraskade. De drog mycket folk och kommer att vara i ropet framöver.

Härnäst Whitesnake på main stage. Visst, det är ju alltid ett nöje att höra deras örhängen, men det går inte att komma ifrån att det samtidigt känns en smula tröttsamt, och som att det var klart bättre för några år sedan. Trots att jag verkligen gillade förra årets skiva så känns låtarna därifrån lite sega live, och de långa solopartierna för att Mr Coverdale ska hämta andan är man bra jävla less på. Coverdale själv låter tveklöst mer ansträngd numera i de höga tonerna. Som sagt, det går sakta utför nu för vitormen. Roligt dock att höra låtar som Guilty Of Love och The Deeper The Love (akustisk), med anledning av 25-årsjubileumet av Slide It In samt 30-årsjubileumet av Slip Of The Tongue, vilket Coverdale, som var på strålande humör och hade underhållande mellansnack, påpekade.

Hann därefter se några låtar med Therapy?; som sagt, dessa krockar är en negativ sak med denna festival, hoppas man får tillfälle att se bandet igen. Nu var det emellertid snart dags för den avslutande headlinern, Def Leppard. I väntan på Dave med fru såg jag Magnumsångaren Bob Catley stå och samspråka utanför backstageingången bara för att någon minut senare ligga raklång på rygg i gräset, gapskrattandes. Antar att han stöp på grund av bristfällig balans, han är känd för att tycka om att ta några glas, och vem gör inte det.

Def Leppard avslutade Download Festival på ett alldeles storartat vis. Efter en lite seg inledning radades hit efter hit upp, varför stämningen steg allteftersom till en skyhög nivå med grym allsång – folk hade en förträfflig stund, kort sagt. Dessa låtar spelades: Rocket/Action/C´mon, C´mon/Make Love Like A Man/Too Late For Love/Nine Lives/Love Bites/Rock On/Two Steps Behind/Bringin On The Heartbreak/Switch 625/Hysteria/Animal/Armageddon It/Photograph/Pour Some Sugar On Me/Rock Of Ages/When Love And Hate Collide/Let´s Get Rocked.

The Leps var, kort och gott, suveräna; maffigt ljud, snygg scenshow, exemplarisk publikkontakt, och så den oerhörda låtskatten på det. Inför första extranumret Rock Of Ages tog Joe Elliot tillfället i akt och höll ett enormt laddat tal. Här i Donington på Monsters Of Rock, för 23 år sedan, gjorde bandet comeback efter att trummisen Rick Allen tappat ena armen i en bilolycka. Bandet var osäkra på hur det skulle gå, men det blev en triumfartad spelning. När man nu var tillbaka på samma plats hyllade Elliot sin bandkamrat, och på bildskärmen såg man Allen bita ihop för att hålla tillbaka tårarna. Inte ett öga var torrt i publiken, och enormt jubel. Snacka om känslosamt, det värmde i hjärtat. Det ögonblicket kommer att bli historiskt, liksom Def Leppards spelning - briljant avslutning av festivalen, verkligen.

Jag kan inte nog betona vilken kanonhelg jag hade på Download Festival. Har hört flera säga att detta faktiskt var den bästa upplagan hitills. Man var nervös angående vädret innan avresa, då det hade varnats för regn, men istället blev det strålande, stekande sol. Och även om jag tyckte det var på tok för mycket folk när jag kom in första dagen så vande man sig och det blev snart mycket trevligt att vandra runt på området. Sedan var jag ju inte så rock n´ roll denna gång eftersom jag tog det ytterst lugnt i fråga om ölande, men detta var ett medvetet val som jag gjorde redan innan jag åkte. Dels behövde jag spara kulor; dels ville jag ha fokus och se de band jag ville se. Ärligt talat var det jävligt skönt att ta det lugnt. Och banden sedan... vilka konserter jag såg – helt fenomenalt. Headlinespelningarna av Faith No More, Slipknot och Def Leppard var enormt bra, och till detta kom en lång rad andra minnesvärda gig. Jag är väldigt glad att jag valde att åka på Download, och det blir säkerligen fler besök. Festivalgeneralen Andy Copplings har redan sagt att det förhandlas med ett par giganter inför nästa år, till och med stora återföreningar...

Puh... den senaste veckan har varit något hektisk: efter att ha sett Anvil i torsdags drog jag på Download Festival, kom hem därifrån måndag morgon, vilade ett par timmar och begav mig sedan till Metal Hammer Golden Gods Awards. Den senare tillställningen var galen så det räcker, skriver ett separat inlägg om den senare. Här nedan är först en rapport från Anvil-giget; dito från Download kommer om nån dag eller två.

Anlände till Camden och Underworld i lagom tid innan supportakten Lauren Harris gick på. Glädjande nog fick jag nu inhandla ett stycke Anviltröja – de hade antagligen denna gång bunkrat upp med ett större sortiment i och med populariteten som genererats i och med filmen. Förra gången jag såg fröken Harris och hennes band sa det mig ingenting, men nu var de desto mer underhållande; energiskt framträdande och schyssta rockstänkare därtill. Sedan måste man ju medge att frontkvinnan själv är en fröjd för ögat – nätt, söt och sexig så det förslår. Kände även igen en av hennes systrar i publiken, även hon högst attraktiv – gamle Steve har avlat framgångsrikt:)

När det var tid för Anvil hade publiken ökat markant i antal. Förra året spelade kanadensarna, på samma ställe, som förband till ett Pantera-coverband! Tvära kast, verkligen. Det var dock uppenbart att det inte bara var s k hårdrocksfolk i publiken utan även ”vanligt” folk som var nyfikna på bandet efter den briljanta filmens genomslag. Som vanligt var underhållningsvärdet stort: gamla klassiker blandades med låtar från senaste släppet This Is Thirteen. Musikaliskt var det en jävligt bra spelning; tung och hård jävla heavy metal framförd med passion och skicklighet.

Samtidigt är ett Anvil-gig alltid en upplevelse bara för att få höra Lips mellansnack; mannen är en fenomenalt rolig karaktär. Han är brutalt ärlig och bjuder på den ena galna historien efter den andra. Ett tips om en bra porrsite fick honom faktiskt att be om ursäkt: ”excuse me, but I’m a man, and I love it!”. Han berättade även om ett möte med två fans i New York: han blev varskodd om att två killar vid namn Jay och Chris önskade möta honom på hotellet där de bodde. Lips mötte gladeligen upp med dessa och satt och hade ett trevligt samtal i två timmar. Efteråt fick han berättat för sig att de han suttit och pratat med var Jay-Z samt Chris Martin från Coldplay! ”I had no idea, I’m just a metal head!” Briljant. Coldplay-sångaren sa att han absolut inte kunde tänka sig att vara i hetluften som 55-åring som Lips. Den sistnämdes replik: ”sorry dude, but I feel like 18”. Underbart. Slutligen är det en fröjd att höra hur genuint tacksam och överväldigad han är för den framgång som Anvil nu till sist åtnjuter.

Inatt kom jag tillbaka/hem till Greenwich. Det känns faktiskt som att komma hem; trots allt är det ju här jag bor och har mitt rum, och jag trivs verkligen i denna härliga stadsdel. Det kommer säkert att vara mycket vemodigt att lämna stället om ett par veckor, men samtidigt blir det skönt att komma hem och umgås med alla. Blandade känslor, verkligen.

Resan tillbaka var dryg: från Sundsvall blev det istället för tåg buss till Hudiksvall då en kabel grävts av. I Hudik blev det en timmes väntan på övriga resenärer, som tur är hade jag bokat ett sent flyg. Flyget från Skavsta till Stansted blev lite sent, och dessutom tog det en evighet att vänta på bagaget. Följaktligen missade jag tunnelbanetåget så det blev ett par bussbyten innan man var på plats. Idag har jag mest sovit samt uppdaterat mig på allt man missat i nyhetsväg osv genom att man inte har haft tillgång till internet på en vecka – allvarliga problem minsann....

Det blir dock inte mycket ro; ikväll ska jag återigen se Anvil, som spelar på Underworld. Få se om man lyckas hinna köpa nån t-shirt den här gången. Och imorron bitti tar jag bussen till mellersta England; ska för första gången besöka Download (före detta Monsters Of Rock) Festival i Donington. Det ser jag verkligen fram emot, även om det kanske är lite väl mycket rock n’ roll för tillfället. Men med band som Mötley Crue, Faith No More, Korn, Slipknot, Marilyn Manson, Anvil, Down, Def Leppard, Journey, Whitesnake, ZZ Top, Tesla, Sabbat med många flera blir det säkerligen trevligt.

På grund av detta schema så hinner jag nu inte skriva någon utförlig rapport från Sweden Rock Festival. Men sammantaget var det förstås fyra oerhört gemytliga dagar, även om vädret inte var det bästa (svinkallt på kvällarna samt regn på fredagskvällen) och jag inte var i absolut toppform (var lite lätt sliten redan när jag kom på festivalen efter idogt öldrickande och bristfällig sömn). Det var kul att träffa alla, mitt rese/boendesällskap, alla andra kompisar samt andra bekanta man stötte på. Angående banden så är det väl dessa utropstecken jag just nu kommer på: Over The Rainbow, Rage, Candlemass, Twisted Sister, Demon, Riot, Journey, Electric Boys.

Tyvärr var jag inte alltid så strukturerad i mitt bandtittande i år. Det blir ju lätt mycket party på dylika tillställningar, i sällskap med likasinnade, vilket kan gå för långt emellanåt. Fredagen var värst, då regnet gjorde att jag helt sonika förskansade mig backstage. Träffade då på skribentkollega Martin B, som tog intiativ till Jägershots. Härefter blev det som blev (jävligt kul att träffas dock Martin, bra intiativ, det är jag som inte kan sluta när jag får upp ångan:) Minnet av Foreigners framträdande är lite diffust, och sedan gjorde fortsatt intag plus distraktion från två damer att jag missade såväl Motörhead som In Flames. Bedrövligt.

På lördagen var jag halvdöd så då var det bara att ta det lugnt, vilket inte var någon nackdel. Riot var jävligt bra men jag var så sliten att jag inte orkade se hela giget. Journey var så klart en höjdpunkt, även jag personligen blev mer berörd förra gången de spelade på festivalen, 2006. Det var i alla fall en ynnest att beskåda mina tjusiga kompanjoner framme vid scenen, fröken Byström och fröken Stegberger, leva sig in i de högklassiga kompositionerna som bjöds; speciellt den senare donnan röjde runt som en virvelvind.

Något som var jävligt roligt i år var att närvara på några presskonferenser, vilket jag glömde av förra året. Fick höra underhållande kommentarer från herrarna i Over The Rainbow, Journey, Heaven and Hell samt Motörhead. Backstage stötte jag i år inte på några större kändisar; det var mest svenska rockers som befann sig där. Berömde i alla fall en väldigt full Leif Edling (Candlemass) för en bra spelning, och surrade även lite med Mikael S och Anders i Dark Tranquillity – kul att se dom igen, kanontrevliga snubbar. Det blev bra sent såväl på torsdagen och fredagen, så att man blev sliten och gick in i vägen har man ju sig själv att skylla. På Download blir det lugnare, även av ekonomiska skäl. Återkommer med rapport därifrån om nån vecka.

Eftersom timmen är sen och jag ska kliva upp om fem timmar för avresa till Sweden Rock så får detta bli ett kort inlägg. Drog igår in till centrala London för sightseeing plus metalkonsert. Det som beskådades på turistknatandet var: 10 Downing Street (såg mest vakter med vapen och ett stort järnstaket); National Gallery (man är ju ingen konstkännare men det fanns ju några fina verk där av stofiler som Rembrandt och Monet); Covent Garden Market (en massa butiker och stånd samt ”street performers”). Kollade även in Metal Militia, en butik med en massa hårdrockströjor- och merchandise. Batterierna i kameran var döda så några bilder blev det tyvärr inte.

Giget var desto mer underhållande: klassiska thrash-combon Forbidden stod för en satans thrash-attack på Underworld i Camden. Den beskrivningen räcker gott; jävligt bra och ösigt helt enkelt. Det var ganska kaotiskt i mosh-piten där ett tag. Nu blev det ju än jobbigare att dessa herrar på Sweden Rock krockar med Electric Boys; blir nog till att sprinta emellan scenerna. Träffade även på Johan och Dave från webzinet Rockers Digest; trevliga killar som jag hängde med kvällen igenom. Kändisar på plats var Jeff Walker (Carcass) och Shane Embury (Napalm Death). Dessa spelade ikväll tisdag i samma lokal med sitt sidoprojekt Brujeira.

Ikväll gick jag ut på puben med norska korridorgrannen Kamilla eftersom det var sista gången – för denna gång – som jag träffade henne. Jag har packat för Sweden Rock men det lär ju inte bli många timmars sämn; måste ta tåget vid halv 7. So what, det är lätt att ta sig ur sängen när man har en sån gudabenådad tillställning att se fram emot. Let there be Rock!!!